Vilken brasklapp
Jisses. Vi kommer få paddla fram i pulkorna på julafton. Utanför mitt icke ännu pyntade adventsfönster visar termometern på stadiga - 12 grader i dag på Anders-dagen.
En kollega på jobbet räknade ut att det är 30 år sen det var så kallt i november. 30 år!!!! Nästan en livstid sen! Eller nåja, jag kanske är lite äldre än 30, men ändå. Ruskigt kallt är det. För att vara i november.
Färdigskottat för i år
Ser ni bilden? Allt det skottade JAG upp förra vintern, bara utanför farstubron.
I år tänker jag inte genomlida samma pina.
Har precis lejt bort snöröjningen hemma. Efter lite dividerande om lönen var vi överens. Sonen har åtagit sig att skotta snö för en hacka resten av vintersäsongen.
Somliga kanske skulle kalla det att muta sina barn. Det gör inte jag. Jag ser det som att jag köpt mig fri från tårar, svett och ryggskott för en billig penning. Win win liksom.
Sååååååå nedrans skönt att veta att jag inte behöver hålla i en snöskyffel någon mer gång i vinter.
Så kom igen nu vädergudarna - låt snön falla! Jag bryr mig inte längre :)
Snälla Tomten...
Hej Tomten! Här kommer min önskelista!
Så började ett mail som damp ner i min Facebook i helgen. Okej, nu undrar ni hur det kommer sig att min 21-åriga dotter skickar önskelista till Tomten? Jo, det var nämligen så att jag häromdagen krävde att både dottern och 18-årige sonen nu omedelbums måste sätta på pränt vad de önskar sig i julklapp.
Nu är det dessvärre så att jag inte har Jultomtens mailadress så därför har jag bett barnen (jo, i mina ögon kommer de här två kanaljerna alltid vara barn) att skicka önskelistorna till mig - och så har jag lovat att se till att Tomten får dom.
Han (Jultomten) blir säkert jätteglad över dotterns önskelista...
Dottern hade förvisso varit flitig och lagt till bilder på kuddar och handdukar och dylikt som hon önskar sig, men sen avslutade hon med följande textrad och bild:
Och så vill jag ha en sån här:
Ledbruten
Det ÄR mysigt att vakna på morgonen, öppna ögonen och se grantopparna utanför fönstret vara alldeles snötäckta och veta att det snart är 1:a advent.
Mindre mysigt är det när man sedan vacklar upp ur sängen, bara för att konstatera att man är så ledbruten av nattens snöskottning att man knappt kan ta sig ner för trappan...
Vacuumbubbla
Inte likt mig.
Jag brukar lida gräsliga samvetskval när jag inte uppfyller mina egna ställda krav på mig själv. Svära och fräsa och vässa till armbågarna lite.
Men nu... Nu är det som om jag sitter i en vacuumbubbla och tittar på. Vete sjutton vad jag ska ta mig till för att hitta gnistan, liksom tända till lite. Skulle sitta finfint med lite jäklaranamma. Men jag bara spottar ut ett tuggummi och stoppar in ett nytt.
Konstig känsla. Hoppas den inte är bestående.
Fika med lillprinsen
Blev i alla fall en riktigt mysig dag. Såååå skönt att bara få umgås och skvallra bort lite tid över en kaffe. Dessutom fick jag spana in deras nya - och nyrenoverade hem. Jättefint! Särskilt en tapet blev jag väldans förälskad i, så nu vet jag vad jag vill ha som ny fondtapet när vardagsrummet ska tapetseras om. Ja, OM det nu blir omtapetserat nån gång... Men hoppet är ju det sista som överger en sägs det, så jag lever på det tillsvidare.
I vått och torrt
Från ett monotont trummande ljud till hjärtskärande dödsångest-skrikande. Fattar inte att det kan gå så fort för en torktumlare att dö. Bara pang bom sådär. Och här sitter jag nu i min ensamhet utan min tork-kompanjon som jag hade räknat med skulle ställa upp i vått och torrt. Eller i alla fall i vått.
Självklart har jag osedvanligt mycket smutstvätt att hugga tag i. Framförallt sånt som jag med fördel tumlar torrt. Men inte nu längre... Vet bara inte var jag ska HÄNGA alla blöta handdukar och badlakan. Och hur gör man med de hundratals småstrumporna??? Ska man stå o hänga dom en och en??? Kommer ju inte göra något annat i dag än hänga strumpor.
