Död som död
Telefonsamtal med sonen förra veckan:
Jag: Snälla, kan du kolla blommorna och hälla på lite vatten om det behövs?
Sonen: Eeeeh... Ja.... (hör hur han börjar titta sig omkring)
Sonen igen: Men den där stora blomman är död...
Jag: Död? Vilken?
Sonen: Den där stora. Röda... Den vid tv:n.
Jag: (pustar ut) Ja, ja, det gör inget. Det är en amaryllis, en julblomma, den ska ändå dö.
Sonen: Okej.
Telefonsamtal i går med dottern som tillfälligt var i huset:
Jag: Du, när du ändå är där. Kan du inte kolla om blommorna behöver vatten?
Dottern: Ja, alltså, jag håller på och plockar upp en blomma just nu.
Jag: Jo, jag vet. Din lillebror sa att den dött. Men den kan du bara låta vara så tar jag det när jag kommer hem.
Dottern: Dött???!!! Krukan har rasat i golvet och gått sönder och jorden är utspridd på golvet. Men visst, man kan ju säga att den är död och enligt honom har den legat här en vecka!
Vad säger man? Sonen hade ju rätt, blomman var ju död. Han glömde bara den lilla detaljen att krukan också är ett minne blott... Och det är inte så konstigt att en amarylliskruka går sönder. De har en tendens att välta när de blir för stora. MEN det som fascinerar mig mest är att sonen måste ha KLIVIT ÖVER katastrofområdet i en veckas tid eftersom blomman rasat i golvet i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet.
Nåja. Ingen idé att grunna mer på det, jag kommer ändå aldrig sluta förvånas här i livet...
Haha! Han är för rolig! Du skulle sett honom igår när Linnéa såg honom och sträckte ut armarna. Han såg smått panikslagen ut.