Lillan Hedlunds blogg

Maken utflugen.
Dottern utflugen.
Sonen utflugen.

Jamendåså. Då vare väl bara jag kvar då.

Tänker inte skriva en rad till om det.
Inte just nu i alla fall...

Sonen håller på att packa det sista i sitt pojkrum. Men han har fått ett litet dilemma. Mangafreak som han är så har han ju åtskilliga hyllrader med just mangaböcker. Nu på förmiddagen grubblade han över om de överhuvudtaget får plats i hans nya studentlya.

Efter en liten stunds funderande tog han ett beslut.
- De får nog stå kvar här. Jag kommer ju ändå hem om somrarna.

SOMRARNA!!!!!?????!!!!!
Fattar ni att det kändes som att få en rejäl morgonspark rakt in i ett stackars modershjärta???? Ungen har alltså inga planer på att komma hem förrän till nästa sommar, och vi är inte ens inne i september månad nu...

Jag tror jag drar ett täcke över huvudet och gräver ner mig i självömkan en stund.

Det händer ibland att det ringer mitt i natten. Att vakna av just en ringsignal en tid på dygnet som alla "borde" sova ger mig - utan undantag - ALLTID hjärtinfarktsvibbar.

I natt var inget undantag.
Klockan 03:28 slog mitt hjärta trippelslag medan jag försökte förstå vad den unge mannen i telefonen ville. Trots att man blir klarvaken i en handvändning tar det en stund att få hjärncellerna att koppla. Men till slut gick det upp ett ljus för mig.

Killen i luren hade hittat en mobiltelefon. På kebaben. Klockan 03:28. Behöver jag säga mer?
Nåja. När han letade igenom mobilens telefonbok hittade han ett nummer till "mamma", slog numret och voila! I luren svarade jag sömndrucket.
(Det är ett hett tips till alla föräldrar! Se till så att barnen lagt in dig som "mamma" eller "pappa" i telefonboken istället för ditt namn)
- Så jag tror att det är din son eller dotter som tappat den, förklarade den okände killen.


Eftersom sonen nyfiket dykt upp i dörröppningen för att ta reda på vem jag pratade med mitt i natten så var mitt svar ganska givet.
- Det är min dotters, konstaterade jag snabbt.
Okej. Jag hade ju några ledtrådar till. Hon och hennes tjejkompisar köpte häromkvällen entrébiljetter till en krog i stan. Och sonen går överhuvudtaget inte på krogen och därmed inte heller till kebaben vid 3-snåret på natten. Så det var väl ingen tiotusenkronorsfråga jag svarade på direkt...

Klart jag fick en orolig klump i magen vid insikten att dottern troligtvis haft en ganska "blöt" natt. Och inte kunde jag ju ringa henne och kolla om hon var okej heller.
Samtidigt blev jag så glad. Så OERHÖRT glad! Att det fortfarande finns så ärliga människor att de lämnar tillbaka en fin mobiltelefon som de hittar, att det finns människor som ANSTRÄNGER sig för att spåra den rätta ägaren. Det värmer mitt hjärta. Och faktum är att jag tror att det är tredje gången det inträffar! Ja, alltså att jag får nattliga samtal om upphittad mobiltelefon som råkar tillhöra dottern.... (I say no more...).

Undrar just om det inte finns lite karma i det här också. Så sent som i fredags natt tog dottern hand om en medvetslös ung kille på marken, larmade ambulans och såg till att killen blev omhändertagen och inte råkade värre ut än han redan gjort.
Och det är väl just det jag predikat tidigare: Sträcker man ut en hjälpande hand till behövande så får man förhoppningsvis hjälp tillbaka den dag man själv behöver det. Om inte annat så sägs det ju att ett gott samvete är den bästa huvudkudden.

Jösses. Jag hade väl aldrig kunnat ana att man kunde bli så slut av ett Ikea-besök med två barn...

Eller... Om jag riktigt rotar i minnet kan jag nog kanske eventuellt dra mig till minnes hur svettigt ett Ikea-besök kunde bli med två barn (de gånger man inte hyste in dem i leklandet) för en sisodär 15-20 år sedan.
Men nu är barnen för stora för att slängas in i bollhavet. Det må så vara att de är mina barn, men jag kan ju inte förneka att de är vuxna och myndiga båda två.

Dessutom var ju orsaken till vårt besök på möbelvaruhuset att sonen ska införskaffa ett helt eget litet hem. Hans storasyster anmälde sig i sin tur frivilligt för att följa med som smakråd.
Att dottern kan gå "bananas" när det gäller all form av inredning kändes inte helt främmande för mig. Men att från första parkett se hur hon lyckades få sin lillebror att hamna i någon form av extas bland alla köksattiraljer gjorde mig helt stum.

