Året som gick
Då var det snart dags att lägga det här året till handlingarna. Och det blev ett annorlunda år, minst sagt. 2011 är verkligen året då jag fått uppleva sådant jag aldrig upplevt förut, på gott och ont.
Tyvärr fick vi en riktigt ledsam och tråkig start på året. Den 9 januari somnade farmor in - på dagen 91 år och 1 månad gammal.
Den här bilden är från när vi firade farmors 90-årsdag.
I januari påbörjade jag även min ettåriga tjänstledighet på halvtid med syfte att bo i Polenlandet två veckor, vara hemma och jobba i Sverige två veckor (osv osv). Blev onekligen inte riktigt som jag hade planerat, men å andra sidan - vad blir någonsin som tänkt?
Jag fick i alla fall gå på mitt livs första bal. En välgörenhetsbal. Kändes kanske som jag vid 43 års ålder passerat bäst-före-datum för just baler. Fast jag kunde ändå inte låta bli att tycka att det var ofantligt roligt att klä mig i den blå långklänningen och försiktigt balansera mig upp för trappan på den röda mattan där rosenblad var utspridda längs vår väg.
Jag vet, jag vet. Kvinnor NIGER, men icke fru Hedlund. Körde på det säkra kortet att imitera alla andra. Funkade (oftast) hyggligt. Dock inte alltid... Men det är smällar man får ta.
Vi hade planerat, bokat och betalat en resa till Egypten i februari. Men bara ett par dagar innan avresa stod det klart att den arabiska våren kommit på allvar och semesterplanerna fick skrinläggas. Dottern, som ett par veckor tidigare, fått en annan utlandsresa inställd på grund av snöstorm, var måttligt road av att ha blivit blåst på ännu en tripp.
Men jag försökte kompensera henne lite och lurade med dottern på en fotosejour under årets första kvartal. Oj, vad roligt vi hade!
Fast just på den här bilden tycker jag att vi ser ut som om vi jobbar för lyxfällan eller nåt åt det hållet.
Första veckan i maj tog maken ett par dagars semester, jag använde min tjänstledighet, dottern nyttjade dygnets alla vakna timmar hon inte förvärvsarbetade, sonen tiden efter skolan, min syster använde sin övertidskomp och mormor och morfar backade upp till fullo.
Vad vi gjorde?
Vi målade huset. Eller rättare sagt. Det som började strålande bra i vårsol, fick en något oväntad vändning den 2 maj då vi vaknade och möttes av den här synen:
Okej. Okej. Det kanske inte är någon bra ursäkt till varför huset aldrig hann bli helt och fullt färdigmålat. Men jag kan ändå tycka att det är en hygglig förklaring eftersom snöovädret sinkade oss ett par dagar.
Sedan blev det huxflux jättevackert väder och jag fick förmånen att följa med på en tvådagars möhippa, varav det ena dygnet helt ägnades åt välbefinnande för den blivande bruden (och oss andra med för den delen).
Man kan inte tro att det bara är ett par dagar mellan bilderna, och den här dagen tog till och med några av tjejerna i möhippegänget sitt första dopp för året.
Dottern kom på att hon ville ha ett nytt projekt och äventyr. Så hon slog till och köpte sig en båt. En jättefin segelbåt som hon övertalade sin pappa och sin morfar att hjälpa henne segla hem från Norrköping.
Purfärsk båtägare, och en lycklig sådan verkar det som. Bara någon vecka senare har dottern fullföljt sin utbildning, klarat "uppkörningen" och kan titulera sig tågklarerare till yrket.
Under hela året är det, förstås som vanligt, fullt med härliga födelsedagskalas, jubileumsfiranden av olika slag och underbara små bebisnedkomster. Och vi fick gå på ett riktigt sommarbröllop med tillhörande dop. Sååå vackert!
Alltså... Det KAN ha varit så att jag snyltade mig in på det här bröllopet. Det KAN vara så. Men jag säger inte att jag gjorde det (och om jag hade gjort det så var det värt det för att få skåda detta vackra brudpar!)