Snälla Tomten! Kom med en ny torktumlare till mig! Jag lovar att vara snäll och aldrig mer stoppa in en bygel-bh i maskinen om jag får en ny. Men jag vill ha den i dag, inte om en månad. Och så får den inte räknas in i värdet av resten av julklapparna (för det finns så mycket annat mycket finare som jag egentligen önskar mig). Skynda dig på bara, för den första omgången med strumpor är snart färdigtvättad!
Ladies weekend
Ser otroligt mycket fram mot helgen. I dag lämnar vi våra familjer hemma. Medan de sitter i soffan, käkar chips och spanar in Idol så ska vi dricka bubbel, mingla, gå på show och dansa hela natten. Och inte nog med det, därefter har vi ytterligare ett helt dygn av roligheter framför oss.
Vi = tio ladies som i dag sticker iväg på en riktig helhelg i Örebro. Det ska bli såååå kul. Ler vid bara tanken.
Hej hopp Örebro, håll i er - för nu är vi på väg!
Våra vänners liv
Egentligen började jag titta på serien "Våra vänners liv" efter att en kollega en kväll ropat på mig och visade en glimt ur serien. Jag skrattade gott när jag såg hur lokaltidningsjournalisten reagerade på att han skulle ut och göra en enkät. Tänkte i mitt stilla sinne att den som skrivit det avsnittet i serien måste vara nära - väldigt nära - släkt eller vän med en journalist. He he he he....
Klippet fick mig i alla fall säker på att det här kunde vara en riktigt hygglig svensk komediserie så vid första bästa tillfälle spanade jag in första avsnittet. Och jo, visst var det kul och hade sina poänger. Men samtidigt började en liten klump i bröstet växa och i takt med att avsnitt följts av avsnitt så har klumpen vuxit sig större.
Våra vänners liv är INTE en renodlad feelgood-serie som SVT lanserar den som. Visst. Den är tillspetsat på sina håll och får mig att dra på mungiporna då och då, men den är baske mig ångestframkallande också.
Ångest för att killarnas verklighet är så jäkla verkliga. Situationerna de hamnar i skulle kunna vara skolexempel ur livet. Livet när det inte någon jäkla räkmacka utan bara en lerig, kall, mörk och riktigt slirig uppförsbacke. Vet inte hur många gånger jag velat skrika: "Gör det inte!".
Skäms nästan att säga det, men under senaste avsnittet fällde jag till och med en liten tår i min ensamhet. Nä, något feelgood-serie är det inte. Å andra sidan är livet inte heller alltid så där enkelt och mysigt som man kan förledas att tro.
Sötaste boken
Jag bara myser när jag ser vilka underbara bilder min tidigare fotografkollega har skapat till den ljuvliga boken Söta Saker. Och så tänker jag på alla roliga jobb vi gjort tillsammans genom de år vi jobbat ihop. En sann glädje att jobba ihop med en kille som Nicklas.
Men nu är han ute på nya äventyr och ett av dem har varit att bidra med bilder till Söta Saker som hans vän Theresia står bakom. Och vilken bok det är!!! Man vill liksom aldrig mer gå till jobbet, utan bara vara hemma och skapa söta underverk när man bläddrar i den här boken.
Nu är just det här exemplaret inte mitt. Köpte den till dottern när hon fyllde år häromveckan. Tyckte boken var den idealiska presenten hon inte visste att hon önskade sig. Dottern har nämligen också jobbat ganska mycket med nämnda fotograf genom åren, och det är utan tvekan något visst med att känna en av dem som står bakom boken.
Blev dock lite besviken när boken var gömd längst in i bokhandelns hyllor när jag skulle köpa den. Så jag kunde inte vara tyst när jag skulle betala. Talade stolt om för dem i bokhandeln att det minsann är en Södertäljekille (okej, uppvuxen i Nykvarn men ändå) som tagit alla bilder. Det visste de inte. Så jag passade på att skryta lite mer om honom, ungefär så där som bara stolta morsor gör när de tappat alla hämningar. Sen tog jag min present och promenerade vidare. Nu hoppas jag boken fått en mer framträdande plats i butiken. Det är den sannerligen värd!
För att riktigt spä på frosseriet så går jag nu dessutom dagligen ut på Theresias blogg (http://sotasaker.com) och läser vad för spännande hon hittat på i bakväg för dagen. Om jag förstått det rätt så är det ju hennes blogg som ligger till grund för boken.
