Grabben glömsk
Varje gång ber jag sonen skicka ett sms när han sitter på tåget.
Och det gör han. Alltid.
Varpå jag ALLTID kontrar med ett sms där jag ber honom höra av sig när han är framme.
Och det gör han. ALDRIG!!!
Nåja. Han kommer inte undan. Jag jagar honom alltid med blåslampa tills han svarar.
Och nu är han framme har jag fått till svar. Med ett litet "ooops, jag glömde höra av mig".
Ja. Ja. Bara jag vet så är jag nöjd.
Och nu lär jag inte höra något av honom på ett par dagar, om jag känner grabben glömsk rätt.
Flykt från "måsten"
Jag blir trött av att bara läsa listan. Särskilt eftersom den aldrig verkar bli fullbordad. Varje gång jag slänger en blick på den kommer jag på nya "måsten" som jag plitar dit.
Hittills har jag inte bockat av en enda punkt.
Kan bero på att jag försöker förtränga uppdragen genom att göra roligare saker. I går rymde jag exempelvis till Ikea. Det var mysigt, och kändes absolut inte som något måste. Kom hem med en sockerkaksform (som jag ska ta med ner till Polenlandet nästa gång), en bunt galgar och en liten låda. Dyrare än så behöver det inte bli. Och så lyckades jag med konststycket att skjuta upp mina måsten på att-göra-listan ett tag till.
Men nu MÅSTE jag ta tag i verkligheten. MÅSTE MÅSTE MÅSTE.
Kanske...
Åldersproblem...
Såg plötsligt mitt förra inlägg med "nya" ögon. Drog mig samtidigt till minnes de senaste dagarnas diskussioner på fika- och matraster på jobbet.
Med skräck inser jag att jag sitter och drar "gamla" barnhistorier från förr i tiden!
Hjääääälp!!!!!
Det ger ruskiga åldersvibbar! Blev nästan gråtfärdig när jag inser varthän det verkar barka, det vill säga utför....
Jag försöker trösta mig med att jag nog bara svepts med i vinddraget. Varenda människa runt omkring mig verkar vara höggravid eller småbarnsförälder vilket förstås resulterar i barnprat. Och då dammar jag av mina 15-20 år gamla historier. Halleluja. Så patetiskt av mig.
Därför lovar jag här och nu att omgående sluta upp med dessa fasoner. Jag lovar! Förlåt! Jag bara sveptes med i småbarnsyran. Ska inte upprepas. Punkt. Slut. Stjärnstopp.
Sommartider hej hej!
Jag vet precis hur det kommer bli nu.
De närmaste tre, fyra veckorna kommer husets alla klockor visa olika tid och det kommer ta ungefär lika lång tid innan jag lärt mig vilken som går rätt. Ställa om dom? Nu? På en gång? Allihop?
Skulle inte tro det va. Främst av den enkla anledningen att ett par av klockorna är digitala mästerverk som jag aaaaaldrig kommer ihåg hur man ställer. Eller för all del. Ställer om.
Men mobilen hoppade rätt efter en liten omstart. Så den får väl följa mig som tidsupplysare de kommande veckorna.
Nåja. Nu är den i alla fall här. Sommartiden.
Vilket osökt får mig att tänka på en annan sommartidshistoria, tagen direkt ur sanna livet (om än för en mängd år sedan).
Som liten sjöng dottern i kyrkans barnkör. Det innebar en del gudstjänstbesök för oss övriga i familjen. Inte helt lätt med en liten son med spring i benen. På den tiden var han dessutom en pratglad oblyg gosse.
Nåväl. Det var gudstjänst och barnkören sjöng fint som tänkt. Vi satt snällt i vår kyrkbänk och lyssnade. Nästa sång ville dock prästen involvera alla församlade i kyrkan och uppmanade:
- Nu sjunger vi alla den välkända sommarvisan...
Längre än så hann inte prästen förrän vår son, då i 4-5-årsåldern, hoppade upp på kyrkbänken och ståendes med en knytnäve i luften tog han ton så det ekade i kyrkan:
- Sommartider hej hej, sommartider!
