Lillan Hedlunds blogg

Då var det snart dags att lägga det här året till handlingarna. Och det blev ett annorlunda år, minst sagt. 2011 är verkligen året då jag fått uppleva sådant jag aldrig upplevt förut, på gott och ont.

Tyvärr fick vi en riktigt ledsam och tråkig start på året. Den 9 januari somnade farmor in - på dagen 91 år och 1 månad gammal.


Den här bilden är från när vi firade farmors 90-årsdag.

I januari påbörjade jag även min ettåriga tjänstledighet på halvtid med syfte att bo i Polenlandet två veckor, vara hemma och jobba i Sverige två veckor (osv osv). Blev onekligen inte riktigt som jag hade planerat, men å andra sidan - vad blir någonsin som tänkt?

Jag fick i alla fall gå på mitt livs första bal. En välgörenhetsbal. Kändes kanske som jag vid 43 års ålder passerat bäst-före-datum för just baler. Fast jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det var ofantligt roligt att klä mig i den blå långklänningen och försiktigt balansera mig upp för trappan på den röda mattan där rosenblad var utspridda längs vår väg.


Jag vet, jag vet. Kvinnor NIGER, men icke fru Hedlund. Körde på det säkra kortet att imitera alla andra. Funkade (oftast) hyggligt. Dock inte alltid... Men det är smällar man får ta.

Vi hade planerat, bokat och betalat en resa till Egypten i februari. Men bara ett par dagar innan avresa stod det klart att den arabiska våren kommit på allvar och semesterplanerna fick skrinläggas. Dottern, som ett par veckor tidigare, fått en annan utlandsresa inställd på grund av snöstorm, var måttligt road av att ha blivit blåst på ännu en tripp.
Men jag försökte kompensera henne lite och lurade med dottern på en fotosejour under årets första kvartal. Oj, vad roligt vi hade!


Fast just på den här bilden tycker jag att vi ser ut som om vi jobbar för lyxfällan eller nåt åt det hållet.

Första veckan i maj tog maken ett par dagars semester, jag använde min tjänstledighet, dottern nyttjade dygnets alla vakna timmar hon inte förvärvsarbetade, sonen tiden efter skolan, min syster använde sin övertidskomp och mormor och morfar backade upp till fullo.
Vad vi gjorde?
Vi målade huset. Eller rättare sagt. Det som började strålande bra i vårsol, fick en något oväntad vändning den 2 maj då vi vaknade och möttes av den här synen:


Okej. Okej. Det kanske inte är någon bra ursäkt till varför huset aldrig hann bli helt och fullt färdigmålat. Men jag kan ändå tycka att det är en hygglig förklaring eftersom snöovädret sinkade oss ett par dagar.


Sedan blev det huxflux jättevackert väder och jag fick förmånen att följa med på en tvådagars möhippa, varav det ena dygnet helt ägnades åt välbefinnande för den blivande bruden (och oss andra med för den delen).

Man kan inte tro att det bara är ett par dagar mellan bilderna, och den här dagen tog till och med några av tjejerna i möhippegänget sitt första dopp för året.

Dottern kom på att hon ville ha ett nytt projekt och äventyr. Så hon slog till och köpte sig en båt. En jättefin segelbåt som hon övertalade sin pappa och sin morfar att hjälpa henne segla hem från Norrköping.

Purfärsk båtägare, och en lycklig sådan verkar det som. Bara någon vecka senare har dottern fullföljt sin utbildning, klarat "uppkörningen" och kan titulera sig tågklarerare till yrket.

Under hela året är det, förstås som vanligt, fullt med härliga födelsedagskalas, jubileumsfiranden av olika slag och underbara små bebisnedkomster. Och vi fick gå på ett riktigt sommarbröllop med tillhörande dop. Sååå vackert!


Alltså... Det KAN ha varit så att jag snyltade mig in på det här bröllopet. Det KAN vara så. Men jag säger inte att jag gjorde det (och om jag hade gjort det så var det värt det för att få skåda detta vackra brudpar!)

Mitt i juni, på min födelsedag av alla dagar (!), ställde vi till med en riktig brakfest hemma i trädgården för att fira att vår underbara fantastiska son tog studenten. (Jo, det är MIN blogg och då får jag skryta hur mycket jag vill). Tre år på John Bauers It-program i Eskilstuna var därmed till ända med strålande resultat.