Nä, nu ska jag inte avslöja mer. Har bara ett par tips på vägen. Vet du inte vad du ska önska dig i julklapp? Önska dig boken Söta Saker! Vet du inte vad du ska köpa i julklapp? Köp boken Söta Saker!
Grymmaste firmafesten
Pust.
Nu har jag landat hemma i soffan efter att ha jobbat hela dagen. Och inte vilken dag som helst, utan dagen efter grymmaste firmafesten. Shit i havet vad det var roligt i går när hela koncernen samlade alla anställda i Örebro. Föreläsaren Pär Johansson (från Glada Hudikteatern) var briljant! Jag skrattade så tårarna rann, och så smög sig en och annan sorts tår fram också. Vilken man, vilken eldsjäl - och som han smittade! Plötsligt ville man ju liksom bara resa sig upp och förverkliga det man tror på. En riktig energikick. En stor eloge till koncernledningen som plockade in honom för att kicka igång oss.
Sen blidde det mingel innan maten dukades fram. Jag och två kollegor till mig blev lite sena till bordet och eftersom det var fri bordsplacering fick vi helt sonika slå oss ner vid ett bord där vi inte kände några andra. Och nej. Det var INTE så att jag stod på muggen och sminkade mig och gjorde oss en minut sena. Tro det eller ej, men det var grabbarna som höll på och stajlade sig så länge på herrarnas. Till slut var jag tvungen att slita upp dörren och skälla på dem. De kunde ju inte stå där inne hela kvällen o fnittra som kärringar ;-).
Nåväl. Det resulterade ändå i att vi istället för att hemtamt sitta med folk vi alltid träffar till vardags plötsligt fick möjlighet att lära känna "kollegor" från både Arboga och Örebro. Hur trevligt som helst. Och sen, som en virvelvind från 70- & 80-talet kom Discoboys in på scen. Nämen, vilket drag det blev! Travolta - släng dig i väggen!
Helt ärligt. Jag vet inte när jag hade så roligt senast. Den fruktade tvåtimmarsresan hem med buss kändes plötsligt inte alls oangenäm! Och som vi skvallrade och skrattade hela vägen hem så gick det ju som på räls. Ja, fast på väg då eftersom vi som sagt var åkte buss och inte tåg.
Den kloka arbetsmyran hade förstås gått hem och knutit sig därefter. Men ni vet... Har man så där sanslöst kul så vill man ju inte att det ska ta slut. Och hur det nu kom sig så travade vi iväg ett glatt gäng, inklusive några från Västerås (har fortfarande inte klurat ut hur de hamnade på Södertäljebussen) och så krönte vi kvällen med lite gott i loungen på Park. Very very nice.
Att gå upp och jobba ett par timmar senare var kanske inte lika "nice". Men har man haft en så härlig kväll så är det faktiskt inte hela världen. Och tack och lov så har ingen vare sig bombat stan eller skjutit ihjäl varandra i dag (mig veterligen) så jag och min jourkollega har kunnat flina oss igenom den här dagen också.
Men nu är det ganska skönt o vara hemma i soffan. Men jag lovar, jag har varit på grymmaste firmafesten. Det är faktiskt sant.
Örebro x 2
En helt underbar tv-serie/dokumentär som visar att allt går. Bara man vill. Pär Johansson är mannen bakom teatergruppen och jag ser MYCKET fram emot att lyssna på honom.
Tror det här kan bli en osedvanligt trevlig arbetsdag.
Dessutom ska jag reka lite på arenan där vi ska vara. Se om jag hittar bästa smitvägarna, och hur man får bästa platserna - utan att egentligen ha någon plats. Nästa helg ska jag nämligen tillbaka till Örebro! Men då är det helt privat. Vi är tio "tjejer" (jag kallar oss så även om en arbetskollega skeptiskt lyfte på ögonbrynen när jag kallade oss tjejer) som ska se Ladies Night i Örebro nästa vecka. På samma arena. Mycket Örebro nu. Eller Öööörebrooo som de brukar säga ;-)
Reggae-takter
Fick av en slump in Bob Marley i högtalarna. Kastades med våldsam fart tillbaka till tidigt 80-tal. Först kände jag en vind av tonårsångest, sedan tonårsfnissig glädje och plötsligt finner jag mig själv studsa runt i vardagsrummet som om jag vore 13 igen!
Patetiskt.
Jag vet.
Men det är ju för sjutton gubbar ingen som ser mig :)!