Konsten att inte vakna
Redan tidigt i morse provade jag att ringa sonen på hans mobil. Mest för att jag (curlingtakterna sitter hårt) ville förvissa mig om att han kom upp och iväg till skolan som vanligt.
Fick dock inget svar. Nytt försök. Inget svar.
Sen glömde jag bort det.
Bara för att komma på det när klockan var så mycket att sonen faktiskt borde befinna sig på dagens första lektion.
Då vill man ju inte gärna ringa. Så jag skickade ett sms.
Inget svar.
Ströringde hem ett par gånger under dagen. Självklart inget svar.
Tja, sen rullade dagen liksom på. Men när dagen övergått i sen eftermiddag började jag ringa igen. Nu var sonens mobil avstängd. Jag viftade bort det med att batteriet nog tagit slut. Men ingen svarade hemma heller.
Till slut började jag må lite illa.
Varför svarade sonen inte? Inte på telefon. Inte på mobilen. Och inte på sms.
Var f-n höll ungjäkeln hus?!?!?!?!
Jag kan lova att illamåendet otäckt snabbt började växa till en panikartad känsla.
DÅ svarade sonen plötsligt på hemmatelefon. Mumlade något om att mobilbatteriet laddat ur.
Och jag andades ut i en överväldigande lättnad och frågade:
- Hur var det i skolan i dag då?
- Eeeeh... Jag försov mig i dag, svarade sonen lite svävande.
Jag som fortfarande var överlycklig över att sonen levde och uppenbarligen mådde bra kunde väl inte riktigt uppbringa någon större ilska över att sonen möjligen sovit en kvart för länge. Så jag frågade lite hurtigt:
- Men ojdå! När vaknade du då?
Efter en mikrostund av tystnad svarade sonen ärligt:
- Vaknade? Eeeh... Typ vid fyra...
JAG VET! JAG VET! JAG VET!
Som mamma borde jag vara grymt upprörd och arg. Men det GÅR INTE!!!. Jag bara skrattar! Det är så absurt att man inte kan göra något annat. Till sonens försvar måste jag väl ändå tillägga att han tar studenten till sommaren och det här är första gången i hans liv som han inte plikttroget knatat iväg till skolan. Det måste väl ändå vara en förmildrande omständighet?
Men ändå... HAN FÖRSOV SIG TILL 4 PÅ EFTERMIDDAGEN!!!
Eller som min kloka mor konstaterade:
- Då har man ju inte försovit sig. Då har man ju helt enkelt inte vaknat alls.
Dagens insikt
ÄVEN om man hört talas om att det är bra att lufta öppna sår, typ av det slaget man kan få om man klämmer långfingret i altandörren och sliter bort en centimeter skinn från nagelbandet och ner mot knogen.
Nåja. Nu är skjortorna vikta i alla fall.
Skitundervisning
Vi hade faktiskt en jätterolig lektion i det polska språket i går. Egentligen skulle vi bara lära oss namnen på en del frukter, men vi fick lite mer kunskap på kuppen. Främst på grund av maken...
När fröken (vilket känns jättekonstigt att säga för hon är typ i dotterns ålder) skulle börja förhöra oss i klassen på uttal så slutade det nästan varje gång med att maken (när det var hans tur att svara) utbrast:
- Shit!
Till slut tröttnade fröken och den unga damen spände ögonen i maken och frågade:
- Okej, om du ska svara "shit" varje gång så kanske du kan tala om vad det heter på polska?
Sedan fick vi lära oss att det heter Gówno. Alltså bajs. Sånt som luktar, förtydligade fröken med en härlig glimt i ögat. Det här är skitundervisning på hög nivå! Ha ha ha ha....
Därefter återgick vi till våra frukter, och med glimten i ögat frågade fröken maken om han brukar höra att de anställda kallar honom "gruszka". Maken ruskade dementerande på huvudet. Men fröken stod på sig. Så kallas han visst! Sedan utbrast hon förtjust:
- Nej! De kallar dig nog "grucha". Det är ett extra stoooort päron!