Mitt i juni, på min födelsedag av alla dagar (!), ställde vi till med en riktig brakfest hemma i trädgården för att fira att vår underbara fantastiska son tog studenten. (Jo, det är MIN blogg och då får jag skryta hur mycket jag vill). Tre år på John Bauers It-program i Eskilstuna var därmed till ända med strålande resultat.
Det var en glad gosse som firade att skolan var slut. Men redan två dagar senare började han sitt sommarjobb som motormontör, ett jobb han kom att stortrivas med och som han hade för avsikt att fortsätta med under hösten när han fick förfrågan om han ville stanna kvar.
I juli fick dock sonen veta att han kommit in på sitt förstahandsval till högskolan. Efter en hel del grubblande bestämde han sig för att avböja fortsatt arbete och istället ta sig an den femåriga utbildningen till civilingenjör inom robotik - i Västerås!!!! Ni förstår säkert att jag nästan fick hjärtslag vid tanken på att vår "minsting" i en handvändning skulle flytta hemifrån...
Jag och maken hade därmed en hel del att fundera över när vi tillbringade ett par sommardagar i underbara Como i Italien.
Några dagar fick vi njuta av ett sommarsoligt Italien, men majoriteten av våra få semesterdagar var faktiskt fyllda av regn och då njöt vi istället extra mycket av god mat och dryck.
Väl hemma i Sverige möttes vi av en enorm sorg när min kusin somnade in. För många är kanske en kusin någon man inte känner, kanske inte ens någon man mött. Men så var det inte hos oss. Vi är bara fyra kusiner och har vuxit upp med varandras med- och motgångar. Det enda jag är tacksam över i sammanhanget är att vi hann hem och fick ta farväl innan det var försent. Men hon saknas oss...
Under sensommaren fick vi ett veckolångt besök av en nyfunnen polsk vän och för första gången på många år "gjorde vi Stockholm" som riktiga turister, vann storvinster på Gröna Lund och njöt av att Sverige visade sitt absolut vackraste väder.
Sedan var det dags för ett speciellt kalas. Maken fyllde "mitt i livet" och firade med ett stort kräftkalas.
I väntan på gästerna tror jag maken smuttade lite på den kylda drycken. Men vem gjorde inte det när solen återigen beslutade sig för att lysa över oss. Det blev en underbart rolig kväll med underbara vänner.
I slutet av augusti packade sonen väskan, stängde dörren till sitt pojkrum och flyttade till egen lägenhet i Västerås.
Den som inte varit med om det kan inte aaaaana hur ont det gör i ett modershjärta när barnen flyttar hemifrån. Eller barn och barn... Men ni förstår nog vad jag menar.
Snipp snapp snut, så var barnaåren slut... Jag vet inte hur det gick till men plötsligt var jag SJÄLV i vårt lilla parhus. Maken bosatt i Polenlandet. Dottern bosatt i egen bostadsrätt i Södertälje. Och så då sonen i en studentlya i Västerås.
För att verkligen spä på 2011 års eländeskvot har vi haft en massa konstiga sjukdomsfall i både familjen och bland vänner. Inte bara några jäkla förkylningar utan akuta sjukdomar som krävt både ett, två och fyra eller fem akuta besök och vistelser på sjukhus. DET har varit vedervärdigt.
Det ljusaste minnet - och för all del det varmaste - blev förstås resan till Thailand för att "fira" makens födelsedag (om än lite försenat). Det blev två ljuvligt lata och härliga veckor!
Den här resan fick också bli vår "ersättning" för den bokade Egyptenresan som gick i stöpet i början av året när den arabiska våren plötsligt satte käppar i hjulet för våra semesterplaner.
Och nu är som sagt 2011 snart slut.
Vilket år det blev!