Det var en glad gosse som firade att skolan var slut. Men redan två dagar senare började han sitt sommarjobb som motormontör, ett jobb han kom att stortrivas med och som han hade för avsikt att fortsätta med under hösten när han fick förfrågan om han ville stanna kvar.

I juli fick dock sonen veta att han kommit in på sitt förstahandsval till högskolan. Efter en hel del grubblande bestämde han sig för att avböja fortsatt arbete och istället ta sig an den femåriga utbildningen till civilingenjör inom robotik - i Västerås!!!! Ni förstår säkert att jag nästan fick hjärtslag vid tanken på att vår "minsting" i en handvändning skulle flytta hemifrån...
Jag och maken hade därmed en hel del att fundera över när vi tillbringade ett par sommardagar i underbara Como i Italien.

Några dagar fick vi njuta av ett sommarsoligt Italien, men majoriteten av våra få semesterdagar var faktiskt fyllda av regn och då njöt vi istället extra mycket av god mat och dryck.

Väl hemma i Sverige möttes vi av en enorm sorg när min kusin somnade in. För många är kanske en kusin någon man inte känner, kanske inte ens någon man mött. Men så var det inte hos oss. Vi är bara fyra kusiner och har vuxit upp med varandras med- och motgångar. Det enda jag är tacksam över i sammanhanget är att vi hann hem och fick ta farväl innan det var försent. Men hon saknas oss...

Under sensommaren fick vi ett veckolångt besök av en nyfunnen polsk vän och för första gången på många år "gjorde vi Stockholm" som riktiga turister, vann storvinster på Gröna Lund och njöt av att Sverige visade sitt absolut vackraste väder.
Sedan var det dags för ett speciellt kalas. Maken fyllde "mitt i livet" och firade med ett stort kräftkalas.


I väntan på gästerna tror jag maken smuttade lite på den kylda drycken. Men vem gjorde inte det när solen återigen beslutade sig för att lysa över oss. Det blev en underbart rolig kväll med underbara vänner.


I slutet av augusti packade sonen väskan, stängde dörren till sitt pojkrum och flyttade till egen lägenhet i Västerås.

Den som inte varit med om det kan inte aaaaana hur ont det gör i ett modershjärta när barnen flyttar hemifrån. Eller barn och barn... Men ni förstår nog vad jag menar.

Snipp snapp snut, så var barnaåren slut... Jag vet inte hur det gick till men plötsligt var jag SJÄLV i vårt lilla parhus. Maken bosatt i Polenlandet. Dottern bosatt i egen bostadsrätt i Södertälje. Och så då sonen i en studentlya i Västerås.

För att verkligen spä på 2011 års eländeskvot har vi haft en massa konstiga sjukdomsfall i både familjen och bland vänner. Inte bara några jäkla förkylningar utan akuta sjukdomar som krävt både ett, två och fyra eller fem akuta besök och vistelser på sjukhus. DET har varit vedervärdigt.

Det ljusaste minnet - och för all del det varmaste - blev förstås resan till Thailand för att "fira" makens födelsedag (om än lite försenat). Det blev två ljuvligt lata och härliga veckor!


Den här resan fick också bli vår "ersättning" för den bokade Egyptenresan som gick i stöpet i början av året när den arabiska våren plötsligt satte käppar i hjulet för våra semesterplaner.


Och nu är som sagt 2011 snart slut.
Vilket år det blev!

Helt ärligt, jag skulle uppskatta om det kommande året blir lite mer "lagom". Eller för all del: Det får gärna bli fyllt av glädjerus, skratt, framgångar, friska livsandar, spännande utmaningar, roliga jobb och lyckliga familjemedlemmar.
Men jag vill INTE ha sorg, oro och besvikelser.

Och så vill jag aldrig någonsin mer få 2011 års mest tröttsamma fråga (eftersom den återkommit konsekvent heeeela året). Alltså frågan vad jag egentligen gör när jag är tjänstledig och inte jobbar.

Nu tar vi sats och siktar på att 2012 blir ett fantastiskt år!

GOTT NYTT ÅR!!!