Lillan Hedlunds blogg

På de platser vi varit har wi-fi varit en bristvara vilket först gav upphov till en viss panik hos mig.

Inga nyheter, inga mejl, inget Twitter, Facebook eller instagram. Och ingen blogg.

P tyckte det var nyttigt. För mig. Men till slut var det han som svor som en borstbindare medan jag läste ut bok efter bok :)

Nåja. Det är ju inte särskilt kul att blogga i efterskott, men jag tänker göra det ändå. Så härda ut, här kommer nu hundra inlägg (eller iallafall bilder) från vår semestertripp till underbara fantastiska Italien.

Och vi tar det från början.

Och till slut lyckades jag få tiden att räcka till att plantera lite blommor här och var i trädgårn.

Vackrast är ändå de små kanaljerna som växer fritt i vår gräsmatta. Varje vecka när gräsklipparen går fram försvinner de, men efter en vecka tindrar de där igen. Underbart.

Var dock ruskigt trött och bestämde mig för att inte ha något "firande", men de närmast sörjande bestämde sig ändå för att dyka in på en kaffetår på eftermiddagen.

Och vad är kaffe utan kaka? Så jag "terapi-bakade" lite. Tänkte bara sno ihop lite muffins, men det blev visst även lite kakor, mini-sockerkakor och en vit choklad kladdkaka.

Så det har runnit en del vatten under broarna på senare tid. Nu längtar jag mest efter semester, sol och värme. Vem vet, då kanske jag får ork att ta tag i den här bloggen också 😉

Men igår sken äntligen solen - och det var varmt. Som jag har längtat!

På förmiddagen åkte vi till Strängnäs för att lyssna på när min svärmor blev intervjuad om sitt författarskap. Hon debuterade efter hon fyllt 80 och häromdagen kom hennes tredje bok ut. Imponerande!

När vi kom hem dök dottern och hennes sambo upp. Det blev en jättemysig kväll med grillad middag. Och P slet med gräsklippningen.

Det är något alldeles speciellt att sitta på trappan i solen och känna doften av nyklippt gräs, grillad mat och jordgubbar...

Men idag regnar det.

Och jag måste lite kvickt fixa en sockerkaka. Vänner från Polen ska komma förbi och fika och så behöver jag jobba lite på min kammare. Skönt att det är en kort vecka som väntar.

Surt om ni frågar mig.

Låg däckad i migrän hela förra helgen. En dag kan jag ta. Men två! Då blev jag lite putt faktiskt. 

Tröstade mig med att jag tagit ledigt i torsdags och hade storslagna planer. 

Först skulle jag fika med min underbara syster!!! Sen hade jag massor av härliga saker inplanerade. Men när jag satt där hos syrran kände jag hur det kom krypande igen. Migränh-vetet!!!

Jo jo. Jag vet ju det. Får jag det på riktigt så brukar jag få ett "anfall" till inom en vecka.

Men tre bortkastade lediga dagar! Grrrr... Så igår muckade man inte frivilligt med fru Hedlund. Om man säger så.

En liten ljusglimt var iallafall åsynen av syrrans fantastiska Magnoliaträd! Det tar fullkomligt andan ur mig! Jag måste plantera ett eget, men har inte klurat ut den ideala platsen ännu.

Men en dag ska jag också ha blommande magnolia i min trädgård ❤️

Kritiker har hyllat föreställningen.

Vänner och bekanta som sett den har varit saliga. Ändå var jag liiiite orolig.

Orsaken var att jag inte är något socialt geni på fredagar efter en lång arbetsvecka. Och den här veckan har varenda kväll dessutom varit fulltecknad. Det har varit kalas och i torsdags samlades ett helt gäng tjejer (nåja) hemma hos oss för lite mat, dryck och klädvisning. Sanslöst trevligt! Men det innebar att jag rimligtvis var tröttare än vanligt när jag checkade ut från jobbet i fredags och hastade iväg för att vi skulle hinna upp till huvudstaden för middag och teater.

Skulle Johan Rheborg i en enmansshow kunna hålla mig vaken efter åtta? Skulle jag greja att lyssna på en monolog efter en lång vecka och med en tapasfylld mage? Det var det jag var liiiite orolig över...

