Dessa unga vikarier...
- Du har varit ganska länge på tidningen va? frågade den nya unga vikarien mig när vi satt i bilen på väg ut på vårt första jobb ihop och hade hur trevligt som helst.
- Ja... Jo... Det har väl blivit 12, 13, 14, 15 år eller nåt, svarade jag lite svävande (har faktiskt inte koll längre).
- Ja, för jag känner igen ditt namn - sen... sen... Ja, sen förut, avrundade vikarien diplomatiskt.
Ha ha ha ha!!! Jag vet nog vad hon tänkte, och därför kunde jag inte låta bli att skratta.
- Sen du var liten menar du? kontrade jag frankt.
Fick inget svar på den frågan så slutsatsen är ju ganska enkel.
Herregud.
Jag vet inte vad det är med vikarierna som får mig att känna mig som en övermogen grönmögelost, men de har en tendens att lyckas uppnå just den känslan hos mig.
Och det fick mig osökt att minnas en kommentar från en annan vikarie.
En dag stack han in huvudet på mitt rum och frågade om jag varit på fest under helgen, och så nämnde han en fest som jag faktiskt var bjuden på men som jag av olika skäl inte kunde bevista.
Men jag sken ju förstås upp som en sol och frågade om han, vikarien, hade varit på festen.
- Nej! Inte jag! Men mina föräldrar var där, svarade han glatt innan han gick vidare.
Jamenjagsägerjudet!!!!!!! Grönmögelost känns ju som färskvara i jämförelse med mig...
Det är därför man blir extra varm inombords när den snart 8-årige systersonen tittade granskande på mig över middagsbordet i går och sedan kläcker ur sig:
- Lillan. Du ser ut som om du är 16 år.
Vi gapskrattade förstås och sedan frågade jag vad han nu ville ha - och det var responsen på min fråga som värmde mitt hjärta (nä, jag har inte pacemaker - än...).
- Vaddå? Vaddå vill ha? sa systersonen och såg helt oförstående ut.
Han tyckte ju bara att jag såg ut som 16....
Åååååh, vad jag hoppas att den gullungen blir vikarie en dag! Jag skulle behöva en sån som honom på jobbet ibland för att slippa känna mig förpassad in i det dammiga arkivet av inventarier...