Maken fortsatte förneka. Han hade aldrig hört ordet och NEJ ingen kallar honom grucha.
- Det gör de visst! slog fröken fast och tillade:
- Det hade jag gjort om jag hade jobbat här, så det gör de garanterat.
Hon, den unga polskalärarinnan (som håller undervisningen på engelska) är störtskön. Och med polska-facit i hand förstår ju även jag att det ligger väldigt nära till hands att översätta makens namn med engelskans pear (päron på svenska, gruszka på polska eller som i makens fall - grucha) Hi hi hi....
När det blev min tur att svara vilken frukt jag tycker om, var jag ju inte sen att ta chansen.
- Lubie grucha, svarade jag stolt.
Och fick uppskattande beröm av fröken som direkt förstod vad jag syftade till.
Det blev verkligen en jätterolig lektion. Fast vi lärde oss kanske inte så mycket som vår fröken trodde. Vi sög alla åt oss av beröm när vi var så duktiga på att uttala och lära oss orden för banan och kiwi. Det ingen av oss ville avslöja för fröken är att det heter samma sak på svenska...
Sina unga år till trots fattade hon ändå misstanke ganska snabbt. Liiiite konstigt var det ju att vi så snabbt kunde lära oss just de här frukterna, när det var så svårt att pränta in de övriga. Så när sanningen kröp fram så var de enkla orden snabbt bortrationaliserade och så fick vi istället traggla vidare med truskawka (jordgubbe) och marchewka (morot) tills maken slutade utbrista "shit" varje gång han fick frågan.
Trodde aldrig jag skulle säga det här, men det känns faktiskt lite tråkigt att jag ska åka hem nu och därmed missar de kommande veckornas lektioner. Det är ju riktigt kul att lära sig det här vedervärdigt svåra språket!
Granne med The boss
Det sägs att vi bor granne med The Boss här nere i Polenlandet. Nä. Inte DEN bossen. Springsteen har jag inte sett skymten av sedan den där konserten på Ullevi som fick arenan att stänga pga rasrisk. Var det -84 eller -85? Nåja, dessutom tror jag inte Bruce är någon flitig Polenbesökare, än mindre bosatt här i krokarna.
Det här är en annan "Boss". Alltså, det är jag som kallar honom så. Ingen annan. Men jag törs ju inte skriva vad de andra kallar honom, sägs ju att internet är globalt och med lite google translate kan vem som helst klura ut vad granntanten (= jag) skriver på nätet...
Men okej då. För er skull kan jag bokstaverande viska vem det är jag pratar om.
Det är (m-a-f-f-i-a-b-o-s-s-e-n).
Hänger ni med nu?
Bra.
Fast det kan ju vara så att det bara är elakt förtal också. Men det var en taxichaffis som första gången upplyste oss om vems hus vi passerade när vi svängde in i vårt kvarter. Sedan dess har vi nyfiket frågat fler polacker, och de har nickande bekräftat saken. Men helt säkra kan vi förstås inte vara.
Klart som korvspad att jag är skitnyfiken! Så jag har ju lite diskret försökt få lite mer info om The Boss. Men en taxichaufför försökte dämpa min iver och ta udden av det hela genom att förklara att det är inte är en "vanlig" hrm... "boss". Den här är snäll.
Snäll???!!! Hur då???!!! Antingen är man det (och då tjänar man pengar på tunga kriminella aktiviteter) eller så är man det INTE. Men jag har bara fått något svävande svar som jag uppfattade som indrivning.
Ja inte vet jag.
Men i snart tre års tid har jag försökt smygkika över muren varje gång vi passerar den omnämndas hus. Har ju förväntat mig att någon ynka gång få se den stora svartmuskiga mannen som det ryktas om. Men inte en skymt av karln har jag fått.
