Underskattad höjdskräck

I dag blev jag frikopplad från min markservicetjänst för att istället hjälpa tennsoldaterna med husmåleriet.
Det funkade riktigt hyggligt på baksidan där jag stod tryggt med fötterna på altangolvet.
Tycker själv att jag också var riktigt duktig på att foga sprickor i träplankorna på husets "kortsida" (vilket självfallet är FEL benämning eftersom det är där det är ABSOLUT mest att måla).

Men sen blev det problem.



Jag har underskattat min höjdskräck.

De tre övriga i familjen hävdar bestämt att de aldrig hört talas om någon som trillat ner och slagit ihjäl sig från knappt två meters höjd. Särskilt inte om man sitter ner och därmed har fötterna ännu närmare marken.

Men jag blev sjuk "där uppe". På riktigt.
Höll krampaktigt i ställningen med vänster hand och försökte måla med höger.
Gick åt h-vete. Ville bara gråta. Och mådde fruktansvärt illa.
Till slut förstod maken att jag faktiskt inte skojade och lyfte ner mig.

TACK OCH LOV!!!!

Sen fick jag marktjänst igen. Och jag klagar inte.
I går mutade jag "målargänget" med nybakad sockerkaka. I dag fick de spaghetti och köttfärssås med lite sting i. Dessutom plockar jag ur och i diskmaskinen utan att klaga det minsta. Jag gör faktiskt vad som helst - bara jag slipper klättra upp på ställningen igen! Jag protesterade inte ens när familjemedlemmarna, mellan spaghettituggorna, berättade hur de läst att folk faktiskt mirakulöst överlevt även när de ramlat från typ åtta meters höjd - som en underförstådd passning till mig...



Själv säger jag ingenting. Jag håller mig helt enkelt till sockerkaksbak.
Det känns tryggast så.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback