2-pack mirakel
Men hallå!!!
Varför - VARFÖR - har ingen talat om för mig att mirakeltrasor faktiskt är rena miraklen???!!!
Här har jag gått år ut och år in och försökt polera och putsa utan att det någonsin blivit bra. Men så impulshandlade jag ett 2-pack mirakeltrasor och bestämde mig i dag för att inviga dem.
Alltså... Det är baske mig ett MIRAKEL!
Det rostfria glänser. Stenskivan glänser. Den frostade kökslampan av glas blev ren i ett nafs. Skåpluckorna är som nya. Och sist, men absolut inte minst - KÖKSFÖNSTRENA ÄR RENA!!! Utan att jag behövde slita med skrapa, trasor och tidningspapper.
Jag är så fascinerad att jag inte finner ord. Okej, ordbristen kan bero på att jag är ganska slut också vid det här laget av allt städande. Men ändå! Tänk att en simpel liten trasa för typ 14 spänn kan förändra ens liv. Trodde jag ju liksom aldrig när jag slet åt mig det där 2-packet på Ica häromsistens. Men än är inte undrens tid förbi...
Varför - VARFÖR - har ingen talat om för mig att mirakeltrasor faktiskt är rena miraklen???!!!
Här har jag gått år ut och år in och försökt polera och putsa utan att det någonsin blivit bra. Men så impulshandlade jag ett 2-pack mirakeltrasor och bestämde mig i dag för att inviga dem.
Alltså... Det är baske mig ett MIRAKEL!
Det rostfria glänser. Stenskivan glänser. Den frostade kökslampan av glas blev ren i ett nafs. Skåpluckorna är som nya. Och sist, men absolut inte minst - KÖKSFÖNSTRENA ÄR RENA!!! Utan att jag behövde slita med skrapa, trasor och tidningspapper.
Jag är så fascinerad att jag inte finner ord. Okej, ordbristen kan bero på att jag är ganska slut också vid det här laget av allt städande. Men ändå! Tänk att en simpel liten trasa för typ 14 spänn kan förändra ens liv. Trodde jag ju liksom aldrig när jag slet åt mig det där 2-packet på Ica häromsistens. Men än är inte undrens tid förbi...
08-turister
Skrattar fortfarande åt minnet av hur tydligt man kan visa att man är turist.
I fredags kväll utspelade sig följande:
Jag, syrran och mamma hade ätit och druckit gott på en italiensk krog och så står vi plötsligt på Avenyn i Göteborg, lite villrådiga kring vilken väg vi ska gå.
Jag: Vi ska gå till höger
Syrran: Nej, vi ska gå till vänster
Jag vägrar visa att jag är turist och vill därför inte plocka upp turistkartan vi fick med oss från hotellet.
Men syrran vet råd... Hon hejdar en ung festklädd tjej som hastar förbi.
Syrran: Ursäkta! Men vet du åt vilket håll Nordstan ligger?
Tjejen: Vad ska ni till Nordstan å göra den här tiden???!!!
Syrran: Ja, alltså vi ska bara hitta vår tunnelbana...
Ha ha ha ha ha!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag som inte ville ta upp kartan för att det var så "turistigt". Om man säger tunnelbana, istället för spårvagn, så är man nog utan tvekan 08-turister...
Men tjejen som visade oss rätt väg (rätt = höger) var hur supertrevlig som helst och släppte inte iväg oss utan ett förmaningens ord.
Tjejen: Vad ni än gör, gå inte på Murveln! Där är det bara fyllon.
Sen log hon som en sol, trots regnet, och försvann i festvimlet på Avenyn.
Vi skrattade hela vägen till spårvagnen, fast mest åt syrran. Och så konstaterade vi att Göteborgare faktiskt är ett himla trevligt folk.
I fredags kväll utspelade sig följande:
Jag, syrran och mamma hade ätit och druckit gott på en italiensk krog och så står vi plötsligt på Avenyn i Göteborg, lite villrådiga kring vilken väg vi ska gå.
Jag: Vi ska gå till höger
Syrran: Nej, vi ska gå till vänster
Jag vägrar visa att jag är turist och vill därför inte plocka upp turistkartan vi fick med oss från hotellet.
Men syrran vet råd... Hon hejdar en ung festklädd tjej som hastar förbi.
