Lillan Hedlunds blogg

Alltså. Ibland känns det som att man tar ett myrsteg fram och två elefantkliv bak.

Som i dag, när jag efter mycket möda och stort besvär tog mig till apoteket.
Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur jag mår. Men vi kan väl konstatera att jag utan någon som helst orsak är trött, helt energilös, har ingen initiativkraft, ingen glädje - nada.
Eftersom jag inte har en jädrans susning om hur det kunde bli så här är min slutsats att jag kanske saknar något. Typ vitaminer.

Så jag begav mig som sagt till apoteket.
Vet ni hur många olika sorters preparat det finns vid Må-bra-hyllan?
Nä. Precis.
Det är en uppsjö kan jag avslöja.

Tack och lov dök det genast upp en kvinna i vit rock och frågade om hon kunde hjälpa mig.

Jag: Ja, tack. Jag behöver någon form av vitaminer.
Apotekskvinnan: Jaha, för något särskilt?
Jag: (efter en kort tystnad) Jag är trött. Jättetrött.
Apotekskvinnan: Jaha. Men vitaminer får man i sig ändå genom att äta en god och varierad kost med frukt och grönsaker.
Jag: (säger inget, skakar bara trött på huvudet för att få henne att förstå att jag inte hör till den kategorin)
Apotekskvinnan: Men även om man bara äter lite frukt och grönt så får man i sig sitt dagsbehov.
Jag: (skakar på huvudet igen, men säger inget).

Någonstans där verkar apotekskvinnan förstå att jag behöver piller. Så hon pekar raskt på en burk med texten "kvinna".
Apotekskvinnan: De här tabletterna kanske kan vara något för dig?

Sedan pekar hon plötsligt på en annan burk. Den med texten "Kvinna 50"
Apotekskvinnan: Eller så kanske du ska välja den?

Jag tittar på burken.
Jag rör den inte.
Men jag läser.
Kvinna 50.
Texten talar för sig själv.
Det är tabletter för kvinnor över 50.
Tabletter för kvinnor 50+

Det tar ett tag. Sedan inser jag att jag inte bara känner mig som 100 bast, jag ser tydligen ut som det också.

Det blir helt tyst mellan apotekskvinnan och mig. Jag tittar länge på burken. Till slut känner jag mig tvingad att säga något.
- Jag är 43..., mumlar jag tyst.
Varpå apotekskvinnan raskt väljer den första burken och börjar förklara alla finurliga ämnen som finns i tabletten.

Helt ärligt så skiter jag i vad de innehåller (dessutom hade jag inte läsglasögon med mig och kunde därför inte riktigt hänga med i vad apotekskvinnan försökte visa mig på de pyttesmå raderna på innehållsförteckningen). Jag ville faktiskt bara ha svar på en fråga:
- Hur snabbt hjälper dom?

Men det kunde hon inte svara på.
Själv insåg jag att jag f-n mig var piggare när jag klev in på apoteket än när jag gick därifrån med min vitaminburk...

Nåja. Nu får vi se om det hjälper. Jag har i alla fall tagit första pillret.
"1 tablett i samband med måltid" lyckades jag i alla fall läsa på burken när jag kom hem.
Så jag tog fyra rutor av en gammal mjölkchoklad som någon gömt bakom tomatpurén i kylskåpet, därefter fick tabletten slinka ner.

Ja! Vaddå? Jag SA ju (nästan) till apotekskvinnan att jag inte har en särskilt god och varierad kost. Och jag tuggade i alla fall chokladbitarna. Eller. Det kanske jag inte gjorde direkt. Men jag fick ju något i magen i alla fall.

Har dessutom precis upptäckt att kvinnan som är avbildad på vitaminburken står på händer.
Undrar om det betyder att jag också kan göra det när jag ätit upp de här 100 tabletterna?
Vore ju fantastiskt. Jag som aldrig ens klarat av att göra en kullerbytta...