Lillan Hedlunds blogg

Kära blogg.
I dag har vi haft fotosejour på stranden. Ni vet, för att fånga den där perfekta semesterbilden som man alltid kan ta fram och titta på när rusket är som värst hemma.

Det uppstod egentligen bara ett problem med vårt uppdrag. Den pyttelilla detaljen att det var lögn att få till bilden. Jag fick saltvatten i näsan (säkert kanoners om man är snorig, men jag tyckte bara det var äckligt, ungefär som jag tror att ostron smakar. Typ snor med saltsmak).

Sen skulle jag ligga i vattenbrynet. P skulle göra mig sällis och ställde in kameran på sån där automatik. Sen sprang han och kastade sig ner i vattnet. Tja. Sen blev det lite bryderi kring huruvida kameran tagit bild eller inte och då reste sig P medan jag spottade saltvatten. Och då tyckte kameran tydligen det var lämpligt att ta bilden...

Sen blev det frågesport mellan två krabbor (en av dem var klok nog att ta på sig ett snäckskal som hjälm). Jag ställde frågan. Men krabborna kunde inte svara på hur många kilo sand det ryms i en bikini efter man försökt ligga lite tjusigt i vattenbrynet. Jag vet inte heller svaret. Men det tog ungefär en halvtimme att tömma ur det värsta.

Sen gav vi lite upp det där med drömbilden. Istället njöt vi av att gå på den helt öde vita sandstranden och titta ut över det turkosa havet.
Tills jag började fundera på hur en milslång strand egentligen kan vara öde. Ganska osannolikt vid närmare eftertanke. Och då kom paniken. P försökte övertyga mig om att det inte alls finns hajar eller människoätande monster i vattnet (vilket jag hävdade att alla vet utom vi!!!). Till slut gick jag ändå med på att ta ett dopp. Men det var dumt av P att sedan förvånat utropa "oj" och titta häpet bakom min rygg och vidare ut mot havet.

Här fanns inte tid att dubbelkolla nåt. Så jag skrek bara rätt ut och kastade mig upp på P där jag klamrade mig fast tills jag vågade vända på huvudet.
I vattnet bakom mig flöt P:s vattentäta plånbok. Den hade på nåt vis lyckats klura sig ut ur P:s badbyxeficka.
Lite generat förklarade jag att jag trodde det var en haj. Eller orm.

Då blev P lite putt. Han tyckte det var taskigt av mig att offra honom och rädda mig själv. Ja, om det nu hade varit ett hemskt djur.

Så jag fick dåligt samvete och ville gottgöra honom.
På mitt mest eleganta vis försökte jag springa vackert i vattenbrynet. Så där så P skulle tycka att han är gift med världens snyggaste fru.
Till slut tittade han upp och undrade vad jag höll på med.
"Ser du inte att jag försöker se ut som Bo Derek? Fast utan flätor"

Men P muttrade något om att jag mer såg ut som nån som heter Barbro Eriksson. Sen såg han oerhört nöjd ut med sig själv.

Då slutade jag springa och funderade lite över om jag känner någon Barbro Eriksson. Sen frågade jag P vad Bo Derek egentligen är känd för. Sjöng hon? Var hon skådis? Bond-brud? Det enda man minns henne för är ju bilden där hon kommer upp ur vattnet, solbränd och hela håret i tunna små flätor.

Vi grubblade lite på det. Men sen gick vi och beställde Singha, den lokala ölen. Ja, då var vi förstås tillbaka från vår ödestrand igen. Och nu behöver jag svalka mig i havet. Här är jag inte så orolig för här badar det barn. Och det fattar ju alla att havsmonster föredrar att sluka söta små barn framför medelålders kvinnor som ser ut att heta Barbro.

Hörs sen!