Inte förrän häromdagen. Då kom han plötsligt körandes i sin enormt stora Hummer med strålkastare över hela taket. Som taget ur en film! Jag spärrade upp ögonen och glodde allt vad jag hade genom vår Skodas vindruta och äntligen fick jag se honom!
En liten tunnhårig farbror med runda glasögon... Hade jag mött honom på gatan hade jag lika gärna kunnat tro att han rymt från Mariekällgården.
Ja, ja... Han kanske är en snäll "boss" då som driver ett helt vanligt inkassoföretag. Inte vet jag. Men lite snopet känns det när man till sist, efter så många års nyfikenhet, fick syn på den beryktade grannen.
Polskt gutamål
Det ord man absolut INTE behöver kunna har jag förstås lärt mig sedan länge. Ändå slår det mig att det är ett ord som många polacker använder osedvanligt mycket.
I går gick vi en långpromenad längs floden som löper genom stan. Varje gång vi passerade en parkbänk där det satt polacker och njöt av vårvärmen (17 grader i går!!!!) så uppfattade jag ETT ord. Det fula ordet. Det där onämnbara ordet som de trevliga polackerna förklarat att vi absolut inte behöver lära oss.
Det blev nästan absurt när vi hörde samma "fula" ord varje gång vi passerade grupper med ungdomar, fiskare eller de som slagit sig ner på parkbänkarna. Till slut kunde jag inte låta bli att skratta.
- Hrm... Det är väl möjligen inte mig de kommenterar, eller varför hör vi det "onämnbara" varje gång vi passerar? frågade jag maken.
Nåja. Då får de väl tycka det då i sådana fall ;-)
Själv håller jag mig till ord som lök, paprika, gurka och tomat (sallad kan jag redan som ett rinnande vatten).
Fast jag borde öva mig på siffrorna också.
Det anser tydligen vår språkfröken att maken också bör göra. Därför har hon mailat honom en film med Keno-dragningen. På polska.
Enligt språkfröken är det ett perfekt sätt att lära sig korrekt polskt uttal.
Ursäkta mig. Men låt mig tvivla.
Alla vet ju att Keno uttalas K-E-J-N-O och att det sjungande uttalet av siffror knappast kan gå under benämningen korrekt språkligt uttal.
Om vi ska lära oss siffrorna med hjälp av den här filmen befarar jag att vi i slutändan kommer tala polskt gutamål. Nu hör jag i och för sig till dom som älskar den gotländska dialekten, men jag vet också att det är väldigt många utanför den Ö-världen som inte förstår det riktiga gutamålet (bland andra undertecknad). Och det vore ju för jäkla förargligt om vi nu någon gång lär oss polska, och så fattar de flesta polacker ändå inte vad vi säger bara för att vi lärt oss prata med Kejnodialekt...
Karlsson på taket
Har jag inte sagt det? Att vi har en nattlig besökare på taket i Polenhemmet? Nähä. Men det har vi. Ytterst obehagligt i början, men nu är det nästan så jag börjar bli van. Men bara nästan.
Vem han/hon/den/det är som klampar runt där på nätterna har vi ingen aning om. Polackerna kliar sig också förbryllat i huvudet och har inget riktigt svar. Det senaste budet är att det är någon form av ekorre, fast större. Inte vet jag vad de har för vilda djur här i Polen, men att en ekorre låter som en vuxen karl som klampar runt i ett par 45:or ovanför våra huvuden om natten känns inte helt trovärdigt.
Första gången vi hörde det här trodde vi på fullt allvar att det var inbrottsförsök. Att tjuvar tagit sig upp på taket för att på något vis bryta sig in den vägen. Maken rusade ner för trappan och ut genom altandörren för att jaga iväg dem, men när han stormade ut mitt i natten blev det knäpptyst på taket. Och inte en levande själ kunde han se. Själv satt jag och darrade i sängen med täcket uppdraget över huvudet. Lätt skräckslagen vill jag lova.