Jag oroade mig i onödan.

Vi blev helt knockade, allihopa i vårt sällskap. Stumma av beundran över Rheborgs föreställning kunde vi knappt sätta ord på vad vi sett. Det var en fantastisk prestation som genomfördes på scen. Vi skrattade så vi kiknade. Och grät så näsdukarna tog slut.

Och vi var inte ensamma. De stående ovationerna har aldrig varit mer berättigade. Det var fantastiskt.

Vilken underbar fredag ❤️

Just den här har dessutom varit synnerligen trevlig!

Vår vän från Polen är här på besök. Egentligen för att fira en kompis till honom, men när vi fick veta att han skulle flyga hit för en 40-årsfest så ville vi förstås att han skulle bo hos oss. Nåja. Det ville han nog själv också :)

Så i fredags kväll när han anlände och solen sken så kändes det lämpligt med grillpremiär :) Till och med vår son anslöt  till middagen och vår dotter dök in på snabbvisit för att hälsa (ja, och kanske lite också för att låna min bil över helgen...) Trevlig afton blev det iallafall!

Igår tog vi en promenix ner på stan och åt lunch på en uteservering och kände hur livsandarna ändå börjar vakna till liv. Och sen fick P vara festchaufför på kvällen ;)

Nu väntar vi in andra polska bekanta (som också varit på festen) som ska komma över på fika. Kan bli trevligt! Men det är ett hiskeligt tråkigt väder idag, surt när jag trodde våren kommit för att stanna...

Igår kom våra goda vänner över på en spontan liten middag. P lagade kalops (!) vilket kanske inte är precis vad vi brukar äta när vänner kommer över. Sen gjorde min goda vän påskdessert som vi glatt tuggade i oss. Såååå mysigt!

Och när vi vaknade imorse sken solen! Tillsammans med mamma åkte jag och P till mormor och satte upp elstängslet. Hon har det runt alla sina rabatter för att i möjligaste mån skona sina blommor från rådjuren... Mormor har inte mått riktigt bra på senare tid och hon lovade på heder och samvete att bara ta det lugnt vid sidan av medan vi fixade det praktiska.

Men det kunde vi ju fetglömma...

Innan vi hade hunnit spänna klar tråden hade hon grävt upp rabatterna...

Blev en mysig förmiddag iallafall och efter lite fika rullade vi hemåt.

Sedan har vi lagt ett par timmar i vår egen trädgård. Jisses vad jobb det är. Nu är vi helt ledbrutna och tänker inte röra oss mer under de timmar vi har kvar på vår påskledighet.

Påskafton idag, och det faller snöflingor utanför fönstren. Det är lite surt eftersom vi hade tänkt ägna långledigheten åt trädgårdsfix... Men aldrig med min fot att jag tänker gräva, rensa, klippa och plantera i kylan!

Nä. Idag får det bli inomhusaktiviteter. Återkommer med facit på hur dagen artade sig.

Igår var vi iallafall på en underbar påskmiddag hos mamma och Lennart. Jag åt så jag bokstavligen sprack. Lite ledsen för att sonen o hans flickvän inte kunde vara med. Men sjukdom satte stopp för deras påskplaner, stackare!

De fick ändå lite påsk när vi levererade matlådor och påskägg till sjukstugan :)

Barnen blir aldrig för stora för att få påskägg. Men jag är hiskeligt glad över att de är så stora så vi slipper göra en "lappgömma" och klura ut ledtrådar och gömma äggen ;)

Annars vet jag inte riktigt vad som hänt sedan sist. Men vi har haft hjälp med att beskära fruktträden och jag överväger att starta en trädgårds- och husblogg. Typ "en amatörs dagbok". Får se vad det landar i...

Nu ska jag iallafall njuta av långhelgen! Hoppas ni också gör det!

Glad Påsk på er!

Men jag och P tog iallafall en promenad ner på stan för att köpa lite blommor. Sen kom ungdomarna hem hit för middag och lördagsmys. Mycket trevlig lördag som blev ännu trevligare när våra goda vänner också anslöt.

Det är sådana här helger som sätter guldkant på livet ❤️.