Helt ärligt, jag skulle uppskatta om det kommande året blir lite mer "lagom". Eller för all del: Det får gärna bli fyllt av glädjerus, skratt, framgångar, friska livsandar, spännande utmaningar, roliga jobb och lyckliga familjemedlemmar.
Men jag vill INTE ha sorg, oro och besvikelser.
Och så vill jag aldrig någonsin mer få 2011 års mest tröttsamma fråga (eftersom den återkommit konsekvent heeeela året). Alltså frågan vad jag egentligen gör när jag är tjänstledig och inte jobbar.
Nu tar vi sats och siktar på att 2012 blir ett fantastiskt år!
GOTT NYTT ÅR!!!
Skinkresultat
Syftet var enkelt.
Vi ska bli bättre människor under det kommande året. Eller... Bättre och bättre vet jag inte direkt. Men vi vill få bättre fysik, vilket inte kan vara så nedrans svårt eftersom den knappast kan bli sämre för någon av oss.
Sen lagade och griljerade vi 4,5-kilos skinkan.
I dag var skinkan slut.
Jag ställde mig på vågen och kan konstatera att två av julskinkans kilo uppenbarligen slunkit ner i min mage. Hur f-n kan man gå upp TVÅ KILO på tre dagar?!?!?
Maken hade "bara" gått upp ett halvt kilo.
Eftersom skinkan är slut gissar jag på att dottern bär på de återstående två skink-kilona. Men vad vet jag?
Det jag däremot vet är att vi nu har ett expertprogram som kommer nagelfara våra mot- och medgångar en tid framöver. Maken slank nämligen in i en butik och köpte både blodtrycksmätare och en våg som registrerar både vikt och BMI i ett fiffigt litet program i hans iPad.
Så nu lär vi bli både vägda och trycktestade en lång tid framöver.
Själv är jag mest glad över att julskinkan är slut. Även om den var fantastsiskt god så länge den varade.
God Jul!
I går kom maken hem - helt fantastiskt underbart att ha honom hemma (om än bara för ett par dagar).
Vi har hunnit ha julfika med sonen i veckan (två gånger faktiskt) eftersom han nu dragit till västkusten där han ska fira jul med sin flickvän och hennes familj.
Som jag nämnt förut så jobbar dottern hela julhelgen. Men nu har vi ändå styrt upp det riktigt bra, om jag får säga det själv. Hon kommer nämligen hit ikväll för mys, skinksmörgås och övernattning och likaså sent i morgon kväll när hon jobbat klart.
Just nu väntar vi bara på att hon ska rulla in i kvarteret.
Om jag ska rannsaka mig själv så kan jag enkelt konstatera att jag nog aldrig någonsin tidigare fuskat så mycket med julbestyren som jag gjort i år. Men det struntar jag i. Nu får det vara bra. Nu ska vi bara mysa, njuta och invänta morgondagen och Tomtens besök...
En riktigt God Jul önskar jag er allihopa!
Sprakande brasa
De flesta jag känner (som inte är egna-hem-ägare) längtar efter ett eget hus när våren börjar spira och folk pratar yvigt om drömmar om att påta i egen täppa och gå barfota i gräset.
Det där vet jag inte så mycket om. Det som en gång i tiden var gräsmatta utanför vårt parhus är numera bara ett brunaktigt mossöverdrag fullt med maskrosor. Rabatterna ska vi inte tala om, men grannens katter verkar tycka det är en finfin toalett. Lite väl stor kan jag tycka, om ni frågar mig.
Men det var inte det jag skulle komma till. Det var det där med drömmen om ett eget hus och att andra längtar efter det om somrarna.
Jag känner precis tvärtom.
Det finns ingen - säger INGEN - tid på året då jag längtar så kopiöst mycket efter ett eget litet hus som i december månad. Och inte vilket hus som helst. Det ska ju vara ett hus med kakelugn!!!! Och kanske en liten vedspis i köket. Och gärna en glasveranda där fårfällarna breder ut sig över de sköna sittplatserna och underbara ljusstakar glimrar inbjudande i fönstren.