Dagen efter inspekterade vi taket och insåg att ingen människa kan klättra runt där. Taket är "brutet" på alla upptänkliga vis och måste vara en omöjlighet att knata runt på. Ja, om man nu inte är spindelmannen då. Eller möjligen polsk takläggare...
Vi har gissat på att det istället kunde vara en stork. De är ju hyggligt stora. Men om hösten drar storkarna till Egypten, och den här takbesökaren verkar inte vara väderkänslig.
Jag har själv, efter nattliga besök, rusat ut på morgonen och sökt spår i nysnön. Utan att finna ett enda avtryck.
Den polska motsvarigheten till Anticimex har varit här och sprutat taket. Med vad har jag ingen aning om, men Polen är ju med i EU så jag hoppas det inte var alltför giftigt... Oavsett vilket så hjälpte det icke. Råttgift som spridits ut har inte heller gjort någon nytta. Men det kunde jag ju ha berättat innan de gjorde sig besväret. INGEN råtta - eller mus för all del - låter som en vuxen karl som klampar runt.
Gissningarna på vad vi har på taket har haglat. Ett spöke? En hemlös? Råttor? Katt? Hund? Skunk? Stork?
Samtidigt har maken kollegor som svurit på att de aldrig mer tänker gästa vårt hem efter att ha vaknat mitt i natten av det där ljudet...
Nåja. Nu har jag döpt honom/henne/den/det till Karlsson.
Karlsson på taket.
I natt snubblade han till så det blev ett jäkla brak där uppe på taket. Men jag orkade inte riktigt bry mig utan somnade om.
Det är nästan så jag har vant mig vid Karlsson. Men bara nästan.
För helt ärligt är jag riktigt orolig inför nästa vecka, den natt jag ska sova själv i Polenhemmet. Om Karlsson kommer på besök då vet jag inte vad jag gör. För är det något som jag har blivit sedan Karlsson gjorde entré så är det mörkrädd. Inte lite så där orolig över att vara själv efter skymningens inbrott - utan helt gastkramande skräckslagen när det blir svart ute. För det är då, i skydd av mörkret, som Karlsson alltid får för sig att komma på nattligt besök. Säga vad man vill, hyfs i kroppen - det har han inte, den där Karlsson.
Oväntat besök
För en liten stund sedan fick jag oväntat besök. Jag som hade fått för mig att jag inte känner någon i det här främmande landet...
När jag lyckats låsa upp alla dörrar och grinden till Fort Knox (alltså vårt Polenhem) så visade det sig att det stod en polsk vän utanför.
- I dag är en mycket speciell dag i Polen, därför vill jag överlämna de här till dig, sa han med ett leende och räckte sedan över de underbaraste av rosor.
Jag ville dö på rotfläsk. Helst bara segna ner till en blöt pöl eller förintas i atomer. Nej, nej, nej! Inte för att jag uppvaktades med blommor - DET var ju fantastiskt!
Nä, orsaken till min skam var min uppsyn... Alltså. Den som läst dagens tidigare inlägg vet vad jag ägnat mig åt den här dagen - och kanske framförallt vad jag INTE ägnat mig åt. Som typ dusch och påklädning...
Och även om jag själv kallar det för lyxtillvaro att glida runt osminkad, med håret i tofsar och spännen och endast iklädd pyjamas så ska det inte på något vis förväxlas med att jag SER lyxigt casual ut. Tvärtom. Jag såg ut som en trashig pundare som krupit fram ur en sophög. Att jag dessutom precis hetsätit ett paket torra kex som lunchsubstitut gav ju ytterligare en dimension till synen. En del smulor hade liksom bitit sig fast både här och där om man säger så...
Alltså skämdes jag. Som en hund. Sedan lovade jag tyst för mig själv att ALDRIG mer strosa runt i pyjamas på eftermiddagarna. Hädanefter ska jag ALLTID vara duschad och klädd innan morgonen övergår till förmiddag. Man vet ALDRIG när man får oväntat besök. Inte ens i ett främmande land.
Men rosorna är underbara. Och de doftar ljuvligt.
