Lillan Hedlunds blogg

Egentligen hade jag tänkt blogg-bomba er med bilder i det här inlägget. Men tekniken vill inte riktigt som jag vill. Därför får ni nöja er med ett par enkla rader istället.

Och nä. För er som undrar, vi är inte i himlen. Men snudd på för jag tror vi hamnat i paradiset.
Ni kan inte ana hur varmt och skönt det är så här nära ekvatorn. Nu har vi njutit och latat oss i precis en vecka. Och jag har läst ut sex av de sju böckerna jag har med mig...

Var vi är? Vi är i Thailand. Jag, maken och dottern på makens "födelsedagsresa". När han fyllde mitt-i-livet-ålder (fast egentligen är det nog inte mitt i utan snarare en bra bit över om man ska va helt ärlig) så ville han inte ha kalas utan istället resa bort. Kruxet var bara att det inte gick några drömresor runt tidpunkten för hans födelsedag. Så det blev fest. Och resa. Fast det sistnämnda lite senare. Alltså nu.

Så här är vi på vita stränder, bland palmer och har det gudomligt ljuvligt skönt.
Det enda som verkligen är trist är att sonen inte kunde följa med. Två veckors semester mitt i tentatider och med massa inlämningsuppgifter att göra var det inte läge för honom att ta ett "break" från högskolestudierna. Därför är vi en familjemedlem kort på resan.

Hittills har vi mest "laddat batterierna" på varsin solstol. Men det är så varmt så vi ligger nästan lika mycket i vattnet - och det säger väl en del om vädret med tanke på hur ovillig jag i vanliga fall är när det gäller just bad. Faktum är att jag först här, i Kamala, tog årets första dopp. Japp. Blev liksom aldrig av i somras, men nu är det gjort. Med råge.
När vi inte lapar sol låter vi oss bli masserade. Guuuud så skönt det är!!!! Eller. Alltså. Första gången jag blev masserad var kanske inte bara helt skön... Thailändskan som skulle fixa min rygg, nacke och axlar fnissade så hon då och då var tvungen att stanna upp för att skratta. Jag tror 43 års stress hade knutit ihop sig i ryggen på mig - och det märkte hon ganska snabbt. Men hon gav sig INTE. Trots att jag avböjt en klassisk thaimassage till förmån för en "snällare" behandling så använde hon till slut hela sin kropp för att lösa upp mina muskelknutor i nacken. Jag grät (eller nåja, tårarna rann i alla fall) och hon tog bara paus för att be mig andas. När hon var klar var vi två vrak som ragglade ut ur bambuhyddan. Men nu förstår jag ju varför jag haft så nedrans många huvudvärksattacker på senare tid...
Och jag blev inte avskräckt. Har varit på återbesök, och nu kändes det betydligt bättre i ryggen till bådas vår förtjusning :)

I dag har dottern och jag dessutom varit och fått manikyr och fina blommor målade på våra naglar. Sånt är alltid trevligt.

Finns mycket att fascineras av här, men det jag och dottern häpnar mest över är makens (tillika dotterns pappa) beteende. Vi tror att han är på väg att konvertera till buddism. Jo! Det är sant! Thailändarna är ju så oerhört vänliga, hjälpsamma och fina och de har fått maken att smälta som ett paket smör i solen. Det har i sin tur resulterat i att han vägrar pruta när vi handlar "eftersom de är såååå himla snälla". Jag och dottern är i chock. Vi pratar om mannen som ALLTID prutar! Vi pratar om mannen som prutar på Coop Forum!!! Det här är mannen som grannar ber om hjälp när de ska handla cyklar, för att han troligen är den som kan hjälpa dem få bättre pris. Om mannen som prutar så skamlöst att barnen, när de var små, nästan grät för att de skämdes över sin fars skambud (men de var ju jäkligt nöjda när de senare fick saker till bra pris). Men nu, nu när vi är i ett land där det snudd på är lag på att pruta - då vägrar han. "För de är ju såååå himla snälla".
Det är nog det vi skrattar mest åt här nere, makens vägran att pruta. Lovar att berätta mer sen, men nu ska jag avrunda här. Vi ska krypa till kojs tidigt för imorgon väntar en utflykt till vad vi hört ska vara ett riktigt paradis (hur nu något kan bräcka det här).

Dottern och maken vill absolut att vi ska simma med hajar när vi kommer fram.
Självklart vägrar jag.
Dottern hävdar att det är heeeelt ofarligt.
Jag betvivlar det starkt.
- Jamen de här hajarna är ju i princip vegetarianer, utbrast dottern till slut.
Jomen tjena. Och jag är en sparris va?