Syrran: Ursäkta! Men vet du åt vilket håll Nordstan ligger?
Tjejen: Vad ska ni till Nordstan å göra den här tiden???!!!
Syrran: Ja, alltså vi ska bara hitta vår tunnelbana...
Ha ha ha ha ha!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag som inte ville ta upp kartan för att det var så "turistigt". Om man säger tunnelbana, istället för spårvagn, så är man nog utan tvekan 08-turister...
Men tjejen som visade oss rätt väg (rätt = höger) var hur supertrevlig som helst och släppte inte iväg oss utan ett förmaningens ord.
Tjejen: Vad ni än gör, gå inte på Murveln! Där är det bara fyllon.
Sen log hon som en sol, trots regnet, och försvann i festvimlet på Avenyn.
Vi skrattade hela vägen till spårvagnen, fast mest åt syrran. Och så konstaterade vi att Göteborgare faktiskt är ett himla trevligt folk.
Shoppinghelg i Göteborg
Shit i havet vilken helg det blev!!!
Jag, syrran och mamma begav oss till Göteborg i fredags för en lång shoppinghelg. Och som vi har shoppat... Och shoppat, och shoppat... Och däremellan har vi ätit gott, druckit gott och skrattat så tårarna sprutat. Tre dagar av oavbrutet springande, inte konstigt att jag knappt kunde röra mig i morse när jag vaknade.
Nu är jag luspank. Men lycklig :) Och mot alla odds lyckades vi till slut, alla tre, hitta varsitt par stövlar/skor/stövletter eller vad man ska kalla dem.
Det har faktiskt varit en så lyckosam shoppinghelg att tjejen i kassan på snabbköpet inte kunde vara tyst. När vi hade införhandlat lite nödvändigt tilltugg i form av snacks (vi var i desperat behov av salt) tittade hon på oss och alla kassar vi bar på innan hon sprack upp i ett leende och sa:
- Vilken underbar dag ni verkar ha haft!
Och så tittade hon menade på alla påsar som vi bågnade under.
Och vi bara log till svar för vilken härlig shoppinghelg det blev i Göteborg!
Jag, syrran och mamma begav oss till Göteborg i fredags för en lång shoppinghelg. Och som vi har shoppat... Och shoppat, och shoppat... Och däremellan har vi ätit gott, druckit gott och skrattat så tårarna sprutat. Tre dagar av oavbrutet springande, inte konstigt att jag knappt kunde röra mig i morse när jag vaknade.
Nu är jag luspank. Men lycklig :) Och mot alla odds lyckades vi till slut, alla tre, hitta varsitt par stövlar/skor/stövletter eller vad man ska kalla dem.
Det har faktiskt varit en så lyckosam shoppinghelg att tjejen i kassan på snabbköpet inte kunde vara tyst. När vi hade införhandlat lite nödvändigt tilltugg i form av snacks (vi var i desperat behov av salt) tittade hon på oss och alla kassar vi bar på innan hon sprack upp i ett leende och sa:
- Vilken underbar dag ni verkar ha haft!
Och så tittade hon menade på alla påsar som vi bågnade under.
Och vi bara log till svar för vilken härlig shoppinghelg det blev i Göteborg!
I dag är vi alla lika
Det måhända att jag känt mig riktigt, riktigt less på politiker, politiska partier och allt däromkring den senaste tiden.
Men i dag är en riktigt bra dag.
Jag gillar valdagen.
Det är den enda dagen då vi alla myndiga svenskar är lika mycket värda. Det spelar liksom ingen roll om du är kvinna eller man, en doldis eller kändis, fattig eller rik och det spelar ingen roll om du är kung eller svensson - för i dag är allas synpunkter lika mycket värda. Håller nu tummarna för att alla som har en rösträtt nyttjar den, det är trots allt en ynnest att få leva i en demokrati.
Ändå är det i år första gången som jag inte gått till valurnorna på själva valdagen. Nä, jag har inte röstskolkat. Men jag var så orolig för att mitt flyg hem skulle bli så försenat att jag försatt min chans att göra min röst hörd, så i fredags morse sprang jag in på biblioteket och förtidsröstade. Kändes lite konstigt att inte vara med i dag när det känns mer på "riktigt". Men det spelar ju egentligen ingen roll, min röst är lika mycket värd som alla andras och det är ändå det som räknas. Nu återstår bara timmar av väntan och starka förhoppningar om att vi inte får in de främlingsfientliga i vår riksdag. Jag har i alla fall gjort vad jag kan för att undvika det - har du?
Längtar till den här killen
Nu är det snart dags att bege sig ner till Polenlandet igen. I och för sig bara en kort tripp, men jag längtar väldigt mycket!
Och så småskrattar jag lite för mig själv. Mest för att jag är så där äckligt självbelåten över att ha fått rätt.
En dag i sensomras fick vi stora problem med dricksvattnet i Polenhemmet. Det kom bara en brunsvart vätska ur kranarna. Hur äckligt som helst!
När jag kom ut på vår gata stod en hel hop med polacker och stirrade ner i en grop med rör och ledningar. Det var poliser, säkerhetsvakter, arbetare och husägare i en salig blandning. En man skiljde sig dock ur mängden. Jag kan inte säga vad det var, och det hade inte att göra med att han bar kostym (även om det säkert bidrog). Han liksom bara utstrålade pondus - eller makt - på något vis. Dessutom fann jag det oerhört roande att han var lik skådespelaren Dan Ekborg. Han tog ett kliv fram mot mig och frågade något på polska, men när jag bad honom prata engelska skakade han på huvudet och lät mig förstå att han inte talade det språket.
Så jag lämnade det bekymrade gänget vid gropen och åkte och hämtade maken. Så snart han klivit in i bilen berättade jag om den bekymrade församlingen vid gropen.
- Och vet du vad, jag tror att borgmästaren också är där och tittar. Eller det är i alla fall en man av betydelse, skvallrade jag för maken (som förstås inte trodde mig).
Och mycket riktigt. Maken som helt naturligt har lite bättre koll än mig kunde snabbt konstatera när vi kom hem att den där mannen inte var borgmästaren. Maken kunde inte ens förstå att jag kunde tro att mannen skulle vara "någon".
Men hallå!!! Har jag fått upp kändisvittring så har jag. Så i brist på borgmästarämne fick den kostymklädde mannen istället bli en polsk variant av Dan Ekborg. Ja, i min värld alltså.
Jag vet fortfarande inte vem han är, den polske Dan Ekborg. Men häromdagen ringde maken och konstaterade att jag nog ändå hade någon form av rätt. Vid en "happening" som maken varit på under dagen var bland annat en grupp polska "höjdare" inbjudna. Och vem kom då? Jupp. Dan Ekborg. Eller ja, ni vet vem jag menar vid det här laget. Maken har dock inte lyckats klura ut vem han är eller vad han gör (inte helt lätt med polska titlar).
Och jag är så äckligt nöjd med mig själv!!! Jag SA ju att han var typ en polsk kändis. Politiker, företagsledare, skådis - what ever! Jag hade rätt - tjohoooo!
Men hur trevligt det än är att veta att magkänslan har rätt så finns det en annan sak jag mår ännu bättre av. Och det är att snart få sätta min fot i Polenlandet. Nu längtar jag verkligen efter den här killen :)
Och så småskrattar jag lite för mig själv. Mest för att jag är så där äckligt självbelåten över att ha fått rätt.
En dag i sensomras fick vi stora problem med dricksvattnet i Polenhemmet. Det kom bara en brunsvart vätska ur kranarna. Hur äckligt som helst!
När jag kom ut på vår gata stod en hel hop med polacker och stirrade ner i en grop med rör och ledningar. Det var poliser, säkerhetsvakter, arbetare och husägare i en salig blandning. En man skiljde sig dock ur mängden. Jag kan inte säga vad det var, och det hade inte att göra med att han bar kostym (även om det säkert bidrog). Han liksom bara utstrålade pondus - eller makt - på något vis. Dessutom fann jag det oerhört roande att han var lik skådespelaren Dan Ekborg. Han tog ett kliv fram mot mig och frågade något på polska, men när jag bad honom prata engelska skakade han på huvudet och lät mig förstå att han inte talade det språket.
Så jag lämnade det bekymrade gänget vid gropen och åkte och hämtade maken. Så snart han klivit in i bilen berättade jag om den bekymrade församlingen vid gropen.
- Och vet du vad, jag tror att borgmästaren också är där och tittar. Eller det är i alla fall en man av betydelse, skvallrade jag för maken (som förstås inte trodde mig).
Och mycket riktigt. Maken som helt naturligt har lite bättre koll än mig kunde snabbt konstatera när vi kom hem att den där mannen inte var borgmästaren. Maken kunde inte ens förstå att jag kunde tro att mannen skulle vara "någon".
Men hallå!!! Har jag fått upp kändisvittring så har jag. Så i brist på borgmästarämne fick den kostymklädde mannen istället bli en polsk variant av Dan Ekborg. Ja, i min värld alltså.
Jag vet fortfarande inte vem han är, den polske Dan Ekborg. Men häromdagen ringde maken och konstaterade att jag nog ändå hade någon form av rätt. Vid en "happening" som maken varit på under dagen var bland annat en grupp polska "höjdare" inbjudna. Och vem kom då? Jupp. Dan Ekborg. Eller ja, ni vet vem jag menar vid det här laget. Maken har dock inte lyckats klura ut vem han är eller vad han gör (inte helt lätt med polska titlar).
Och jag är så äckligt nöjd med mig själv!!! Jag SA ju att han var typ en polsk kändis. Politiker, företagsledare, skådis - what ever! Jag hade rätt - tjohoooo!
Men hur trevligt det än är att veta att magkänslan har rätt så finns det en annan sak jag mår ännu bättre av. Och det är att snart få sätta min fot i Polenlandet. Nu längtar jag verkligen efter den här killen :)
Aftonbön
Gud som haver
Barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i guds händer
Lyckan kommer
Lyckan går
Den gud älskar
Lyckan får
Jag kommer inte från en religiös familj. Men som barn brukade jag och min syster alltid be den här aftonbönen när vi sov över hos mormor och morfar. Det bästa av allt var att man efteråt fick önska sig något, ja och tacka förstås.
För mig blev det nog mest något som kan liknas med en önskelista till jultomten. Brukade ta tillfället i akt att önska mig sånt jag verkligen ville ha. Det var nog allt från dockserviser till bra resultat på matteprovet.
Men med åren upphörde aftonbönen och jag tror inte jag bett till gud sedan jag kände att jag behövde hjälp att reda ut mina förvirrade tonårstankar.
Sedan har livet rullat på, och när allt är ljust och går bra är det lätt att ta livet för givet.
Men så händer något som visar hur skört allting är. Jag har inte bett om lycka, glädje och ett rikt liv. Men någon anser tydligen att jag fortfarande ska ha just det.
Jag förstår inte vem det är som styr och bestämmer, och jag kommer aldrig någonsin förstå varför vissa måste ryckas bort utan någon som helst anledning. Kommer alltid kännas totalt oförståligt.
Men i går kväll, när jag krupit till sängs, bad jag för första gången sedan barnsben till gud.
Jag var tvungen att tacka någon för att jag fått behålla mitt barn. Jag struntar i vem som styr och ställer, men den som vakade över dottern i söndags förtjänar mer än ett simpelt tack och jag hade ingen annan än okända högre makter att sända min tacksamhet till.
Barnen kär
Se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i guds händer
Lyckan kommer
Lyckan går
Den gud älskar
Lyckan får
Jag kommer inte från en religiös familj. Men som barn brukade jag och min syster alltid be den här aftonbönen när vi sov över hos mormor och morfar. Det bästa av allt var att man efteråt fick önska sig något, ja och tacka förstås.
För mig blev det nog mest något som kan liknas med en önskelista till jultomten. Brukade ta tillfället i akt att önska mig sånt jag verkligen ville ha. Det var nog allt från dockserviser till bra resultat på matteprovet.
Men med åren upphörde aftonbönen och jag tror inte jag bett till gud sedan jag kände att jag behövde hjälp att reda ut mina förvirrade tonårstankar.
Sedan har livet rullat på, och när allt är ljust och går bra är det lätt att ta livet för givet.
Men så händer något som visar hur skört allting är. Jag har inte bett om lycka, glädje och ett rikt liv. Men någon anser tydligen att jag fortfarande ska ha just det.
Jag förstår inte vem det är som styr och bestämmer, och jag kommer aldrig någonsin förstå varför vissa måste ryckas bort utan någon som helst anledning. Kommer alltid kännas totalt oförståligt.
Men i går kväll, när jag krupit till sängs, bad jag för första gången sedan barnsben till gud.
Jag var tvungen att tacka någon för att jag fått behålla mitt barn. Jag struntar i vem som styr och ställer, men den som vakade över dottern i söndags förtjänar mer än ett simpelt tack och jag hade ingen annan än okända högre makter att sända min tacksamhet till.
Änglavakt
Jag är så lättad att jag inte finner ord att beskriva det.
När dottern ringde i går kväll och berättade att hon klarat sig oskadd i den svåra tågolyckan förstod jag först ingenting. Det tog tid innan nyheten kablades ut över landet. Men då visste jag redan sedan länge att hon lever. Chockad, men vid liv. Hennes kollega klarade sig också undan med lindriga skador efter glassplittret.
I takt med att jag sett bilderna på det söndertrasade tåget har insikten om och om slagit mig. Dottern hade änglavakt. Hennes sittplats var en av få helt intakta platser, i hennes vagn, efter olyckan. Ingen av oss vill tänka på hur illa det kunde ha slutat, ändå är det precis den tanken som hela tiden rullar som en dålig film i huvudet.
Det är mycket känslor som rusar i kroppen sedan dotterns telefonsamtal i går kväll. Men hur många gånger vi än pratar om det som hänt kommer vi bara till en slutsats - hon har haft änglavakt. Och jag är så oerhört tacksam för det att jag inte finner ord.
När dottern ringde i går kväll och berättade att hon klarat sig oskadd i den svåra tågolyckan förstod jag först ingenting. Det tog tid innan nyheten kablades ut över landet. Men då visste jag redan sedan länge att hon lever. Chockad, men vid liv. Hennes kollega klarade sig också undan med lindriga skador efter glassplittret.
I takt med att jag sett bilderna på det söndertrasade tåget har insikten om och om slagit mig. Dottern hade änglavakt. Hennes sittplats var en av få helt intakta platser, i hennes vagn, efter olyckan. Ingen av oss vill tänka på hur illa det kunde ha slutat, ändå är det precis den tanken som hela tiden rullar som en dålig film i huvudet.
Det är mycket känslor som rusar i kroppen sedan dotterns telefonsamtal i går kväll. Men hur många gånger vi än pratar om det som hänt kommer vi bara till en slutsats - hon har haft änglavakt. Och jag är så oerhört tacksam för det att jag inte finner ord.
Bullmorsa
Nu har jag invigt den nya fina bakmaskinen. Det blev en drös bullar. Känner mig oändligt duktig och präktig, ja, faktiskt som en riktig bullmorsa som står och bakar från tidig söndagsmorgon.
Är dock inte så säker på att de blev så goda. Provsmakade förvisso en alldeles nyss, men varma nybakade bullar är ju alltid goda så det säger ju inte så mycket. Får se när de svalnat om det finns någon smak kvar.
Trodde i min enfald att doften av nybakade bullar skulle väcka liv i sonen. Men icke.
Så till slut gick jag upp och bankade på dörren och deklarerade att det finns nybakade bullar i köket. Men jag har fortfarande inte sett skymten av honom. Han tror kanske att jag luras, han kan väl inte dra sig till minnes senast hans mor bakade bullar så varför just i dag liksom?
Men just i dag var det en bra bullbakardag. Första gången på typ 15 år som jag vaknat och haft den känslan. Tror jag ska bli bullmorsa på riktigt i mitt nästa liv, var faktiskt riktigt kul :)
Är dock inte så säker på att de blev så goda. Provsmakade förvisso en alldeles nyss, men varma nybakade bullar är ju alltid goda så det säger ju inte så mycket. Får se när de svalnat om det finns någon smak kvar.
Trodde i min enfald att doften av nybakade bullar skulle väcka liv i sonen. Men icke.
Så till slut gick jag upp och bankade på dörren och deklarerade att det finns nybakade bullar i köket. Men jag har fortfarande inte sett skymten av honom. Han tror kanske att jag luras, han kan väl inte dra sig till minnes senast hans mor bakade bullar så varför just i dag liksom?
Men just i dag var det en bra bullbakardag. Första gången på typ 15 år som jag vaknat och haft den känslan. Tror jag ska bli bullmorsa på riktigt i mitt nästa liv, var faktiskt riktigt kul :)
Jag har en plan...
Maken vet ännu inte om det, men jag har en plan...
Efter att vi gjorde om vårt kök förra året har jag varit helt tom i huvudet när det gäller inredning och förändring av hemmet. Men nu så, nu har jag snubblat över något som gett mig inspiration :)
Saken är nämligen den att när vi gjorde om köket så lät vi den gamla tapeten sitta kvar. Inte för att den är speciell, tvärtom, det är en enfärgad enkel billig variant i typ lattefärg (färghandlaren skulle kvida om hon hörde mig uttala mig så generellt om en färg genom att kalla den "latte", men ni kanske förstår vilken färgskala jag menar). Nåväl.
I vårt vardagsrum, som inte är renoverat på evigheter, pryds väggarna av en gul tapet. Här skulle jag egentligen vilja ha en "latte"-variant, grejen har bara varit att det inte känns så kul att ha samma färg på väggarna på hela nedervåningen.
Men nu har jag hittat den - tapeten jag vill ha i köket :). Och när jag snubblade över den så utkristalliserade sig plötsligt allt. Det var nu jag fick min plan... Den är lite rörig, men försök häng med nu så kanske ni kan föreställa er hur fint det kommer bli!
Om vi tapetserar om köksväggen med den här nya blåvitrutiga tapeten (vars blå färg jag tror kommer matcha perfekt med de blå skiftningarna i vår svartblå bänkskiva av sten) så kan vi också tapetsera om vardagsrummet i någon rofylld lattefärg. Men det blir mer jobb än så. Om vi nu ändå ska tapetsera om vardagsrummet borde vi samtidigt göra slag i saken och ombesörja en trapprenovering så vi kan förpassa den fula gula furutrappan till 80-talshimlen till förmån för en vitmålad trappa med eksteg. Det kanske till och med är så att vi bör slipa av det 20 år gamla parkettgolvet för att ge vardagsrummet ett riktigt lyft (har inte riktigt bestämt mig på den punkten ännu).
Men sen är det också så att om vi nu byter tapet i köket så MÅSTE vi göra något åt köksmöblerna. Och jag tror nu att jag vet vad. Nix. Inte köpa nya. Delvis för att jag inte funnit några köksmöbler jag vill ha, men framförallt för att den gamla kökssoffan har ett affektionsvärde för mig (eller oss hoppas jag). Men om man lämnar in möblemanget och får det ommålat (så det blir snyggt gjort och inte så där kladdigt som när jag försöker mig på måleri) så skulle det kunna bli vitt och fräscht. Om man sedan klär sittdynorna på stolarna i korthårig grå fårpälsimitation (om det nu finns schyst fuskvariant) så skulle det kunna bli skitbra!
Håll med mig, visst är min plan bra???!!!
Och då återstår egentligen bara ett problem (förutom det att övertala maken). Var gör man av alla möbler medan denna stora renovering pågår?
Jojomensan, även där har jag en plan :)
Köksmöblerna lämnas bort för omlackering och vips är köket tomt.
Mindre vardagsrumsmöbler får packas upp på övervåningen så det är inte heller något problem. Kruxet är egentligen bara den stoooora otympliga soffan. Var gör man av den? Finns faktiskt bara ett svar på den gåtan. Det stavas G-A-R-A-G-E-T.
Och hur ser det ut där? Jomen precis. Som på Tvetatippen ungefär. Det är därför jag nu åker som en blådåre fram och tillbaka till återvinningsstationer och soptippen. Jag måste bli av med allt bråte innan jag lanserar min plan för resten av familjen. Jag har nog ett par tuffa veckor framför mig, men resultatet kan faktiskt bli skitbra.
Samtidigt fascineras jag av att en så simpel sak som att en köksbild med en blåvitrutig tapet kan få mig så inspirerad. Men håll med, visst är den fin?
Efter att vi gjorde om vårt kök förra året har jag varit helt tom i huvudet när det gäller inredning och förändring av hemmet. Men nu så, nu har jag snubblat över något som gett mig inspiration :)
Saken är nämligen den att när vi gjorde om köket så lät vi den gamla tapeten sitta kvar. Inte för att den är speciell, tvärtom, det är en enfärgad enkel billig variant i typ lattefärg (färghandlaren skulle kvida om hon hörde mig uttala mig så generellt om en färg genom att kalla den "latte", men ni kanske förstår vilken färgskala jag menar). Nåväl.