Säga vad man vill, men polackerna kan det där med att uppvakta kvinnorna på kvinnodagen.
I sällskap med Allan
Jag har en lyxdag.
I min värld innebär det att jag inte behöver duscha i första taget utan kan mysa i min morgonpyjamas så länge jag vill. Eller nåja, i alla fall tills det börjar närma sig makens hemkomst från jobbet.
Till sällskap i soffan har jag haft Allan Karlsson. En hundraåring som sannerligen inte går av för hackor!
Har du inte läst boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" så rekommenderar jag dig att göra det. Guuuuud, så roligt jag har det när jag följer med på Allans äventyr.
Boken är så underbar att den är svår att återberätta. Men efter ett par timmar med Allan noterade jag att solen verkligen visar sig från sin bästa sida här i Polenlandet i dag. Så jag lade Allan åt sidan och kånkade ut solsängen på baksidan. Sen satte jag upp håret med snoddar och spännen, drog på mig dunjackan och svepte in resten av kroppen i en stor tjock filt och lade mig ute för att sola en stund. Blev en timmes tupplur i vårsolen. Tur att ingen såg mig, måste ha sett ut som ett riktigt ufo där jag låg inpackad. Men det är fördelen med att inte känna någon i främmande land, man får liksom inte oväntade besök hur som helst och kan alltså vara precis som man känner för att vara - och se ut - för tillfället. Lovely!
Ååååh, vad jag älskar våren! Bara sommarsolen kan bräcka det här vädret.
Nu överväger jag ändå att hoppa in i duschen och bli samma gamla vanliga Lillan igen. Ingen lyxtillvaro varar för evigt :)
Fast lite nyfiken är jag på vad Allan hitta på härnäst...
En dag för firande
Med änglagrus i ögonen försökte jag titta på maken bredvid mig, men hade svårt att fokusera blicken. Jag är liksom inte van vid att någon väcker mig med gratulationer vid 5-snåret på morgonen. Eller rättare sagt, jag är överhuvudtaget inte van att bli väckt vid den tidpunkten på dygnet.
Därför hade jag också svårt att förstå innebörden av den käcka (och oförskämt morgonpigga) grattisväckningen.
Fyller jag år?
Har vi bröllopsdag?
Jag blundade igen och försökte reda ut oredan inne i mitt huvud. Gick inget vidare. Vilket tydligen syntes på mig när jag kisade med ögonen igen i hopp om en ledtråd i makens glada ansikte.
- Det är ju kvinnodagen i dag! utbrast maken förtjust.
Aha! Så var det ju, eller ÄR det ju rättare sagt.
Hemma i Svedala är det väl inget man firar på det sättet direkt. Möjligen hade jag, om jag varit i tjänst, befunnit mig ute på uppdrag för att återberätta om föreläsningar och föredrag - av och för kvinnor.
Men det är baske mig första gången som jag blir väckt och gratulerad på det här viset.
Fast jag har förstått att den här dagen är stor här i Polenlandet, och då menar jag STOOOOOR!!!! När jag sent i går besökte en arbetsplats på orten fick jag med egna ögon se hur kvinnorna på det jobbet premieras en dag som denna. På varenda arbetsplats, där en kvinna utför sitt jobb, låg blommor och choklad och inväntade kvinnornas ankomst till arbetet i dag. Innan murens fall var tydligen nylonstrumpor den ultimata gåvan en dag som denna, men nu är det chokladpraliner med körsbär i likör (urk) som är höjdpunkten.
Å andra sidan firar man det mesta som går att fira här nere i Polenlandet. Namnsdagarna är exempelvis heliga och mångt mycket viktigare än födelsedagar. Tur att vi inte har det så hemmavid. Jag som älskar paket skulle ju gå hyggligt tomhänt på både gratulationer och presenter genom åren. Ja, om nu inte någon snäll själ vill införliva namnet Lillan i almanackan...
