Noaks ark
Kära blogg
Vi är lite trötta idag efter vår snorkel utflykt. Fast jag snorklade förstås inte. Jag, cyklop och de där luftrören är inte polare.
P försökte få mig att prova. Men jag grejar verkligen inte att få vatten i ansiktet. Och ska man snorkla är ju hela poängen att köra ner fejset i vattnet. Så tack, men nej tack säger snorkfröken. Ja, jag alltså.
Men det är ändå sååå värt att åka på snorkeltur. Jag visste inte att det fanns så många olika typer av människor på jorden. Att man dessutom lyckades samla alla på samma ställe är ju helt otroligt!
Nere vid piren, innan avfärd, bjöds alla på kaffe. Jag tror aldrig jag har stirrat så mycket. Det var så fascinerande många olika människor.
P tyckte likadant. Efter en stund lutade P sig fram mot mig och viskade att han trodde vi hamnat på Noaks ark. Det hade han nog baske mig rätt i. Men då förklarade vår guide GaGa (uttalas med fördel med Lady innan) att vi skulle åka speedboat. Och så delades det ut sjösjuketabletter som om det var godis.
Jag kan inte minnas att jag någonsin varit sjösjuk. Bortsett från en ålandskryssning med tjejerna. Då kunde jag inte ens äta ett ägg från den underbara frukostbuffen utan tvingades återvända till hytten. Vågorna måste ha varit skithöga för jag var grön i ansiktet hela dan. De andra måste däremot ha tagit sjöpiller för de skuttade glatt runt i taxfreen.
Det minnet fick mig nu att omgående stoppa ett piller i munnen. De kraftigt bakfulla japanska pojkarna snodde fler piller än så. Det såg jag. Stackarna. De är tydligen fortfarande i åldern då de tror att något kan bota dem dagen efter. Inget botar en riktig bakfylla. Utom möjligen pizza. Eller smörgåstårta.
Alltså, det är vad jag hört.
Sen skulle vi klättra ner i båten. Jag blev inklämd mellan P och en ensam fransman som såg ut som han ångrat sig. Men han hann inte. Med ett vrål var vi ute på havet som låg helt spegelblankt. Trots det delade vår guide ut rosa små spypåsar till alla ombord. Hela tiden med ett leende och mantrat att sjösjuka inte är nåt att skämmas över.
Sen sjönk hon ihop på golvet och spydde som en räv i en kvart. Vi andra tittade häpet på.
Ibland klagar man ju lite på sitt jobb, det gör man ju. Men tänk att varje dag börja jobbet med att kräkas! Alltså på riktigt, inte bara verbalt på morgonmötena. Jisses. De där verbala kräksituationerna hemma framstod ju plötsligt som rena himmelriket.
Och sen kom vi faktiskt dit. Till himmelriket alltså.
Vi gick iland på en strand vars sand var som vitt pulver. Jag vill säga att det kändes som potatismjöl under fötterna. P protesterade. Han hävdade att det var som cement. Ja, innan man blandat i vatten förstås.
Jag sa potatispulver. P stod fast vid cement.
Då snea jag till och frågade vad han skulle skriva på vykortet. Att han är på en strand som är som cement. Eller en strand som är som potatismjöl.
Då tog P sitt cyklop och gick ut i vattnet. Jag följde efter. Utan cyklop.
Sen tittade jag ner i vattnet och runt mina fötter simmade skitstora vita fiskar. Jag såg dem klart och tydligt utan att snorkla! Det är nackdelen med att vara i paradiset med kristallklart vatten. Man ser ta mig sjutton mer än man vill. Så jag badade inte så länge.
Istället gungade jag en stund i lianerna. Givetvis inte förrän jag var tvärsäker på att det var lianer och inte ormar.
Sen gick jag och P en liten tur in i djungeln. Barfota. Jag kände mig riktigt våghalsig. Lite som en kvinnlig Tarzan. Fast sen rasslade det som sjutton bland träden och när hela vegetationen runt oss började gunga så ville jag inte vara med i Tarzan-filmen längre.
Det gick väldigt mycket snabbare tillbaka. Jag lovar. Att den svarta hönan kan ha varit orsak till prasslet påverkade liksom inte hastigheten.
Det var väldans skönt att vara tillbaka i den blå lagunen. Och när jag satt där i potatismjölet (inte cement) försökte jag minnas hur många gånger jag varit där i filmens värld. Ja, Den blå lagunen.
Ingen annan film har fått mig att ränna på bio så mycket som den. Jag tror jag såg den 12 gånger på vita duken. Det skulle ha varit fler, men min mor tyckte jag hade offrat tillräckligt mycket pengar på en och samma film så när hon skulle tala mig tillrätta så var hon så långdragen att jag missade filmen. Jag surade länge efter det.
Men jag är inte långsint, det har gått över nu.
Sen åkte vi vidare till fler öar och snorkelvatten. Och jag funderade lite över livet i allmänhet, och kanske mest över passagerarnas olika bakgrund i synnerhet. Det skulle kunna bli en bra bok. Men den orkar jag inte skriva idag. Fast om ni vill ha en försmak så tänk er serien Lost, fast med båt istället för flyg.
Nu har jag förvisso inte sett den serien (jag blir så lätt mörkrädd), men OM jag hade producerat den serien så hade den handlat om det. Alltså som min bok. Fast i tv.
Nämen, så här kan jag inte hålla på.
Det enda jag egentligen ville säga är att det kom en regnskur i natt. Men nu är det stekhett. Och solsken.
Hörs sen då!
