Lillan Hedlunds blogg

Oj. Jag är så nyfiken att jag kan gå upp i atomer. Och nervös. Faktiskt lite stressad till och med. Nästan magkatarrvarning. Fast mest är jag otåligt nyfiken.

Ser nämligen på kära gamla fejjan att det nu trillar in statusuppdateringar om högskoleantagningar. Alltså har beskedet kommit. I dag får sonen veta om han kommit in på någon av de utbildningar han sökt. Men sonen har just nu fullt upp med att bygga motorer hos en stor lastbils- och busstillverkare och kan därför av helt naturliga skäl inte kolla upp saken förrän ikväll när han stämplat ut från jobbet och kommit hem.

Så jag har ett par timmars väntan innan jag får veta hur det gått för honom.

Fast egentligen är det inte väntan på högskolebeskedet som gör mig stissig.
Sonen väntar nämligen på ytterligare besked, om ett eventuellt jobb.
FÅR han jobbet OCH kommer in på högskolan så måste han välja. Ta ett beslut. Plugga. Eller jobba.
Han har själv sagt att han gärna vill jobba ett tag först, kanske ett år, innan han fortsätter studierna. Och han stortrivs ju verkligen på sitt jobb, tycker det är skitkul och gillar verkligen sina jobbarkompisar.

Som mamma tycker jag det låter sunt. Man ska inte generalisera, men jag tror man tillgodogör sig studier bättre om man först får ta en sväng i "det riktiga vuxenlivet". Nackdelen är förstås att man kan få smak på livets goda (typ en regelbunden inkomst) och därmed får svårt att sätta sig i skolbänken igen.
Väljer han studier innebär det att han flyttar hemifrån om en månad. Är han redo för det? Är JAG redo för det???

Å andra sidan spelar det ingen som helst roll vad jag tycker, tänker och känner i den här frågan. Fram till nu har jag fått bestämma och fått ha ett finger med i spelet. Men nu vilar beslutet på sonen.
Och ändå sitter jag här och tuggar i mig nagelbanden (naglarna är så finfixade att jag inte har hjärta att bita av dem...) Men jag är ju för fanken mamma, och jag vill så himla jättegärna ofantligt mycket att det ska bli BRAAAAA vad han nu än må välja. Ja, om han nu ens får valmöjlighet. Vi vet ju som sagt ingenting just nu.

Vuxenvärlden is calling. Och det är sonen som måste svara. Inte jag.

Kanske är det just det som stressar mig mest. Att sitta vid sidan och bara vänta på besked istället för att få vara den som tar beslutet. Jisses. Tur för sonen att jag har lite självinsikt i alla fall. Kanske inte så mycket som jag borde. Men lite är bättre än inget.