Mörkrädd nattvakt
Jag vaktpatrullerade med dottern på hennes båtklubb i natt.
Någonstans efter mörkrets totala inbrott, på en brygga någonstans i Mälaren, kom jag dock på en sak.
Jag blir då och då gruvligt M-Ö-R-K-R-Ä-D-D!!!
När den här skräck-känslan plötsligt vällde över mig när vi gick där med våra ficklampor höll jag på att få slag. Det är HELT FEL tidpunkt att bli mörkrädd när det är i just mörkret man ska befinna sig i sju timmar.
Det är då det är bra med modersinstinkter. Man kan helt enkelt inte flippa ur för mörkret när man är ensam med sitt barn. Och det spelar ingen som helst roll att barnet är vuxen. Jag är mamman. Alltså är det jag som ska vara klok, rationell och den trygga famnen.
Okej. Nu behövde väl dottern knappast en trygg famn under nattpasset. Och hon stod dessutom för det rationella. Alltså föll klokhetens lott på mig.
Men helt ärligt. Jag tror inte dottern tyckte jag var riktigt klok när jag viskande började dra upp riktlinjer för hur vi skulle agera om vi - ve och fasa - skulle springa ihop med några båttjyvar eller lönnmördare med specialitet att stryka runt båtbryggor och slakta den försvarslösa vaktbemanningen. Alltså mig och dottern.
Men dottern är snäll och hyggligt väluppfostrad. Så hon höll sig för skratt. Hjälpligt i alla fall. Och så nickade hon och lovade att vi skulle göra precis som jag föreslagit. Om något skulle hända.
Vilket det inte gjorde. Tack och lov.
Och när jag sedan lämnade av dottern utanför hennes port tidigt i morse hör jag mig själv erbjuda mig att gå nattvakt med henne igen. Och jag menade det verkligen! För när gryningsljuset kom och jagade bort mina hjärnspöken så insåg jag vad jag fått. Sju timmar av ren och skär kvalitetstid med dottern. Sådant kan man aldrig få för mycket av, så självklart går jag nattvakt med henne igen!
På spaningsuppdrag i mörkret...