Jo, vi hade en lista med exakt vad som behövde inhandlas, men jag lovar att det blev en hel del annat också.
- Kolla! Bara sju spänn! Den MÅSTE jag ha! Och titta här då, nio kronor! Det är ju ingenting ju!
Och svisch sa det så hamnade det i den överbelamrade kundvagnen som jag hade äran att ratta runt medan mina barn inventerade varenda hylla i varuhuset. Det klämdes och kändes och jämfördes priser och sniffades på doftljus så till den milda grad att jag bokstavligen talat var ett Ikea-vrak när vi efter ett par timmar kom fram till kassan.

Någonstans där slog det väl sonen att många 7- och 9-kronors föremål också kan bli en nätt summa...
- Eeeeh... Vad tror du det här går på, undrade han lite nervöst när vi började plocka upp varorna på bandet.
Jag tippade på runt två tusen. Sonen befarade bekymrat att det kunde bli väsentligt mycket dyrare än så.
Men det är ju det som är så fantastiskt med Ikea - att man kan få ett komplett hem för 1100 spänn (för där landade notan)!!! Okej. Inte med möbler då, men med allt annat som behövs för ett mångårigt liv på 25 kvadrat.

Och visst. Jag må ha sett dubbelt av trötthet när vi stuvat in allt i bilen och rattade hemåt. Men samtidigt var jag fantastiskt lycklig. Att få tillbringa en hel eftermiddag med BÅDA barnen i deras totala glädje- och lyckotillstånd var helt otroligt! Jag njöt av varje sekund. Inte minst eftersom jag anar att dylika tillfällen snart kommer bli väldigt, väldigt ovanliga. Jag försöker verkligen förtränga det, men det nyper hjärtskärande i bröstkorgen på mig varje gång jag tänker på att det är mindre än en vecka kvar. Sedan är båda barnen utflugna. Aj!!! Nu hugger det till så där i bröstet igen...



Sonens studentpresenter har inventerats (så att det inte blir dubbelköp) och det tillfälliga "pack-rummet" har nu också belamrats med inköp från gårdagens Ikea-besök.

osthyvel, durkslag, konservöppnare, smörkniv, sax, glas, tallrikar, stekpanna, kastruller, dl-mått, toaborste, slev, handdukar, badlakan, diskhandduk, grytlapp, tillbringare, ugnsform, bunke, rivjärn, potatisskalare, skärbräda, diskställ, galgar, tvättkorg, verktygslåda, batterier, glödlampor, plåster, huvudvärkstabletter, toapapper, salt, socker, peppar, nudlar, snabbmakaroner, handvisp, elvisp, skurhink, mopp, hemförsäkring, bredband, strykbräda, strykjärn, gardiner, gardinstång, disktrasor, diskborste, diskmedel, rengöringsmedel, tvättmedel, skohylla, matta, lampa, stekspade, CSN, bankbesök, mobilreparation, duschdraperi, handtvål....


Vad jag gör???
Jag gör listor.
Back-up-listor.

Sonen har fått uttryckliga order av mig att göra listor på allt som måste införskaffas inför hans flytt och listor på allt som måste göras innan han flyttar.

Men för säkerhetsskull gör jag också listor. Bara om och utifall att hans listor saknar något. För det skulle faktiskt kunna hända. Jag befarar nämligen att han bara har ett ord på sin lista. Datorn.
Men visst, det är möjligt att han nu kommit på att han kan behöva någon enstaka sak till under sina kommande fem år av högskolestudier. Tyckte jag hörde något om nudlar också...

Jag vaktpatrullerade med dottern på hennes båtklubb i natt.
Någonstans efter mörkrets totala inbrott, på en brygga någonstans i Mälaren, kom jag dock på en sak.
Jag blir då och då gruvligt M-Ö-R-K-R-Ä-D-D!!!

När den här skräck-känslan plötsligt vällde över mig när vi gick där med våra ficklampor höll jag på att få slag. Det är HELT FEL tidpunkt att bli mörkrädd när det är i just mörkret man ska befinna sig i sju timmar.

