Lillan Hedlunds blogg

Ingen normalt funtad människa åker på en hastigt improviserad husvisning, skriker "jaaaaaa!" så det ekar i bilen på väg därifrån, kastar all mörkrädsla över bord till förmån för en hyllningssång om betande hästar i hagar och livet på landet (som förmodligen är jääääävligt mörkt större delen av året) och försöker sedan styra upp bank- och fastighetsaffärer på en taskig mobillinje från Polenlandet.

Men vem har sagt att familjen Hedlund är normal?
Inte jag i alla fall.

Så det är väl typ ungefär precis så de senaste dagarna i mitt liv sett ut.
Och vi som lite smått funderat på att köpa en lya i huvudstaden nu när ungarna blivit vuxna... Men ni vet hur det är med kärlek. Slår den till med full kraft så är man liksom såld. Det rationella och eftertänksamma viftas liksom bort som klådan efter sommarens första myggbett.

Då är det tur att det krävs något som heter lånelöfte för att man ska få ge sig in i karusellen. På riktigt. Så att det drar ut lite på tiden liksom.

Om man då dessutom glömt vad ens bankkvinna heter (och därmed har lite svårt att leta rätt på henne eftersom bankens växel liksom inte fattar beskrivningen "hon är blond, kanske med lite inslag av rött, snygg, glad och rakryggad och typ inte ekonomtypen"). Och när man får fatt på henne (tack och lov för trevliga mäklare som vet vem man menar!) så ska man lite stressat förklara (stressad eftersom det är så skitdyrt med mobilsamtal från Polenlandet) att ens make INTE är polack, utan ursprungligen Strängnäsbo, fast "jo, han BOR i Polen" och "nja, alltså jag har ju ett heltidsjobb, fast jag jobbar ju inte direkt heltid just nu" och så får den gulliga bankkvinnan istället en utläggning om vilka renoveringar vi drömmer om att göra och så kan det ju hända att jag råkade gå in på det faktum att om det inte blir det här huset vi köper så kanske vi istället vill bygga en egen liten stuga och...

Tja. Då blir det lite rörigt. Kan man säga.
Men bolånelöftet kom.
Och då hade jag hunnit räkna igenom livet lite. Alltså vårt framtida drömliv. Så nu blir det nog inget husköp i alla fall. Det vill säga om inte husägarna prompt vill gå med på det vi kan tänka oss att betala. Och det tror jag inte.

Så nu har jag precis bryggt mig en espresso och börjat andas igen.
Det här med att köpa hus är baske mig en pärs.
Helt plötsligt känns min ursprungliga investeringsplan (som jag hade INNAN jag snubblade över det nya drömhuset på nätet) bestående av ytterligare fem säckar jord på K-rauta, en ny garageport och eventuellt ett högt staket in mot grannen som en riktigt behaglig framtidsplan.

Hus kan vi köpa någon annan gång.
Men den där vackra kakelugnen kommer jag nog ha väldans, väldans svårt att glömma...