Lillan Hedlunds blogg

Min vana trogen (om man nu ska jämföra med förra sommaren) så lyckas jag pricka in att tillbringa mina semesterdagar där solen lyser med sin frånvaro.

Hemma i Sverige verkar vädret vara helt okej, enligt rapporterna jag får. Här utanför Polenhemmets fönster är det därför självklart grått, mulet och regntunga moln ligger som ett hot runt hela stan.

Är jag förvånad? Nä, inte direkt.

 

I går föll dessutom min livlina med omvärlden när datorn kraschade. Plötsligt var hela skärmen bara full med röda varningar som talade om att min dator kryllade av trojor och maskar och gud vet vad. Till slut dog den. Och den finurliga blogg-appen på min mobil lade förstås också av. Och hur många gånger jag än avinstallerat och återinstallerat den så vill den inte fungera.

 

Det är i såna stunder man får tid över att försöka lära sig något om iPhonen som jag ägt i snart ett år...

Och det var då jag hittade något underbart. Appen till Sveriges radio. Och tack vare den hittade jag årets sommarpratare. Ni vet, de där programmen som man så gärna vill lyssna på men som aldrig blir av.

 

Jag scrollade lite bland de av årets sommarpratare som hittills sänts i år och valde på måfå ut en person. Och vilken rivstart jag fick. Klara Zimmergrens sommarprogram värmde mitt hjärta så jag log brett i min ensamhet på sofflocket. Och så grinade jag. Så snoret rann. Jag kan inte minnas när någon gick så rakt in i mig. Tack Klara (som jag inte känner, aldrig träffat - men som jag gärna skulle sitta med en hel kväll och dela en flaska vin med och bara prata som om tiden inte fanns).

 

När jag hade hämtat mig tog nyfikenheten överhand. Jag var bara tvungen att välja en sommarpratare till. Jamen hallå?!?! Ensam hemma i ett tomt hus i ett (hyggligt) främmande land och regn utanför fönstret - why not liksom. Valet föll på Anja Pärson.

Men holy shit. Vilken tjej. Inte tillnärmelsevis samma självklara radioröst som Klara, men lika utlämnande. Tja, så för andra gången samma dag gick jag igenom samma process. Log och njöt av hur mitt hjärta värmdes - och grinade däremellan. Så snoret rann.

 

Jag står i tacksamhetsskuld till er tjejer. Ni var inte bara personliga i era program - utan rent privata. Jag ser det som en sällan skådad ynnest att få ta del av det ni berättade. Tack fina ni!

 

Och så fick jag då tipset av en god vän att inte missa Karin Falck. Så grinden hann nog aldrig riktigt stängas i morse när maken drog till jobbet förrän jag stuvade ner mig i soffan och lät mig omslutas av "min" tredje sommarpratare. Och ju mer Karin Falck berättade desto mer önskade jag att jag fått förmånen att arbeta i hennes närhet. Jag hade älskat det. Och jag hade garanterat lärt mig massor. Och jag var ju faktiskt en gång i tiden på väg i just den riktningen...

 

Jag gick på gymnasiet och det stod praktik för dörren. Alla visste precis vad de ville praktisera som, men jag ville göra något svårt. Jag ville prova ett yrke där ingen annan kommer in och som ändå skulle passa med mina drömmar för framtiden. Så jag gick till yrkesvägledaren och bad om att få praktisera som scripta. Yrkesvägledaren hade ingen aning om vad en scripta gjorde (och det visste i ärlighetens namn inte jag heller), men som scripta fick jag praktisera. På SVT och inspelningen av det årets julkalender. Det var som en dröm, men när praktiken var över var jag inte mycket klokare på vad en scripta gör - egentligen. Eller rättare sagt - scriptans jobb verkade onekligen vara att hålla ordning och reda, göra ALLT och se till att allt fungerade och ändå aldrig synas mer än på en pytteliten rad som i expressfart skymtade i slutet av eftertexten till produktionen. Jag minns att jag tyckte det var orättvist att den som fixade allt inte ens fick ordentlig cred på slutet. Men det var inte därför jag aldrig blev scripta. Det var det där jag fick veta under praktiken som gjorde att jag lade den drömmen på hyllan. Scripta kunde man nämligen inte utbilda sig till (iallafall sa de så då), man bara blev det genom att arbeta hårt och nära en redan ansedd scripta.

Jag hade inte de kontakterna. Att under praktiken ha stått bakom Johannes Brost i matkön på SVT gilldes nog inte...

 

Men just i dag, när jag stornjöt av Karin Falcks underbara röst och berättelser, så kan jag inte låta bli att tänka tanken att jag missade något. Jag tycker så mycket om att lära av andra människor, och jag hade älskat att få göra det av Karin Falck.

Å andra sidan. Då hade jag aldrig haft förmånen att möta och lära känna, och lära av de många underbara människor jag mött genom åren som så frikostigt bjudit mig på sina kunskaper. Och det skulle jag för allt i världen inte vilja vara utan.

 

Säga vad man vill, men de där sommarpratarna väcker mycket känslor och tankar. Men nu är det dags för mig att äta lunch :-)