Härliga Härjedalen
Här, i Funäsdalen, har jag varit (om ni nu undrar över de senaste dagarnas bloggdöd). Alltså. Jag hade tänkt ta med mig min lilla bärbara dator och direktblogga från Härjedalen. Men det blev ett litet missförstånd vid packningen...
Okej. Vi var smått stressade innan avfärden. Det kan förstås ha bidragit till missförståndet - och framförallt till varför jag inte ifrågasatte väskfördelningen. Maken deklarerade nämligen vilken väska han tänkte packa sina grejer i (en hyggligt stor väska) och föreslog sedan att jag skulle ta den "lilla vanliga" jag brukar ha när jag reser till Polenlandet.
Utifrån det uttalandet drog jag slutsatsen att han tyckte jag borde nöja mig med den lilla handbagageväskan jag har, den man inte behöver checka in på flyget.
Jag lovar att det var en SKITSVÅR ekvation att klura ut hur jag skulle få med mig skidkläder, vanliga kläder + lite festligare kvällsplagg i den minimala väskan. Men när jag till slut klurat ut det (och packat toalettartiklar i en påse och stövlar i en annan kasse) så var jag ändå nöjd. Men den pyttelilla datorn fick inte plats.
När bilen skulle packas och maken fick syn på min väska såg han ut som ett frågetecken. Han hade ju syftat till min något större väska, som jag brukar packa för mina längre vistelser i Polen. Men då var det försent att packa om. Och datorn blev kvar hemma.
Det ursprungliga syftet med resan var ju ändå inte att blogga, utan det här:
Min 50-årspresent till maken! Ja, inte skotern då. Men väl en weekendresa till Funäs med en dags skoteråkning på schemat.
Jag hann ångra min present typ 1000 gånger. Nä. Jag tyckte verkligen inte det var skoj att för första gången i mitt liv hantera en sportskoter. Det gick ryckigt, jag fick inte in den jämna fina gasen och var skräckslagen så fort jag kom upp i 5 kilometer i timmen. Mycket snabbt insåg jag att jag gett en skitdålig present och stackars maken som låg bakom mig på sin skoter hade fullt upp med att pedagogiskt förklara för mig hur man skulle köra för att det skulle bli skoj.
Jag tyckte det var avskyvärt. I typ 40 minuter.
Sen blev det andra bullar för fru Hedlund.
Jag vet inte exakt när det förändrades, men plötsligt var det huuuuur kul som helst att köra! Och de där hastigheterna på 5 knyck var ett minne blott. Vet ni hur fort man kan köra på fjället när utsikten är vidunderlig och man ser att man inte har möte av någon annan skoter? Jag ska inte gå in på några detaljer, men fort gick det :)...
I Tännäs bestämde vi oss för att ta en fikapaus. En förbipasserande upplyste oss dock om att matstället inte öppnade förrän en timme senare. Så typiskt!
Men då slängdes husdörren upp på vid gavel och ägarinnan ropade att hon satte på en panna kaffe om vi ville ha. Vilken service! Vilken underbar kvinna! Och när vi klev in i stugan hade hon tänt en brasa för vår skull.
Och inte nog med det. De gräddade snabbt ett gäng våfflor åt oss också!
Egentligen ville man ju smaka alla menyer. Men jag tyckte hjortronsylt kändes mest passande för egen del. Mums!
Mätta och varma var vi redo att ge oss ut på skoterlederna igen.
Det blev en helt fantastisk dag! Vilken naturupplevelse, vilken körupplevelse och vilken otrolig upplevelse att inse att man kan få sådan kramp i högerhanden (läs: gashanden) att man efter fyra timmars skoterkörning sedan inte kan använda högerhanden normalt igen på fyra dagar...
Benmusklerna fick för all del också jobba. Vilket i sin tur resulterade i att heldagsskidåkningen dagen efter kanske inte blev helt ultimat.
Benen bar helt enkelt inte... Men lite åkande blev det, och många mysiga pauser i solen däremellan.
Vilken helg! Härliga Härjedalen kan varmt rekommenderas! Och Eriksgården där vi bodde var perfekt och ska ni någon gång hyra skoter just i de krokarna kan jag varmt rekommendera er att vända er till Fjällbocken! Kanonservice.
Jag tror att maken blev mer än nöjd med sin 50-årspresent.
I går, välbehållna hemma, däckade dock 3 av 4 i vårt närmaste resesällskap i magsjuka. Rapporter från Polenlandet indikerar att den fjärde i sällskapet nu också dragit ner rullgardinen... Men, men - sånt är livet. Smuttar på min vätskeersättning och är ändå superglad över att vi fick vara friska hela resan. Det är trots allt det viktigaste.