Transportören
Dottern beställde ett vitrinskåp häromdagen. Snyggt som bara den med dubbla spröjsade glasdörrar och med ett utseende som liksom andas lite "gammal look".
Problemet var att hon inte visste hur hon skulle få hem det för hon ansåg att hemleveransen var sjukligt dyr.
Eftersom mina muskler legat i dvala - eller koma kanske är mer korrekt - de senaste 43 åren så erbjöd jag mig att betala frakten. Alternativet var ju annars att JAG och dottern på något vis skulle försöka baxa hem skåpet. En helt orimlig tanke.
Men dottern vägrade. Ja, betala alltså. Och inte fick jag göra det heller. Hon var säker på att det skulle lösa sig på något vis och bokade hämtning av skåpet i butiken på stan (dit frakten var gratis).
Tja. Och i går kom skåpet. Inte som något Ikea-plockepinn utan färdigmonterat. I ett emballage som var typ 2 meter högt, hälften så brett och fruktansvärt OTYMPLIGT.
Att få in skåpet i min bil var ju en ren utopi.
Men nu kom den röda fina lilla trillan på två hjul som jag köpte i fjol till användning. Och visst, vi väckte nog viss uppmärksamhet när vi skulle transportera hem skåpet.
Ut genom butiken, upp genom hela Lunagallerian, via glasgången över Nygatan, ner för trottoarer och uppför trottoarer, över Oxbacksskolans skolgård, ner för trappor, via grusgångar, in i trapphus, upp i hiss - och till SLUT på plats i dotterns lägenhet.
Pust.
Jag var ett vrak när vi var klara.
Men dottern, lite mer vältränad än jag, var strålande glad.
- Det var det väl värt för att tjäna 700 kronor!?!?! utbrast hon glatt när vi var färdiga som transportörer.
I dag, med lite distans till transporten, är jag benägen att hålla med henne.
Men i går, någonstans i halvtid av transportsträckan, hade jag varit villig att betala det dubbla för att slippa genomlida det som i dag fick mig att vakna med ömmande armar. Ja! Jag SA ju att jag är otränad...
Problemet var att hon inte visste hur hon skulle få hem det för hon ansåg att hemleveransen var sjukligt dyr.
Eftersom mina muskler legat i dvala - eller koma kanske är mer korrekt - de senaste 43 åren så erbjöd jag mig att betala frakten. Alternativet var ju annars att JAG och dottern på något vis skulle försöka baxa hem skåpet. En helt orimlig tanke.
Men dottern vägrade. Ja, betala alltså. Och inte fick jag göra det heller. Hon var säker på att det skulle lösa sig på något vis och bokade hämtning av skåpet i butiken på stan (dit frakten var gratis).
Tja. Och i går kom skåpet. Inte som något Ikea-plockepinn utan färdigmonterat. I ett emballage som var typ 2 meter högt, hälften så brett och fruktansvärt OTYMPLIGT.
Att få in skåpet i min bil var ju en ren utopi.
Men nu kom den röda fina lilla trillan på två hjul som jag köpte i fjol till användning. Och visst, vi väckte nog viss uppmärksamhet när vi skulle transportera hem skåpet.
Ut genom butiken, upp genom hela Lunagallerian, via glasgången över Nygatan, ner för trottoarer och uppför trottoarer, över Oxbacksskolans skolgård, ner för trappor, via grusgångar, in i trapphus, upp i hiss - och till SLUT på plats i dotterns lägenhet.
Pust.
Jag var ett vrak när vi var klara.
Men dottern, lite mer vältränad än jag, var strålande glad.
- Det var det väl värt för att tjäna 700 kronor!?!?! utbrast hon glatt när vi var färdiga som transportörer.
I dag, med lite distans till transporten, är jag benägen att hålla med henne.
Men i går, någonstans i halvtid av transportsträckan, hade jag varit villig att betala det dubbla för att slippa genomlida det som i dag fick mig att vakna med ömmande armar. Ja! Jag SA ju att jag är otränad...
Kommentarer
Trackback