Alltså. Ni kan inte ens i er vildaste fantasi TÄNKA er hur mycket jag längtar efter ett sånt i hus i december varje år. Det är en jädrans tur att folk inte säljer hus till jul och att många mäklare plockar bort hus från internetannonserna över julmånaden. Annars skulle jag faktiskt kunna råka impulsköpa ett hus. På riktigt.
Nåja. Jag får väl drömma vidare.
Och fortsätta sitta framför led-tv:n där dvd:n med den sprakande brasan går varm.
Svartfot i julstrejken
Det beror på att jag gått i personlig strejk.
Nä. Inte bloggstrejk.
J-U-L-S-T-R-E-J-K
Orsak? Det kändes så fruktansvärt tråkigt och oinspirerande att ordna med jul här hemma när jag är helt solokvist, så jag svor lite och beslutade mig för att ingå en liten privat julstrejk.
Men nu har jag ångrat mig. Lite.
Så vid åttasnåret i kväll begav jag mig till stormarknaden för lite inköp. Kände mig som en riktig svartfot när jag slängde ner prinskorvar i kundvagnen och staplade backar med julmust i samma vagn. För att inte tala om när jag började rota runt bland julskinkorna... Det sistnämnda är dessutom ett helt okänt territorium för mig. Det är ALLTID maken som handlar skinkan, ugnsbakar och griljerar den. Jag är dock mäkta stolt över att ha kommit hem med en hyggligt rund, närmare 5 kilo tung, julskinka! Okej. Jag äter väl kanske inte 5 kilo själv... Kanske... Men en julskinka SKA vara stor och rund, inte som majoriteten av de små knöliga varianterna i samma kyldisk.
Går förresten finfint att skiva upp och frysa in och ha som pålägg på andra sidan årsskiftet också.
Resten av varorna bestod mest av godis tror jag. Och rengöringsmedel. Om jag plötsligt vill svartfota lite till och ta tag i julstädningen. Känns dock lite mer tveksamt.
Annars kan jag rapportera om att adventsljusstakar numera verkar vara totalt lögn att få fatt på. Ja, ja, ja. Jag vet. Det är bara drygt en vecka kvar till julafton. Men jag har ju julstrejk ju! Kunde ju inte veta att de skulle ta slut... Tröstar mig med att jag säkert ändå inte vill ha den modellen jag var ute efter nästa år.
Nähä. Nu ska jag packa in sirap, grädde, mandelmassa och annat smått och gott i kyl och skåp.
Precis. Var ju tvungen att köpa lite såna grejer också. Om och utifall att jag får för mig att svartfota lite mer i min egen lilla privata julstrejk.
Transportören
Problemet var att hon inte visste hur hon skulle få hem det för hon ansåg att hemleveransen var sjukligt dyr.
Eftersom mina muskler legat i dvala - eller koma kanske är mer korrekt - de senaste 43 åren så erbjöd jag mig att betala frakten. Alternativet var ju annars att JAG och dottern på något vis skulle försöka baxa hem skåpet. En helt orimlig tanke.
Men dottern vägrade. Ja, betala alltså. Och inte fick jag göra det heller. Hon var säker på att det skulle lösa sig på något vis och bokade hämtning av skåpet i butiken på stan (dit frakten var gratis).
Tja. Och i går kom skåpet. Inte som något Ikea-plockepinn utan färdigmonterat. I ett emballage som var typ 2 meter högt, hälften så brett och fruktansvärt OTYMPLIGT.
Att få in skåpet i min bil var ju en ren utopi.
Men nu kom den röda fina lilla trillan på två hjul som jag köpte i fjol till användning. Och visst, vi väckte nog viss uppmärksamhet när vi skulle transportera hem skåpet.
