Lillan Hedlunds blogg

Jaha. Då var det dags att ställa om klockan igen. Jag avskyr sommartid. Eller nåja. Det var kanske ett lite väl magstarkt uttryck. Men jag tycker verkligen inte om det. Jodå. Det är helt okej med längre och ljusare kvällar. Men det är klockorna som stör mig.

Jag vet precis hur det kommer bli nu.
De närmaste tre, fyra veckorna kommer husets alla klockor visa olika tid och det kommer ta ungefär lika lång tid innan jag lärt mig vilken som går rätt. Ställa om dom? Nu? På en gång? Allihop?
Skulle inte tro det va. Främst av den enkla anledningen att ett par av klockorna är digitala mästerverk som jag aaaaaldrig kommer ihåg hur man ställer. Eller för all del. Ställer om.

Men mobilen hoppade rätt efter en liten omstart. Så den får väl följa mig som tidsupplysare de kommande veckorna.

Nåja. Nu är den i alla fall här. Sommartiden.
Vilket osökt får mig att tänka på en annan sommartidshistoria, tagen direkt ur sanna livet (om än för en mängd år sedan).

Som liten sjöng dottern i kyrkans barnkör. Det innebar en del gudstjänstbesök för oss övriga i familjen. Inte helt lätt med en liten son med spring i benen. På den tiden var han dessutom en pratglad oblyg gosse.
Nåväl. Det var gudstjänst och barnkören sjöng fint som tänkt. Vi satt snällt i vår kyrkbänk och lyssnade. Nästa sång ville dock prästen involvera alla församlade i kyrkan och uppmanade:
- Nu sjunger vi alla den välkända sommarvisan...
Längre än så hann inte prästen förrän vår son, då i 4-5-årsåldern, hoppade upp på kyrkbänken och ståendes med en knytnäve i luften tog han ton så det ekade i kyrkan:
- Sommartider hej hej, sommartider!