Lillan Hedlunds blogg

Man hinner ganska mycket under en söndagsmorgon om man vaknar pigg som en mört klockan 4...

 

Har jag sagt att vi i det här hushållet, det vill säga jag och sonen, på senare tid tvingats lägga om vår dygnsrytm helt? Nähä. Men det har vi. Och min lätt åldrande hjärna hänger visst inte riktigt med...

 

Jag har ju i åratal (minns inte ens hur länge) jobbat på en jourtjänst. Det vill säga: jag börjar jobba strax innan lunch och har gått av mitt pass så att jag kommit hem ungefär en timme före midnatt.

Sonen har ju i princip studerat hela sitt liv och har nattetid ägnat ett väsentligt antal timmar vid sin dator. Sömnen har han införskaffat någonstans däremellan.

 

Men nu har vi alltså båda fått ställa om våra invanda inre klockor.

Jag har för all del alltid varit hyggligt morgonpigg. Så trots sen hemkomst från jobbet har jag alltid klivit upp på morgnarna innan barnen drog till plugget. Men samtidigt har jag lagt mig till med en ovana. Eftersom JAG inte behöver dra iväg som en avlöning på morgonen så har jag utvecklat en zombieliknande slöhet. Det tar alltså TIMMAR för mig att bli klar om "morgnarna". Jag vill dricka mitt kaffe, och påtåren, under mycket lugna och långsamma former, läsa tidningen utan stress, uppdatera mig om senaste nytt på alla upptänkliga sidor på nätet och drömma mig bort i duschens varmvatten tills fingrarna skrumpnar.

 

Och så mycket kan jag säga, den ovanan är inte en tillgång när man plötsligt hoppar på nya arbetsuppgifter som man bäst klarar av om man infinner sig på jobbet vid halv sju-snåret på morgonen...

 

Kruxet är bara att jag BEHÖVER viss tid på morgonen för att bli människa. Alltså ringer numera min väckarklocka redan 04.15 på vardagsmorgnarna (fast därefter kostar jag alltid på mig en 9-minuters-snooze).

Sonen, som börjat jobba, hastar i sin tur iväg före strax före sex på morgnarna för att hinna med bussen som ska ta honom till jobbet.

 

Kvällarna ser därför numera ut som följande: Jag och sonen kommer hem från jobbet, stirrar förvirrat på varandra, äter middag och utbyter där erfarenheter från dagen och sen stupar vi. Bokstavligt talat.

Jag, som i åratal avrundat arbetsdagen med att se dåliga nattliga repriser på tv, följer numera inte ett enda program. Kommer knappt ihåg hur man sätter på tv:n.

 

Och drömmen om sovmorgnar om helgerna har spruckit hittills för mig. Min kropp och hjärna verkar nämligen inte ta in informationen om att väckarklockan inte ringer utan vaknar pigg som en mört som om det vore vilken arbetsdag som helst.

 

Så tja. Därför har jag hunnit med en del i dag. Man gör det när man vaknar 4 en söndagsmorgon...