Lillan Hedlunds blogg

I´m back!
Jubel? Trumpeter? Fanfarer? Fyrverkerier?

Nä. Trodde inte det. Men i går fick jag en uppsträckning av en bloggläsare via sms på mobilen. Hon deklarerade tydligt att tio dagar utan blogguppdateringar inte är acceptabelt. Så jag får väl kliva ur min bloggvila och anstränga mig lite då :).

Kruxet är bara att jag inte har något att skriva om. Det händer absolut INGENTING värt att nämnas. Dessutom har jag varit sur, grinig och trött den senaste tiden och vem i hela friden har lust att läsa om mitt gnäll? Nämen precis. Alltså har jag föredragit att hålla låg profil. Gömt mig bakom ursäkten att jag (innan det här inlägget) skrivit exakt 400 blogginlägg sedan jag kickade igång och det är väl en bra siffra att "vila" på tills inspirationen kommer tillbaka? Så tyckte jag iallafall.

Nåja. För den som är nyfiken kan jag berätta att jag den senaste tiden varit på visit i Polenlandet.
I spökhuset.
Jomen visst. Nu spökar det där nere igen. Lite trött blir jag, och aningen mörkrädd på kuppen.
Sa jag att maken köpte en ny digitalvåg i mellandagarna? I vilket fall är det en sådan som man kopplar till iPaden. Han köpte en blodtrycksmätare också (som lika finurligt för in all statistik i "paddan"). Det blev förstås ett himlans massa vägande och blodtryckskollande här hemma, och det funkar ju finfint. Maken lägger bara in info om den som vill vara med i registret och vips så får man sin egen personliga statistik på pränt.

Fast en morgon när maken vaknade i Polenhemmet och slog upp sin läsplatta för att checka av sin personliga kurva upptäckte han att någon vägt sig under natten, närmare bestämt vid 02-tiden när maken sov som djupast. Någon som tydligen vägde runt 14 kilo.
Maken viftade bort det som ett tekniskt fel.
Men när han kom hem från jobbet dagen efter hade "någon" varit där och vägt sig igen.
Tja. Och så har det fortsatt. Så länge vi är hemma, och vakna, är det frid och fröjd. Men mitt i natten när vi sover (dock aldrig vid samma tidpunkt), eller när vi inte är hemma - så är det någon som väger sig på vågen - förutsatt att vi lämnat badrumsdörren lite på glänt.

Så nu har spöket fått en egen profil i makens iPad.
En dag när jag var ensam hemma och precis hade duschat var det dessutom "någon" som hoppade jämnfota på taket så det dånade i huset. Alla hundar i kvarteret började yla som galningar, själv fick jag nästan hjärtslag eftersom jag stod precis "under" och relativt lättklädd (läs: no clothes at all...) efter min dusch.
Fru Hedlund har aldrig fått på sig kläder snabbare kan jag lova.

Klart jag fattar att det måste finnas en naturlig förklaring till både spökvägeriet och hoppandet på taket. Kruxet är att jag inte lyckats hitta den förklaringen. Vi har inga spår och inga ledtrådar alls. Maken konstaterar bara att när han slängt sopor så går spöket upp i vikt, som mest till 17,1 kilo. Fortsätter viktuppgången i den takten får vi nog göra en anmälan till "biggest ghost-looser", det är ju en sak som är säker.

Lika säkert är det att jag just nu befinner mig i en spökfri tillvaro hemma i Svedala. Ja, om man bortser från granen som fortfarande står och spökar i ett hörn av vardagsrummet. Men den ska bort i dag. Är det tjugondag Knut så är det :)