Nåja. Det blir förvisso inget lyxigt restaurangbesök i kväll, för alla bord lär vara fullbokade sedan lång tid tillbaka. För som sagt, här nere FIRAR man verkligen kvinnorna i dag. Men jag ser fram emot en god måltid i hemmet, där jag varken behöver stå för matlagning eller den tråkiga disken efteråt. Lite blommor och bubbel i glaset kanske inte heller är uteslutet... Känns som att det just i dag är en bra dag att ta seden dit man kommer :)
Tillbaka i skolbänken
Man skulle lätt kunna förledas att tro att jag fick frågan i en bar. Men kvinnan på andra sidan bordet var polskafröken (läs: polskalärare).
Japp. I dag har jag haft min första polskalektion. I Polen. Så egentligen borde jag väl inte bli så förvånad över frågan jag fick under lektionen. Som sagt, jag är ju i Polen. Ändå skruvade jag lite besvärat på mig. Jag dricker ju liksom inte vodka och har liksom lyckats smita undan alla de tillfällen då man "måste" svepa vodka av ren artighet. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara utan skakade bara på huvudet.
Nåja. Det resulterade ändå i att jag fick en sak förklarat för mig. Kvinnor dricker inte Zubrowka. Det vill säga, den enda vodkasort jag lärt mig här nere. Den här vodkan, som är ganska karaktäristisk på grund av sitt grässtrå i flaskan, trodde jag i min enfald var flaggskeppet i den polska vodkavärlden.
Så är det icke förklarade vår polskalärare.
Zubrowka dricks av jägare. Möjligen också av män som gillar att fiska. Och av stora feta män som gillar mat av typen Golonka (kan närmast jämföras med fläsklägg).
Ingen annan dricker frivilligt Zubrowka.
Sen fick jag ett vänligt tips om vilken vodka kvinnor i Polen föredrar.
Jamen då så. Då vet jag det.
I övrigt lärde jag mig namnen på en handfull grönsaker.
När jag lämnade min första polskalektion upptäckte jag dock att endast ett ord fastnat under den timslånga undervisningen. Nämligen ordet för sallad.
Verkligen bra kunskap att ha för mig som inte är något grönsaksfreak...
Försöker samtidigt räkna ut hur lång tid det tar för mig att lära mig det här språket om det tar en timme att lära sig ETT ord. Men jag ger upp, mina matematiska kunskaper sträcker sig inte så långt...
...och julen varar in till påska
Jag älskar min son - tro inget annat.
Men ibland undrar jag hur han tänker.
Det är säkert två månader sedan jag började tjata om att han skulle plocka ner julpyntet i sitt rum.
Och jo, men visst.
Han HAR plockat NER det.
Från hyllor, fönsterbrädan och byrån.
Nu står tomtarna på golvet istället. Lite smått inklämda mellan hårddisken, datorbordet och tomma godisförpackningar.
Hur tänkte han nu?????
Häromdagen när jag körde in i kvarteret upptäckte jag dessutom - utifrån vägen - att han har adventsstjärnan kvar i fönstret!
Nåja. Nu har han fixat det också. Eller vad har man annars persienner till?
Linslusar
Härlig ledig fredag. Mor och dotterdag. Gissa vad vi gjorde då...
En liten tupplur
Är bara bedrövad över att en veckas vila inte direkt syns utseendemässigt.
Det där med skönhetssömn är rent skitsnack.
Har sovit hur mycket som helst den senaste veckan och borde ju, om teorin med skönhetssömn stämmer, se ut som en fräsch nyponros. En blick i spegeln visar dock på raka motsatsen...
Påsarna under ögonen kan lätt konkurrera med x-large kassarna på Ica Maxi. Jag ser... Jag ser... Tja, jag ser ut som jag gråtit oavbrutet i dagarna sju. Och så är man grå-grön-blå i huden vilket verkligen inte hjälper upp situationen.
Jag blir sååååå TRÖTT!!!
Har bara lust o dra täcket över huvudet och somna om. Men det hjälper ju uppenbarligen inte. Så nu är jag lite putt. Om ni nu är intresserade av att veta det.