Idag ska jag och P försöka ge oss ut och hitta lite nya kläder. Somliga av oss har växt ur sina befintliga... Ha ha ha!!!!

Eller nåja. Det kanske var att ta i lite.

Men saken är den att jag hängt på mig en stegräknare. Allt i hopp om att försöka bryta ett destruktivt mönster (läs: försöka få liv i latmasken).

Det här betyder förstås inte att jag rör mig så som man borde. Mer att jag faktiskt rör mig lite. Ytterst lite, om man ska vara helt ärlig. Men ytterst lite är mer än ingenting. Så ser jag på det.

Det underbara vädret har dessutom fått mig ut på vårpromenader hela helgen! Underbart! Må det här vädret hålla i sig - länge!

Så vi har tagit det lugnt. Men det fick bli en liten utflykt till Taxinge för lite gofika. Sen var vi sockerhöga flera timmar...

Övertalade P att öppna lite bubbel till middagen så vi skulle få lite lördagsmyskänsla.

Imorgon utlovas en riktig vårdag med massor av plusgrader och sol. Då vankas jobb i trädgårn :)

Trädgårdskillen vi tog hit var nog bra, men när vi var tydliga med att vi inte ville betala svart så lovade han återkomma - för att sedan aldrig mer höra av sig...

Nåja. Nu tror vi att vi fått tag på en riktig certifierad firma som vill hjälpa oss.

Inför offerten bad de oss skicka bilder på träden, gärna med en människa på bild för en uppfattning om hur stora träden är.

Så i går kväll stod jag trädmodell...

Ja man! (som vi säger på Jamaica)

Men nu är vi tillbaka i verkligheten, i Sverige, sedan i söndags. Så jag får väl nöja mig med att säga: Godmorgon!

Tänkte jag kunde fortsätta hålla i det här med bloggandet efter semestern, men det gick ju sådär - om man ska vara ärlig...

 

Nåja. Vi kom hem välbehållna och Jamaicafeelingen satt i under flera dagar. "Don´t worry"-mantrat sprack dock på upploppet av arbetsveckan. Men jag har svurit på att ägna helgen åt att återgå till det lugnet.

Jag bär också med mig en helt ny känsla som jag ska vidta åtgärder mot i dag. Heeeela veckan har jag LÄNGTAT (!) efter att få hugga tag i en storstädning här hemma. Helt groteskt. Jag vet. Så i dag ska här städas! Dock utan stress, så det får bli ett rum i taget och så får fortsättningen komma när det hinns med.

 

Ikväll kommer dessutom sonen och hans flickvän på middag och så ska vi titta på Mellon ihop - ska bli urmysigt! Jag har inte sett någon del av årets omgång (på Jamaica existerar bara Bob Marley) så för mig blir det premiärmello kan man säga.

 

Nähä. Nu ska jag låta den här helgen rulla igång.

Ja man!

Vi har haft det underbart!

Men nu väntar nya äventyr (hoppas jag!) på hemmafronten.

Men när man tuggat i sig verkligheten till frukost så är det bara att gilla läget.

Så det gjorde vi idag.

Och så begav vi oss ut på piren för att fånga de enorma vågorna (som spolat bort en stor del av vår strand) på bild.

Helst ville vi ju fånga det där ögonblicket när någon av oss sköljdes över av en våg (ofrivilligt). Men varje gång det hände så skrek vi av skratt och försökte bara febrilt rädda våra "kameror". Misstänker att badvakterna var lagom glada på oss när vi trippade ut på stenpiren med riskerna som följde om vi klantat oss. Men vi är ju mogna vuxna (och jag är dessutom grymt feg av naturen) så någon fara var det ju aldrig för vår del.

Faktiskt bara kul :)

07.15

Ingen sol. Travar ändå till stranden med Hanna och lägger fint ut våra badlakan på "våra" solstolar. Och tidningar. För att verkligen visa att platserna är upptagna. Sen tågar vi till frukosten.

Hanna: "Det är lite blå himmel därborta"

07.25

Servitören: Dont worry! Det blir inget regn idag!

07.27

Regnet öser ner.

Servitören: Sorry... Jag hade fel...

