Lillan Hedlunds blogg

Jag vaknade i natt av besök på taket. Igen.

Har jag inte sagt det? Att vi har en nattlig besökare på taket i Polenhemmet? Nähä. Men det har vi. Ytterst obehagligt i början, men nu är det nästan så jag börjar bli van. Men bara nästan.

Vem han/hon/den/det är som klampar runt där på nätterna har vi ingen aning om. Polackerna kliar sig också förbryllat i huvudet och har inget riktigt svar. Det senaste budet är att det är någon form av ekorre, fast större. Inte vet jag vad de har för vilda djur här i Polen, men att en ekorre låter som en vuxen karl som klampar runt i ett par 45:or ovanför våra huvuden om natten känns inte helt trovärdigt.

Första gången vi hörde det här trodde vi på fullt allvar att det var inbrottsförsök. Att tjuvar tagit sig upp på taket för att på något vis bryta sig in den vägen. Maken rusade ner för trappan och ut genom altandörren för att jaga iväg dem, men när han stormade ut mitt i natten blev det knäpptyst på taket. Och inte en levande själ kunde han se. Själv satt jag och darrade i sängen med täcket uppdraget över huvudet. Lätt skräckslagen vill jag lova.

Dagen efter inspekterade vi taket och insåg att ingen människa kan klättra runt där. Taket är "brutet" på alla upptänkliga vis och måste vara en omöjlighet att knata runt på. Ja, om man nu inte är spindelmannen då. Eller möjligen polsk takläggare...

Vi har gissat på att det istället kunde vara en stork. De är ju hyggligt stora. Men om hösten drar storkarna till Egypten, och den här takbesökaren verkar inte vara väderkänslig.
Jag har själv, efter nattliga besök, rusat ut på morgonen och sökt spår i nysnön. Utan att finna ett enda avtryck.

Den polska motsvarigheten till Anticimex har varit här och sprutat taket. Med vad har jag ingen aning om, men Polen är ju med i EU så jag hoppas det inte var alltför giftigt... Oavsett vilket så hjälpte det icke. Råttgift som spridits ut har inte heller gjort någon nytta. Men det kunde jag ju ha berättat innan de gjorde sig besväret. INGEN råtta - eller mus för all del - låter som en vuxen karl som klampar runt.

Gissningarna på vad vi har på taket har haglat. Ett spöke? En hemlös? Råttor? Katt? Hund? Skunk? Stork?
Samtidigt har maken kollegor som svurit på att de aldrig mer tänker gästa vårt hem efter att ha vaknat mitt i natten av det där ljudet...

Nåja. Nu har jag döpt honom/henne/den/det till Karlsson.
Karlsson på taket.
I natt snubblade han till så det blev ett jäkla brak där uppe på taket. Men jag orkade inte riktigt bry mig utan somnade om.

Det är nästan så jag har vant mig vid Karlsson. Men bara nästan.
För helt ärligt är jag riktigt orolig inför nästa vecka, den natt jag ska sova själv i Polenhemmet. Om Karlsson kommer på besök då vet jag inte vad jag gör. För är det något som jag har blivit sedan Karlsson gjorde entré så är det mörkrädd. Inte lite så där orolig över att vara själv efter skymningens inbrott - utan helt gastkramande skräckslagen när det blir svart ute. För det är då, i skydd av mörkret, som Karlsson alltid får för sig att komma på nattligt besök. Säga vad man vill, hyfs i kroppen - det har han inte, den där Karlsson.