Flygplatsmöten
Det är konstigt, men det verkar som att mina barn tenderar att bli sjuka när jag befinner mig i Polenlandet. Ni vet, när man känner att man helst av allt vill vara hemma och pyssla om dom (fast de inte bor hemma längre) så är man för långt bort för att kunna göra just det.
Jag gillar det INTE.
Men nu har jag i alla fall två sjuka barn "hemma".
Sonen ligger magsjuk i sin studenlya i Västerås.
Och dottern har fått någon konstig sjukdom och ligger hemma i sin lägenhet i Södertälje.
Eftersom dottern haft de här konstiga symptomen ett par veckor (dock utan att stanna hemma från jobbet) så pallrade hon sig i går iväg till läkaren. Där hon, på plats på vårdcentralen, blev JÄTTEDÅLIG. Man får ju trösta sig med att hon inte kunde ha valt en bättre plats för att däcka totalt. Men det är ju vid sådana tillfällen jag som mamma vill kunna komma rusande och bistå med hjälp.
Men jag sitter i strålande höstsol i Polenlandet och kunde ju inte komma till snabb undsättning. Så mormor (min mamma) fick rycka ut i mitt ställe. Tror hon börjar få in vanan nu. Att vara stand-in för mig... Bästaste underbaraste mamma! Så var det när sonen blev rejält sjuk förra gången också. Jag befann mig i Polen, och mamma fick rycka ut och köra honom till akuten, vårdcentralen och allt vad som nu behövdes.
Nåja. Nu är jag snart hemma igen. Och jag får väl trösta mig med att jag själv tydligen är frisk som en nötkärna. Nä. Jag har inte varit hos doktorn för någon servicekontroll.
Däremot mötte jag en främmande gammal dam på flygplatsen. Vi var fyra stycken som hade bokat priority-biljetter (kostar 40 spänn och så får man gå före hela den låååånga slingrande kön med väntande passagerare - värt varenda krona!). Vi fyra började prata när vi stod och väntade på att släppas ombord och det visade sig att den äldre damen ägnat hela sitt liv åt någon form av hälsoarbete (fattade inte riktigt vad). Men hon deklarerade tydligt att hon bara genom att titta på en person (ögon, ansiktsfärg och tungan) kunde ställa diagnoser.
- Och du har problem med sköldkörten, sa den gamla damen och spände ögonen i den främmande mannen som var en av oss fyra som väntade på flyget.
Mannen började skratta och skakade på huvudet. Han hade INTE problem med sköldkörteln. Varpå den gamla damen fnyste och konstaterade:
- Inom tio år vet du att jag har rätt, slog hon fast.
Jag blev jättenyfiken. Ville fråga direkt vad hon såg när hon tittade på mig. Men jag tordes inte riktigt. Även om den gamla damen var väldigt rättfram och rak så kändes det oartigt och frågvist på nåt sätt. Dessutom hade de tre övriga passagerarna en gemensam nämnare som jag saknade. De var polacker allihop, även om de alla pratade bra svenska och bor i Sverige.
Fast jag behövde inte fråga, för plötsligt spände damen ögonen i mig. Lät blicken granska mig uppifrån och ner och sedan konstaterade hon:
- Men du min vän, du är fullt frisk. Ja, bortsett från lite järnbrist då.
Jag älskar sådana här flygplatsmöten! Och de är faktiskt inte helt ovanliga. Då och då möter jag helt främmande människor och lustiga diskussioner uppkommer. Fast det här var den bästa på länge! Inte bara för att jag blev friskförklarad (järnbrist har jag väl alltid mer eller mindre) utan för att jag älskar möten med människor som är som den gamla damen. Jag är SÄKER på att hon visste vad hon talade om för hon framstod som en sån där äkta gammal "klok gumma", om ni förstår vad jag menar. Visst är det häftigt?
Önskar bara att dottern hade varit med mig, då hade vi sluppit vänta en vecka på provsvaren för att få veta vad som slagit rot i hennes kropp.
Jag gillar det INTE.
Men nu har jag i alla fall två sjuka barn "hemma".
Sonen ligger magsjuk i sin studenlya i Västerås.
Och dottern har fått någon konstig sjukdom och ligger hemma i sin lägenhet i Södertälje.
Eftersom dottern haft de här konstiga symptomen ett par veckor (dock utan att stanna hemma från jobbet) så pallrade hon sig i går iväg till läkaren. Där hon, på plats på vårdcentralen, blev JÄTTEDÅLIG. Man får ju trösta sig med att hon inte kunde ha valt en bättre plats för att däcka totalt. Men det är ju vid sådana tillfällen jag som mamma vill kunna komma rusande och bistå med hjälp.
Men jag sitter i strålande höstsol i Polenlandet och kunde ju inte komma till snabb undsättning. Så mormor (min mamma) fick rycka ut i mitt ställe. Tror hon börjar få in vanan nu. Att vara stand-in för mig... Bästaste underbaraste mamma! Så var det när sonen blev rejält sjuk förra gången också. Jag befann mig i Polen, och mamma fick rycka ut och köra honom till akuten, vårdcentralen och allt vad som nu behövdes.
Nåja. Nu är jag snart hemma igen. Och jag får väl trösta mig med att jag själv tydligen är frisk som en nötkärna. Nä. Jag har inte varit hos doktorn för någon servicekontroll.
Däremot mötte jag en främmande gammal dam på flygplatsen. Vi var fyra stycken som hade bokat priority-biljetter (kostar 40 spänn och så får man gå före hela den låååånga slingrande kön med väntande passagerare - värt varenda krona!). Vi fyra började prata när vi stod och väntade på att släppas ombord och det visade sig att den äldre damen ägnat hela sitt liv åt någon form av hälsoarbete (fattade inte riktigt vad). Men hon deklarerade tydligt att hon bara genom att titta på en person (ögon, ansiktsfärg och tungan) kunde ställa diagnoser.
- Och du har problem med sköldkörten, sa den gamla damen och spände ögonen i den främmande mannen som var en av oss fyra som väntade på flyget.
Mannen började skratta och skakade på huvudet. Han hade INTE problem med sköldkörteln. Varpå den gamla damen fnyste och konstaterade:
- Inom tio år vet du att jag har rätt, slog hon fast.
Jag blev jättenyfiken. Ville fråga direkt vad hon såg när hon tittade på mig. Men jag tordes inte riktigt. Även om den gamla damen var väldigt rättfram och rak så kändes det oartigt och frågvist på nåt sätt. Dessutom hade de tre övriga passagerarna en gemensam nämnare som jag saknade. De var polacker allihop, även om de alla pratade bra svenska och bor i Sverige.
Fast jag behövde inte fråga, för plötsligt spände damen ögonen i mig. Lät blicken granska mig uppifrån och ner och sedan konstaterade hon:
- Men du min vän, du är fullt frisk. Ja, bortsett från lite järnbrist då.
Jag älskar sådana här flygplatsmöten! Och de är faktiskt inte helt ovanliga. Då och då möter jag helt främmande människor och lustiga diskussioner uppkommer. Fast det här var den bästa på länge! Inte bara för att jag blev friskförklarad (järnbrist har jag väl alltid mer eller mindre) utan för att jag älskar möten med människor som är som den gamla damen. Jag är SÄKER på att hon visste vad hon talade om för hon framstod som en sån där äkta gammal "klok gumma", om ni förstår vad jag menar. Visst är det häftigt?
Önskar bara att dottern hade varit med mig, då hade vi sluppit vänta en vecka på provsvaren för att få veta vad som slagit rot i hennes kropp.
Kommentarer
Trackback