Med livet som insats



Jag vet inte vad som hänt det senaste dygnet hemma i Sverige, men här nere i Polenlandet är det vinter. På riktigt. Och i natt kom det en hel massa med ny snö. Och så blåser det. Så där så det knakar i husväggarna.

Ni förstår säkert att jag funderade både en och två gånger på hur det skulle bli med promenaden som jag föresatt mig att genomföra på morgonkvisten.

Å ena sidan -6 grader, kraftig blåst och ett par decimeter snö på de oplogade vägbanorna.
Å andra sidan ett varmt ombonat hus och den åttonde boken av Mari Jungstedt liggandes oläst på bordet intill mig.

Hrm... Jag var minst sagt kluven.

Men skam den som ger sig.
Först promenad.
SEN mysig lässtund med ny bok.

Jag hann ungefär tio meter på vägen genom kvarteret när jag insåg att jag behövde byta strategi. Egentligen hade jag tänkt gå en runda som inkluderar att korsa järnvägsspåret, förbi kyrkogården och fabriksområdet där kokslagret avsöndrar en inte helt angenäm doft. Den rundan saknar dock, på många ställen, promenadväg. Man måste liksom balansera på vägkanten. En uppgift som på de här oplogade vägarna skulle innebära en promenad med livet som insats (det gör det för all del under somriga dagar också om man inte är försiktig).

Nu råkar det ju vara så att jag promenerar för att rädda livhanken, och inte för att jag är självmordsbenägen. Alltså var jag tvungen att klura ut en runda där jag till största delen kunde ta mig fram utan att riskera att bli ihjälkörd. Och jag hittade en. Givetvis var gångvägen lika oplogad som vägbanorna, men här fanns ju inte ens uppkörda hjulspår att försöka balansera fram på.
Pust.
Det blev en svettig promenad kan jag lova. I 45 minuter pulsade jag fram genom snödrivor och de få polacker jag mötte längs min väg skakade på huvudet när de såg mig kämpa fram i motvind.

Här nere i staden där vi bor ser man ytterst sällan vardagsmotionärer som promenerar eller joggar. Här går man för att man måste ta sig till jobbet, skolan, bussen eller doktorn. Ja, och på söndagarna för det obligatoriska kyrkobesöket förstås. Då går det lämmeltåg av människor genom byarna. Men att bara promenera för promenerandets skull? Nja... Det konceptet verkar inte riktigt nått hit ännu.

Men jag gick! Och med facit i hand inbillar jag mig att mitt snöpulsande i 45 minuter gav mer än vad en somrig promenad på dubbelt så lång sträcka hade gjort. Givetvis körde plogbilen om mig precis när jag skulle gå in genom grinden hemma igen...
Nu är jag i alla fall superdupernöjd och kan med gott samvete öppna boken som ligger och väntar på mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback