Lillan Hedlunds blogg

Det är skönt att ha en helt tom och obokad helg. Kruxet med mig är dock att när jag inte MÅSTE göra saker så gör jag inte så värst mycket. Eller rättare sagt, det jag gör är ganska ostrukturerat. Så jag har mest flummat runt sen jag kom hem från jobbet i fredags.

Nu inser jag dock att jag har massor som måste ordnas och fixas under dagen i dag. Typ 3764 punkter på min "att-göra-lista". Så trist.
Och så känner jag mig lite ledsen. Går nu in i min allra sista tjänstledighetsperiod (jag har ju jobbat halvtid en längre tid som ni kanske känner till). Och nej. Jag är inte ledsen för att jag ska börja jobba heltid igen. Tvärtom. Jag har haft så rasande roligt på jobbet under senare tid, så jag ser verkligen fram emot jobbet. Däremot känns det lite sorgligt att inse att jag nu ska ta farväl av vårt andra hem i Polenlandet. Klart vi kommer tillbaka, på besök. Men det kommer ju aldrig bli "hemma" igen.

 

Ja, ja. Var sak har sin tid. Och de här 4,5 åren i Polenlandet har varit en fantastisk period. Men nu väntar säkert nya spännande utmaningar runt hörnet - som typ att jag och maken ska bo under samma tak på heltid igen efter så många år. Bara det känns ju spännande! Ha ha ha ha...

 

Och på tal om jobb. Så här ser jag tydligen ut en vanlig dag på jobbet.

 

 

Den trogne läsaren av bloggen minns kanske att jag vid den här tiden i fjol vinkade av sonen som tog sitt pick och pack och flyttade till Västerås för att plugga robotik fem år på högskolan.

Det jag kanske glömt att berätta är att han i våras bestämde sig för att hoppa av de påbörjade studierna eftersom han kände att det nog inte var helt rätt för honom.

Ett klokt beslut om ni frågar mig. Man kan inte investera fem år av sitt liv, och sina pengar, i något man inte har lust att sedan ägna sig åt resten av sitt liv. Så jag stöttar sonen helhjärtat i hans beslut.

I sommar har därför flyttlasset gått åt andra hållet, från studentlyan i Västerås tillbaka till föräldrahemmet i Nykvarn.

Men sedan dess har jag haft en smärre panikartad känsla i kroppen. Ung försynt kille, snart 20 år, med begränsad arbetslivserfarenhet och typ 9000 inskrivna arbetslösa på arbetsförmedlingen i stan - hur i hela fridens namn får man jobb då?!?!?!?!!! Den tanken har gnagt i mig.

Sonen har dock varit cool och jobbat som en tok på sitt sommarjobb som montör, och samtidigt sökt jobb. I förra veckan var han på anställningsintervju, i veckan på läkarkontroll - och i dag skrev han på ett anställningskontrakt!!! Wooohooooo!!!! Vi är så glada här hemma så ni kan inte ana!

Kontraktet är förvisso begränsat till lite drygt sex månader, men det betyder JOBB I ETT HALVÅR!!! Och alla människor vet att det är MYCKET lättare att få ett nytt jobb - om man har lite arbetslivserfarenhet. Eller i bästa fall - att man får en fast anställning för gott.

 

Så i dag jobbade han sin sista dag på sommarjobbet - och på måndag börjar han första dagen på sitt nya jobb. Wiiiihiiiii!!! Okej. Ska man vara petig så fortsätter han egentligen på jobbet, för han ska (till sin egen stora lycka eftersom han stortrivs med både jobb och kollegor) fortsätta jobba på samma ställe där han sommarjobbat.

 

Nu ska här firas!

En helt vanlig regnig onsdagskväll på altan hemma hos oss:

 

Maken: Vad sitter du och tänker på?

Jag: Vad vi ska toppa tisdagstidningen med...

 

 

Maken: Men va f-n! Ni är ju ingen VECKOTIDNING!!!

 

Ibland undrar jag om man MÅSTE vara journalist för att förstå en journalist. Räcker tydligen inte med att ha varit gift med en i typ 1000 år... Och nä, jag är inte knäpp! Det kallas framförhållning!

 

Eller nåja, kanske kan det också benämnas som ett okontrollerat kontrollbehov...