Nyponsoppa och skorpor
Det har gått åt ett par liter nyponsoppa de senaste dagarna. Och skorpor.
Nope. Det är ingen ny diet jag skapat.
Bara så enkelt att det i princip är det enda jag lyckas få ner i min sjuka lekamen.
Jag AVSKYR verkligen att vara sjuk, att inte få bukt med febern, att hosta så man tror att bröstkorgen ska lossna och ha bihålor svullna så ansiktet känns som en mosad banan.
Men jag ska inte klaga. Det händer faktiskt ytterst sällan att jag sveps med av omgivningens basilusker och blir så här dålig. Nu hände det i och för sig vid ett tillfälle i våras. Men den gången fick min coach mig att känna mig lite "elit-sjuk". Jag var i hyggligt vältränad form, åt en allsidig och nyttig kost och var helt enkelt en bättre version av mig själv. Klart jag blev superledsen - och förvånad - när jag dukade under.
- Du har troligen drabbats av "öppet fönster", förklarade min tränare då.
Eftersom jag aldrig hört uttrycket googlade jag snabbt på fenomenet, och fann (till min stora glädje!) att det är något som många idrottare råkar ut för. Människor som tränar mycket är tydligen känsligare mot basilusker direkt efter träning och kan därför slås ut av diverse smittor som valsar runt i omgivningen.
Ni fattar väl att det kändes bra mitt i febersvettningarna? JAG, lilla jag, kunde räkna mig till idrottarnas skara.
Fast nu är det verkligen inte det som slagit ut mig.
Jag hinner aldrig motionera, min gyllene träningsperiod känns deprimerande långt borta från min verklighet, och min föda skulle få vilken kostrådgivare som helst att må illa.
Jag är inte helt säker, men det kan vara så att jag den här gången drabbats av "stängt fönster". Önskar bara jag kunde bryta upp rutan så basiluskerna flög all världens väg.
Men innan jag lyckats med det tar jag väl mig lite mer nyponsoppa. Och skorpor.
Idolmöte
Lyckan var total när jag, lillasyster och vår mamma igår fick träffa vår idol - Mark Levengood.
Det är ju inte första gången vi lyssnar till honom. Tvärtom. Vi brukar ta de tillfällen i akt som kommer. Varför? Tja. Man vill liksom bli en bättre, och lite godare, människa när man lyssnat till Mark. Och så får vi ju alltid skratta. Vilket betyder att vi kommer bli gamla, för det vet ju alla att ett gott skratt förlänger livet.
En idolbild och en signerad bok fick jag med mig hem och jag är mycket nöjd.
Frisör & Vintage
Vilken eftermiddag! Jag är helt uppslukad av nostalgi efter tidernas djupdykning i historien!
Jag vet inte hur ni andra brukar ha det hos frisören, men så här kan man summera mitt besök idag:
Infinner mig på salongen lite före utsatt tid - noterar genast den nya runda skylten på husfasaden. I den här byggnaden ryms nu inte bara min frisörsalong utan även en riktig vintage butik. Och nu menar jag R-I-K-T-I-G.
Min frisör och hans fru har gått "all in" kan man säga. Med en sagolik energi, massor av hjärta och en fantastisk vilja att förverkliga sina drömmar har de skapat något jag är tämligen övertygad om är unikt - och det är på riktigt. Vi pratar alltså splitternya originalprodukter från framförallt 50- och 60-talet. Ja, och några skvättar från 70-80-talet.
Nä. Nu ljög jag. En hel hop små ljuvliga glasflaskor var vackert förpackade i tidningspapper från 1949...
Ja, som ni förstår blev mitt frisörbesök lite annorlunda idag. Så fort jag fått färgen i håret gjorde jag och min frisör en djupdykning i salongens nya avdelning. Jag har bläddrat bland gamla vykort, fingrat på kläder, fnissat åt minnen, sniffat på väskor, velat äta upp samlingen med rakblad som framstod som värsta godisdrömmen för ögat, spanat, skrattat och häpnat över allt som gör det här stället så unikt.
Sen blev jag klippt också, men vi höll nästan på att glömma att det var därför jag var där.
Bilderna som följer är förstås från mitt besök vid världens ände. När det gäller bilden på två män så är det mannen till vänster som klipper mig sedan 31 år tillbaka, slyngeln på vespan har jag inte känt lika länge...
Den jackan gick inte hem...
Jag är personligen väldigt svag för en viss typ av jackor. Så när jag av en händelse sprang på en i herrmodell slog jag på ren impuls till och köpte den till sonen som är i starkt behov av en "mellanjacka" som han skulle kunna använda nu innan det blir dags att ta fram det tunga artelleriet i form av den supervarma dunjackan.
Men sonen protesterade vilt när han såg vad jag köpt.
- Jag avskyr jackor som de där! utbrast han och visade med hela sitt kroppsspråk hur vedervärdig han tyckte jackan var när jag ändå tvingade honom att prova.
Däremot glimmade det till lite i makens blick och han bad om att få prova den.
Den var jättefin på honom! Och han tyckte verkligen om materialet och riktigt mös i det nya ytterplagget.
Man skulle kunna tro att både jag och maken därmed var nöjda. Jag, för att en manlig medlem i familjen nu skulle bära jackan jag tycker är så fin, och maken, för att han hux flux fått en jacka som han tycker är skön.
Ändå gnagde en liten fråga inom oss båda... Är maken för gammal för den typen av plagg?
Vi lät dottern avgöra när hon kom på besök i går kväll. Och hon skrädde inte orden direkt...
Med ett litet leende skakade hon på huvudet åt sin mannekängande far, men jag tänker inte återge hennes spontana kommentar. Men vi kan väl säga så här: Både jag och maken är rörande överens om att jag lämnar tillbaka jackan på måndag...
