Flyttlasset rullar
Sonen drog ju i måndags. Sedan dess har det knappt gått att få tag på honom. Den där nollningen tar visst upp större delen av hans vakna tid...
Men i dag får vi träffas igen, för i dag rullar det stora flyttlasset! Sonens pojkrum har packats ner i kartonger och ska nu stuvas in i studentlyan som vi inte har en aning om hur den ser ut. Blir nog en lång dag misstänker jag. Fast vi räknar med att fredagen, och kanske lördag, också går åt till att fixa med det nya boendet. Spelar ingen roll om det tar lite tid. Huvudsaken är att det blir bra i slutändan.
Pratade med en god vän i telefon i går kväll. Hon är mitt uppe i småbarnslivet och hon berättade att deras äldste son har en tendens att "rymma" så fort hon eller hennes man vänder bort blicken. Precis så gjorde vår son också. Det var en ren mardröm och jag vet inte hur många gånger jag kallsvettats av skräck medan jag letat efter honom.
Det är konstigt, men när vi satt och småpratade i telefon i går, så kändes det som att det inte alls var länge sen mina barn var små. Typ ganska nyss faktiskt. Och nu är de plötsligt vuxna.
I den plötsliga nostalgivåg som vällde över mig började jag titta lite på gamla fotografier (tantvarning där!).
Titta på de här bilderna. Ser ni vad jag ser? Om det nu känns som att bilderna togs alldeles nyligen, då är det väl inte så jädrans konstigt att jag tycker det känns ufo att han nu flyttat hemifrån. Eller hur?
Men i dag får vi träffas igen, för i dag rullar det stora flyttlasset! Sonens pojkrum har packats ner i kartonger och ska nu stuvas in i studentlyan som vi inte har en aning om hur den ser ut. Blir nog en lång dag misstänker jag. Fast vi räknar med att fredagen, och kanske lördag, också går åt till att fixa med det nya boendet. Spelar ingen roll om det tar lite tid. Huvudsaken är att det blir bra i slutändan.
Pratade med en god vän i telefon i går kväll. Hon är mitt uppe i småbarnslivet och hon berättade att deras äldste son har en tendens att "rymma" så fort hon eller hennes man vänder bort blicken. Precis så gjorde vår son också. Det var en ren mardröm och jag vet inte hur många gånger jag kallsvettats av skräck medan jag letat efter honom.
Det är konstigt, men när vi satt och småpratade i telefon i går, så kändes det som att det inte alls var länge sen mina barn var små. Typ ganska nyss faktiskt. Och nu är de plötsligt vuxna.
I den plötsliga nostalgivåg som vällde över mig började jag titta lite på gamla fotografier (tantvarning där!).
Titta på de här bilderna. Ser ni vad jag ser? Om det nu känns som att bilderna togs alldeles nyligen, då är det väl inte så jädrans konstigt att jag tycker det känns ufo att han nu flyttat hemifrån. Eller hur?
Kommentarer
Trackback