08.00

Tillbaka på rummet. Fortfarande regn. Per och Göran packar golfbagarna och drar.

Jag och Hanna ser att regnet avtar.

08.30

Sms från Hanna: Jag drar ner till stranden nu!

08.45

Jag följer tveksamt efter.

Hämtar nya badlakan i handduksutlämningen. Jag är ensam där.

Handdukskillen: Ha en bra dag!

Himlen är fortfarande svart.

Hanna: Solen kommer snart!

09.00

Himlen är svart.

Det blåser halv storm.

Vi ligger tappert på våra solsängar som vi som vanligt släpat runt så de står i riktning mot solen. Ja. Alltså. Om det hade varit sol.

Hanna: Nu ser det lite ljusare ut där borta! Snart kommer solen!

09.15

Hanna: Såg du solglimten?!?! Nu blir det snart bättre!

Jag har gåshud. Över hela kroppen. Till och med på magen.

09.45

Vi biter ihop.

Hanna: Vi måste va redo när den kommer! Solen alltså!

Vi fortsätter bita ihop. Vi, två amerikanare och en svensk till lite längre bort.

10.00

Vi går och tar en varm kopp kaffe. Och varsin muffins. Och varsin kaka. En jamaicanska frågar nyfiket vilket land vi kommer från och småspråkar lite med oss. Vi frågar var solen är. 

Jamaicanskan: Februari är vår sämsta månad. Det är vår vinter!

Och så ler hon.

Vi ler tillbaka. Krystat.

Inte någonstans har vi, innan vår resa, läst att februari är Jamaicas vinter...

10.15

Vi återvänder till våra solstolar.

Biter ihop.

Vi är på solsemester. Punkt.

Hanna: Titta! Nu kommer snart solen!

10.20

Vi stuvar om lite på solstolarna.

Använder varsitt badlakan till att svepa in oss som i kokonger. Bara ansikten utanför, lätt riktade mot solen. Ja. Alltså. Om det hade varit sol.

Pluggar in hörlurarna. Musiken dämpar det värsta oljudet från stormen.

12.45

Vi ger upp. Inte solen. Bara en liten paus för återhämtning. Och lunch. 

14.00

Tillbaka på stranden.

Hanna: Jag vet ett ställe där det är lä! (underförstått: och sol)

Vi går dit. Det är långsidan till toaletten.

Om man trycker sig helt mot väggen så blåser det nästan ingenting!

Vi står som fastnaglade. Med en frälsarkrans mellan oss. Tills en ur hotellpersonalen hastar fram och frågar om vi mår bra.

Då går vi tillbaka till solsängarna. Ja. Eller sängarna iallafall.

Hanna: Men titta! Snart spricker det upp! Nu blåser det åt rätt håll!

Badvakten har hissat röd flagg så blåser gör det iallafall.

15.00

Jag ger mig. Jag ger upp. Hanna stannar. Iallafall en stund till.

Jag känner ingen som är en så sann soloptimist som min vän.

Imorgon gör vi ett nytt försök. Då måste väl ändå den Jamaicanska vintern vara över? Det är iallafall nästan vår semester. Över alltså. Men innan den är det ska vi sola lite först ;)

Det var ett fantastiskt ställe. Tills passagerarna från ett kryssningsfartyg vällde in i vår lilla oas... Precis där och då kände jag att det där med att kryssa runt i Karibien med en hoper amerikanare verkligen aldrig kommer bli min drömsemester.

Vår guide tipsade oss iallafall om att smaka en frozen marguerita som skulle vara något av strandens "specialitet". Hade vi vetat hur mycket tequila det var i den drinken hade vi nog inte svept varsin innan lunch... 

Efter ett par timmar åkte vi vidare till Ricks café där hugade kan hoppa från elvametersklippor ner i det turkosa vattnet. Behöver jag säga att jag hörde till det fåtal som stod tryggt kvar på land? En härlig dag blev det iallafall.

Vi blev bröllopsvittnen.

Okej. Vi blev ju inte direkt tillfrågade. Men om de gifter sig framför våra solstolar så blir vi ju onekligen vittnen.

Ikväll har alla kvinnor dessutom fått en djupröd ros, oavsett vilken restaurang man valt att äta på.