Det är då det är bra med modersinstinkter. Man kan helt enkelt inte flippa ur för mörkret när man är ensam med sitt barn. Och det spelar ingen som helst roll att barnet är vuxen. Jag är mamman. Alltså är det jag som ska vara klok, rationell och den trygga famnen.
Okej. Nu behövde väl dottern knappast en trygg famn under nattpasset. Och hon stod dessutom för det rationella. Alltså föll klokhetens lott på mig.
Men helt ärligt. Jag tror inte dottern tyckte jag var riktigt klok när jag viskande började dra upp riktlinjer för hur vi skulle agera om vi - ve och fasa - skulle springa ihop med några båttjyvar eller lönnmördare med specialitet att stryka runt båtbryggor och slakta den försvarslösa vaktbemanningen. Alltså mig och dottern.

Men dottern är snäll och hyggligt väluppfostrad. Så hon höll sig för skratt. Hjälpligt i alla fall. Och så nickade hon och lovade att vi skulle göra precis som jag föreslagit. Om något skulle hända.
Vilket det inte gjorde. Tack och lov.

Och när jag sedan lämnade av dottern utanför hennes port tidigt i morse hör jag mig själv erbjuda mig att gå nattvakt med henne igen. Och jag menade det verkligen! För när gryningsljuset kom och jagade bort mina hjärnspöken så insåg jag vad jag fått. Sju timmar av ren och skär kvalitetstid med dottern. Sådant kan man aldrig få för mycket av, så självklart går jag nattvakt med henne igen!



På spaningsuppdrag i mörkret...

Helt ärligt. Vi är fortfarande lite tagna av den hejdlöst roliga festen när maken skulle firas med våra vänner i lördags. Varken jag eller maken kan komma på när vi senast skrattade så mycket och så gott som vi gjorde den här kvällen. Och natten också för all del.

Faktum är att vi skrattade varmt i söndags också. Ja, mellan tupplurarna på soffan som vi unnade oss i omgångar. Vilka vänner vi har. Fantastiska. Underbara. Sådana glädjespridare. Alla som var med förgyllde verkligen den här kvällen. It was magic!

Och nä ni. Någon bildkavalkad från kvällen får ni INTE se.
Den som var bjuden och kom fick uppleva det live. Och det är så en sådan här kväll lämpar sig bäst, som en ren och skär ögonblickshändelse. Ja, fast ett väldans långt ögonblick då... Tror inte vi landade hemma förrän närmare halv fyra på söndagsmorgonen!

Men jag måste ju också prisa våra två underbara tjejer som skötte allt praktiskt med festen under hela kvällen och som sedan agerade privatchaufförer åt våra gäster under natten för att till sist pedantiskt städa hela festlokalen morgonen efter. Vilka guldtjejer! Utan dem hade vi aldrig klarat oss!!!

              

Finaste underbara tjejerna som höll ordning på festen!

I dag fyller världens underbaraste finaste make 50 år!
Vi firar i dagarna två. Först med hela stora släkten i dag och i morgon med vännerna som vi bjudit in på kräftkalas.

Jag tycker det ska bli jättekul. Maken är nog lite mer kluven... Men vad är väl en siffra på ett papper? Jag märkte i alla fall ingen större skillnad på 49-åringen jag somnade bredvid i går och 50-åringen jag vaknade intill i morse :)

Fast det är klart. Maken hävdar att som 50-åring får man ligga hur mycket man vill i soffan och vila, och det kan ju oroa mig liiiiiite eftersom alla som känner honom vet vilken förkärlek han haft till just soffan och fenomenet "vila" redan innan den här dagen...

G R A T T I S    Ä L S K L I N G!!!!

Den här veckan är vårt hus fullproppat med gäster. Otroligt trevligt. Och oerhört intensivt. Vi vill ju att vår polske vän som är på veckolångt besök ska få uppleva så mycket som möjligt av Sverige nu när han är här för första gången i sitt liv. De andra två gästerna hör till sonen så dem får han ta huvudansvar för.

Och Sverige visar sig verkligen från sin absolut bästa sida den här veckan. Man blir nästan stum av lycka (okej, inte jag då eftersom jag nu börjat få upp ångan i min knaggliga skolengelska och pladdrar på ungefär som vanligt) när man sitter på en servering i Stockholm med ett glas rosé och tittar ut över vattnet och båtarna. Eller vid utsikten när det är lunchpaus på Mosebacke. Eller när det vankas ny vätskepaus på Medborgarplatsen och man kan sitta och tjyvlyssna på skådespelaren vid bordet bredvid.
Det är sådana dagar, som de som förflutit den här veckan, som bevisar att Sverige är fantastiskt.

Och inte blir det sämre när sällskapet skördar stora framgångar vid chokladhjulen på Gröna Lund.
Det är ren och skär lycka!