Ut genom butiken, upp genom hela Lunagallerian, via glasgången över Nygatan, ner för trottoarer och uppför trottoarer, över Oxbacksskolans skolgård, ner för trappor, via grusgångar, in i trapphus, upp i hiss - och till SLUT på plats i dotterns lägenhet.
Pust.
Jag var ett vrak när vi var klara.
Men dottern, lite mer vältränad än jag, var strålande glad.
- Det var det väl värt för att tjäna 700 kronor!?!?! utbrast hon glatt när vi var färdiga som transportörer.
I dag, med lite distans till transporten, är jag benägen att hålla med henne.
Men i går, någonstans i halvtid av transportsträckan, hade jag varit villig att betala det dubbla för att slippa genomlida det som i dag fick mig att vakna med ömmande armar. Ja! Jag SA ju att jag är otränad...
Tro det eller ej
Jo det är sant!
I will not be back until next year - ho ho ho ho!!!!
Det pytte-ynkligt-lilla-tråkiga detaljen (fast egentligen är den skitstor i min värld och kan få mig att grina floder för mindre) med min rekordlånga decemberledighet är att jag är solo.
Här har jag i hela mitt vuxna liv, i alla fall ända sedan barnen kom till jorden, önskat mig mindre stress och mer tid INFÖR julen. Ni vet så ungarna får bygga pepparkakshus, pyssla och baka, koka knäck och uppfinna alla möjliga gottesaker, slå in julklapparna så där extremt fint och helst lacka dem också - och skriva rim och pynta och julstäda i grunden och bunkra upp med massor av god hemlagad mat i kyl och frys.
DET har jag alltid längtat och trånat efter.
Så har de givetvis aldrig blivit eftersom det aldrig funnits tid.
Och NU - NU när jag har tiden, vad händer då? Jo:
Maken stationerad utomlands och kommer eventuellt inte hem förrän på självaste julafton.
Dottern jobbar. Både enligt schema och alla övertidspass hon kan få - inklusive självaste julafton.
Sonen pluggar. Han drunknar i skoluppgifter och tentor har inga möjligheter att komma hem, och sen drar han till västkusten för att hälsa på flickvännen på självaste julafton.
Hallå?
Är det bara jag som tycker att något rimmar illa i familjen Hedlunds julupplägg?
Mot helgen!
Det är något av det bästa med att jobba en hel helg - att man har en hel härlig ledig måndag att se fram emot!
Så jag har varit kvittrande glad nu i ungefär en halvtimmes tid.
Sen kom jag på det.
Jag är ju fullbokad i morgon.
Först har jag möte med dammsugaren. Därefter med skurhinken. Hoppas kunna smita emellan lite med ett angrepp mot smutstvättsviruset som sprider sig i rekordhastighet - och diskberget ska vi inte tala om.
Ser ut som att det blir en låååååång - ICKE ledig - måndag.
Suck.
Och dessutom har jag inte på något vis ombesörjt med julkänsla i det här huset ännu.
Nu måste fru Hedlund skärpa till sig. Så här kan vi ju inte ha det!
Bojkott mot Vingresor
Men vi kan väl ta det från början.
Vi har nyligen kommit hem från vår Thailandsresa. Det vet de flesta om. Det vi kanske inte berättat är att vi köpte en tjänst som vi inte fick. Jag har nämligen inte tyckt det varit något att tjafsa om eftersom jag tagit för givet att Ving, vår researrangör, skulle rätta till det på ett smidigt sätt i efterhand.
Hur jag nu kunde vara så naiv att jag trodde det....
Vi unnade oss nämligen att boka första klass (eller royal class) till hemresan. För just den tjänsten betalade vi hutlösa 4500 kronor. Jag veeeeeet!!!!! Det är för f-n som en hel charterresa till Mallis kostar! Men vi bestämde oss för att "slå på stort" och unna oss det för den här resan.
Men när vi skulle resa hem hade vårt flygplan fått problem. Så stora problem att en annan flygplanstyp sattes in -utan "royal class". Kabinpersonalen var verkligen fantastisk och beklagade självklart. För vår besvikelse, liksom hos många andra resenärer, var minst sagt stor.
