Snorigt Vasalopp
Så fort vi sett Jörgen Brink ta sin tredje raka Vasaloppsseger gick jag och maken ut för en rask söndagspromenad.
Som vanligt pratar jag oavbrutet medan maken traskar tyst bredvid.
Jag berättar om allt han kan tänkas vilja veta. Och en hel del om sånt han säkert gärna hade sluppit höra.
På det viset fortskrider vår promenad ett par kilometer tills jag tvärnitar.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar och tittar frågande på mig)
Jag: Jag måste snyta mig.
Så fort den detaljen är avklarad fortsätter promenaden på samma vis som tidigare. Jag babblar om allt, maken går tyst bredvid. Någon kilometer, sedan är det dags igen.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar och tittar frågande på mig)
Jag: Jag måste snyta mig.
Nä. Jag är inte förkyld. Min näsa har bara en tendens att rinna okontrollerat när jag är ute i friska luften.
Vi fortsätter gå. Den nordliga motvinden försvinner när vår promenadväg ändrar riktning - det är underbart att gå där i solen! Så jag fortsätter berätta om stort och smått medan maken går tyst bredvid. Okej. Kanske blir det mest om smått, sånadäringa tankar jag har i huvudet som inte ens är intressant för mina närmast sörjande att lyssna till. Plötsligt är det dags för ny paus.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar, men himlar med ögonen)
Jag: Jamen jag måste ju snyta mig!
Maken: Herregud! Måste du stanna varje gång? Du kommer aldrig kunna åka Vasaloppet! Där låter de snoret bara rinna bäst det vill!
Eeeeeh.... Men eller hur? Det är ju mitt snorande som är den verkliga orsaken till att jag aldrig kommer genomföra ett Vasalopp.
Som vanligt pratar jag oavbrutet medan maken traskar tyst bredvid.
Jag berättar om allt han kan tänkas vilja veta. Och en hel del om sånt han säkert gärna hade sluppit höra.
På det viset fortskrider vår promenad ett par kilometer tills jag tvärnitar.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar och tittar frågande på mig)
Jag: Jag måste snyta mig.
Så fort den detaljen är avklarad fortsätter promenaden på samma vis som tidigare. Jag babblar om allt, maken går tyst bredvid. Någon kilometer, sedan är det dags igen.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar och tittar frågande på mig)
Jag: Jag måste snyta mig.
Nä. Jag är inte förkyld. Min näsa har bara en tendens att rinna okontrollerat när jag är ute i friska luften.
Vi fortsätter gå. Den nordliga motvinden försvinner när vår promenadväg ändrar riktning - det är underbart att gå där i solen! Så jag fortsätter berätta om stort och smått medan maken går tyst bredvid. Okej. Kanske blir det mest om smått, sånadäringa tankar jag har i huvudet som inte ens är intressant för mina närmast sörjande att lyssna till. Plötsligt är det dags för ny paus.
Jag: Stopp!!!
Maken: (stannar, men himlar med ögonen)
Jag: Jamen jag måste ju snyta mig!
Maken: Herregud! Måste du stanna varje gång? Du kommer aldrig kunna åka Vasaloppet! Där låter de snoret bara rinna bäst det vill!
Eeeeeh.... Men eller hur? Det är ju mitt snorande som är den verkliga orsaken till att jag aldrig kommer genomföra ett Vasalopp.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Annars kan jag lära dig hur man gör två saker samtidigt och då kan du åka Vasaloppet om ett år eller två om du är svårlärd menar jag... Lovar att följa varje stavtag. Kram
Trackback