I vårt vardagsrum, som inte är renoverat på evigheter, pryds väggarna av en gul tapet. Här skulle jag egentligen vilja ha en "latte"-variant, grejen har bara varit att det inte känns så kul att ha samma färg på väggarna på hela nedervåningen.
Men nu har jag hittat den - tapeten jag vill ha i köket :). Och när jag snubblade över den så utkristalliserade sig plötsligt allt. Det var nu jag fick min plan... Den är lite rörig, men försök häng med nu så kanske ni kan föreställa er hur fint det kommer bli!
Om vi tapetserar om köksväggen med den här nya blåvitrutiga tapeten (vars blå färg jag tror kommer matcha perfekt med de blå skiftningarna i vår svartblå bänkskiva av sten) så kan vi också tapetsera om vardagsrummet i någon rofylld lattefärg. Men det blir mer jobb än så. Om vi nu ändå ska tapetsera om vardagsrummet borde vi samtidigt göra slag i saken och ombesörja en trapprenovering så vi kan förpassa den fula gula furutrappan till 80-talshimlen till förmån för en vitmålad trappa med eksteg. Det kanske till och med är så att vi bör slipa av det 20 år gamla parkettgolvet för att ge vardagsrummet ett riktigt lyft (har inte riktigt bestämt mig på den punkten ännu).
Men sen är det också så att om vi nu byter tapet i köket så MÅSTE vi göra något åt köksmöblerna. Och jag tror nu att jag vet vad. Nix. Inte köpa nya. Delvis för att jag inte funnit några köksmöbler jag vill ha, men framförallt för att den gamla kökssoffan har ett affektionsvärde för mig (eller oss hoppas jag). Men om man lämnar in möblemanget och får det ommålat (så det blir snyggt gjort och inte så där kladdigt som när jag försöker mig på måleri) så skulle det kunna bli vitt och fräscht. Om man sedan klär sittdynorna på stolarna i korthårig grå fårpälsimitation (om det nu finns schyst fuskvariant) så skulle det kunna bli skitbra!
Håll med mig, visst är min plan bra???!!!
Och då återstår egentligen bara ett problem (förutom det att övertala maken). Var gör man av alla möbler medan denna stora renovering pågår?
Jojomensan, även där har jag en plan :)
Köksmöblerna lämnas bort för omlackering och vips är köket tomt.
Mindre vardagsrumsmöbler får packas upp på övervåningen så det är inte heller något problem. Kruxet är egentligen bara den stoooora otympliga soffan. Var gör man av den? Finns faktiskt bara ett svar på den gåtan. Det stavas G-A-R-A-G-E-T.
Och hur ser det ut där? Jomen precis. Som på Tvetatippen ungefär. Det är därför jag nu åker som en blådåre fram och tillbaka till återvinningsstationer och soptippen. Jag måste bli av med allt bråte innan jag lanserar min plan för resten av familjen. Jag har nog ett par tuffa veckor framför mig, men resultatet kan faktiskt bli skitbra.
Samtidigt fascineras jag av att en så simpel sak som att en köksbild med en blåvitrutig tapet kan få mig så inspirerad. Men håll med, visst är den fin?
Vem behöver RUT?
När dottern flyttade hemifrån för snart ett år sedan förvandlades hon till ett pedantiskt yrväder. Jag har skrattat gott åt hennes sambos historier om dotterns framfart med Ajax våtservetter (själv visste jag inte ens att något liknande existerar...).
Förra lördagen fick jag ett smakprov på vad som flugit i dottern. När jag kom hem från mitt elvatimmarspass på jobbet häpnade jag när jag öppnade dörren och såg den välstädade hallen. Och bättre kom det att bli. Medan jag skrapat ihop nyheter till vår lokala morgontidning hade den rastlösa dottern bestämt sig för att ge mig ett handtag. Så hon hade städat och skurat hela huset! Ett hus hon inte ens bor i längre!
- Äsch, jag hade ändå inget för mig och tänkte att du kanske skulle bli glad, svarade dottern när jag frågade vad som flugit i henne.
Det sägs att man får de barn man förtjänar. Men det vete katten om jag förtjänat det här. Men jag klagar inte! Vem behöver RUT när man har en sådan dotter...
Synd bara att jag och sonen under veckan lyckats krascha det välstädade hemmet, för det är väl för mycket begärt att hoppas att dottern avsätter ännu en ledig lördag med att städa upp i sitt föräldrahem :)