Lillan Hedlunds blogg

Jag är mörkrädd (larvigt, jag vet).
Jag avskyr ormar (så till den milda grad att jag inte ens kan se dem på tv).
Jag är höjdrädd (klarar knappt ta mig upp för den lilla vindstrappan).
Och varje gång jag känner att jag tenderar att bli flygrädd jobbar jag intensivt med att mentalt mota bort känslan (vore ju förödande om känslan slog rot när halva min tillvaro handlar om att flygpendla).

Men det finns något som är värre än allt det här tillsammans. Så långt mycket värre att bokstäver inte räcker till för att beskriva det.
Det är den totalt gastkramande förlamande skräcken att det ska hända barnen något allvarligt.
Bara tanken är så hemsk att den inte går att tänka. Och när något händer måste man stänga av känsloregistret. Annars överlever man inte.

Så de senaste dagarna har jag helt enkelt tryckt på "delete-knappen" så fort en tillstymmelse av känsla försökt få syre.
Först i dag har jag börjat andas på riktigt vilket förstås har gett mig huvudvärk som ett brev på posten.
När jag pratade med dottern i morse lät hon nämligen äntligen lite piggare. Ä-N-T-L-I-G-E-N!!!!!!
De vet fortfarande inte vad det är för fel med henne. Och de vet inte vad som är boven i dramat. Men nu har läkarna uteslutet allt som är "farligt" för henne (jag tolkar beskedet som att de uteslutit allt som skulle kunna resultera i dödlig utgång).
T-A-C-K   G-O-D-E   G-U-D!!!

Men hon ligger fortfarande kvar på infektionsavdelningen i sitt sterila rum med "inpasseringssluss" där hon legat sedan i torsdags. Hon börjar bli lite lik en nåldyna av alla prover som dagligen tas på henne. Men vad gör det? Hon börjar bli bättre!!! Det är det enda som räknas, det enda i hela f-cking jävla världen. Att hon börjar bli bättre.

Och jag är så satans in i helvete glad över vården hon fått och får. Alltså... Vi har vid några tidigare tillfällen sett svensk sjukvård från dess sämsta sida.
Den här gången har vi fått se den från absolut rakt motsatt håll.
Läkare, syrror och personal på Scaniahälsan (dotterns vårdcentral) har varit FANTASTISKA!
På Huddinges infektionsakut var personalen FENOMENAL!
På infektionsavdelningen, där dottern nu befinner sig, är alla så UNDERBARA att jag inte finner ord för det. Jag har aldrig sett eller upplevt en sådan fantastisk vård med så galet fantastisk personal (alla kategorier!). Det här mina vänner, det är sjukvård i absolut toppklass. Det är sådan här vård man önskar att varenda sjuk människa ska få uppleva. Det här är vårdpersonal som är värd sin vikt i guld, och mycket mer än så.

Nu räknar vi med att dottern blir fullt frisk. Snabbt. Och att hon snart får komma hem. Förhoppningsvis får vi också veta vad hon drabbats av, så att vi aldrig mer i livet bidrar till att hamna i den här situationen igen. Om det nu är något man själv kan styra över, vilket väl i och för sig inte är så troligt.