Men vad gör man? Vi hade ju inget val. Tråkigt? Visst. Men shit happends liksom.
Och så blev vi hänvisade att ringa kundtjänst när vi kommit hem för att få pengarna tillbaka.
Och det var efter det som det började...
Eftersom jag till vardags arbetar som journalist tycker jag nog ändå att jag har hyggliga kunskaper om hur man letar rätt på ett telefonnummer. Men att via ving.se hitta numret till kundtjänst var helt omöjligt. Så jag skickade iväg ett mail där jag utlovades svar inom 24 timmar. Vi kan väl säga så här, i dag har det gått 5 dygn och jag har fortfarande inte hört ett ljud från Ving...
Nåja. Jag har ringt också. I flera dagar. Bara för att ständigt bli bortkopplad eftersom "det är så många som ringer just nu". I går kväll lyckades jag ändå få en plats i telefonkön där jag utlovades en väntetid på ca 4 minuter. En halvtimme senare fick jag kontakt, bara för att få veta att jag ringt fel. Fick i alla fall den vägen rätt nummer och uppgift om telefontider.
Så jag ringde dit för en stund sedan. Och ja, jag tror just nu att jag håller på att få en hjärnblödning. På riktigt.
Den gulliga tjejen i telefonen visste precis vad det handlade om och berättade glatt att vi ska kompenseras. MED 500 FUCKING YNKA SPÄNN PER SKALLE!!!!
Hallå?!?!?! Vi betalade 4500 kronor, fick inte det vi betalade för, och får därför tillbaka 1500 kronor. Alltså. Jag är skitusel på matte - men jag tror faktiskt inte jag har fel när jag hävdar att det inte går ihop. Det går inte ihop alls. 3000 spänn är bara borta - för ingenting. Det är f-n mig inte bara förmätet av Ving - det är jävlarigmig rent bedrägeri!!!!!
Jag brukar inte balla ur, men jag blev så arg att jag bara stammade i luren.
Den gulliga tjejen erbjöd mig snabbt en värdecheck på 500 kronor att användas vid en kommande resa. Men jag avböjde. Den värdekupongen behöver hon inte skicka. Vi kommer nämligen aldrig mer resa med Ving, vilket jag också förklarade för henne i telefonen. Aldrig i hela helvetet att jag reser med Ving igen. Och jag kommer råda varenda människa jag känner att inte heller göra det. Jag tänker i alla fall göra allt i min makt för att inte bidra med en enda kund till Vings resor. Det är en sak som är säker.
Det som också grämer mig riktigt jäkla rejält var att jag lovat min chef att göra ett resereportage från den här resan på temat "vuxenhotell". Ni vet, det är ju så i ropet just nu att ta in på hotell som är barnfria. Så jag skulle leverera ett mittuppslag på det temat och är i princip färdig med jobbet.
Men va f-n! På bilderna går det ju inte att undvika att se att just det konceptet jag "testat" (i all hemlighet utan Vings kännedom vill jag understryka) är ett av Vings Sunprimehotell. Och det är något jag ABSOLUT INTE vill bidra med.
Jäkla skit. Så mycket jobb för ingenting.
Och nä. Jag tänker inte ödsla en enda jävla minut till på att bråka med arrangören om den här flygresan. Men jag tänker inte heller ödsla ett enda öre till på att resa med dem. Så är det med den saken.
Så kära vänner och bloggläsare: Känner ni för att resa med Ving, så visst. För all del. Gör det. Själv skulle jag dock hellre rekommendera er att skänka pengarna till typ Läkare utan gränser eller SOS-barnbyar eller barncancerfonden eller vad f-n som helst. Då kastar ni i alla fall inte pengarna i sjön.
Eller så väljer ni helt enkelt en arrangör som ger er det ni beställt och betalat för. Och bara så ni vet, det gör inte Ving.