Lillan Hedlunds blogg

I evigheters evigheter har jag fått påtalat för mig att jag måste köpa en ny mobiltelefon. Men jag har ihärdigt stretat mot. Dagens telefoner (som ju är mer som små datorer) är för stora för att platsa i min bakficka. När jag provat touch-knapp-modellerna har det visat sig att jag inte har rätta knycken, eller trycket kanske är mer korrekt. JAG tycker inte mina fingrar är särskilt stora eller otympliga. Men i det här sammanhanget upplever jag dem som feta små korvar som prickar fel heeeela tiden.
Att jag dessutom känner mig tekniskt handikappad har också bidragit till min motvilja att uppdatera mitt telefonliv.

Men i går gjorde jag till slut slag i saken.
Jag gick för att köpa mig en Iphone.
Det gick sådär kan man väl säga.

För det första häpnade säljaren när han såg mitt gamla sim-kort och undrade hur gammalt det egentligen var. Tydligen trycker de upp de sim-kort-modellerna på t-shirtar som nostalgiminnen...
Tack för den.

Men jag kan svara exakt hur gammalt mitt telefonnummer är.
Det är 15 år. Ganska precis faktiskt.
Jag fick min första egna mobiltelefon när maken var 35 (och han fyllde ju som bekant 50 nyligen).
Hur jag kan minnas det?
Telefonnumret. Mobilen var en present från maken och han valde ett nummer han själv kunde komma ihåg.
Kombinationen var/är: Makens ålder (vid inköpstillfället), hans examensår från skolan och slutligen hans födelseår.

Nåväl. Det här ställde, tro det eller ej, till det vid min inköp av ny mobil. För av någon anledning (ingen minns varför) så är numret förvisso registrerat på mig, men med makens personnummer. Eftersom han är utlandssvensk krävs det överlåtelseavtal, underskrifter och gud vet allt innan jag kan få mitt nuvarande nummer till en ny telefon.

Men innan det här hade uppdagats hade säljkillen fört över min adressbok från min gamla mobil till den nya Iphonen. Och vips var min gamla mobil tom. Och när han skulle göra tvärtom, föra tillbaka alla nummer från den nya till min gamla så blev det mesta fel.

Suck. Så nu sitter jag alltså här, utan Iphone (för jag vägrar byta telefonnummer), med min gamla mobil, mitt simkort som har kultstatus - men med en i princip tom telefonbok och således inga nummer att ringa.

Det är kul nästan varje dag. Eller inte.

P.S. Anser du att jag bör ha ditt telefonnummer? Skicka då det till mig, på mail eller meddelande eller vad som helst. Och det gäller både hemnummer och mobilnummer.