Lillan Hedlunds blogg

Jag får mig alltid ett gott skratt när dottern och hennes sambo kommer över.

Häromsistens när de dök in frågade jag vad de hade gjort under dagen i övrigt. Visade sig att de hade åkt runt och spionerat på golfbanor...
- I högklackade skor, muttrade dottern som inte verkade riktigt lika glad åt att spionera på konkurrenterna till sin sambo som är greenkeeper på en golfklubb nära dig.

I går när de kom förbi för att äta middag hade ungdomarna först varit och handlat på Ica Maxi. När de betalat i kassan tyckte de att de behövde en belöning i form av något gott, varpå de kom på att de skulle köpa något i konditoriet utanför. Så dotterns sambo gick frankt fram, lade upp en tiokrona på disken och sa:
- Småkakor för tio kronor tack.

När han berättade det för mig hemma vid köksbordet kunde jag inte låta bli att skratta gott, varpå han snabbt förtydligade:
- Det hade ju kännts lite pinsamt och peka ut olika kakor och sen fråga hur mycket pengar man har kvar, ungefär som när man handlade godis i kiosken när man var liten. Då var det ju bättre att hon bara plockade ihop lite.

Varpå jag skrattade ännu mer...

De har så roliga idéer för sig det där unga paret. Dessutom är de ekonomiska till sinnet båda två. Det är i alla fall första gången jag hör någon handla småkakor för en tia som belöning för att man varit och handlat frukost... Men är man kakmonster så är man :)

Jag tror att jag har sagt det förut, men jag har bokat in ett gäng kortare ledighetspass den här våren för att kunna vara i Polenlandet och umgås med maken.

Vi har nämligen slarvat den senaste tiden. Och det är aldrig bra.
När vi stod rådvilla och funderade på om vi skulle tordas ge oss på det här Polenäventyret som innebär att vi under ett par års tid bor i olika länder så resonerade vi mycket och länge.
Till slut kom vi fram till en gemensam slutsats. Det handlar inte om hur mycket tid vi är tillsammans, ett förhållande måste bero på vad vi gör av tiden när vi väl är tillsammans.

Vi kan leva ihop under samma tak i Sverige, sova bort kvällarna i tv-soffan och ägna helger åt tvätt och städning. Då får vi kvantitet.
Eller så kan vi bo i varsitt land, äta frukost ihop via Skype och ha underbara perioder ihop när vi väl ses i verkligheten.
Då får vi kvalitet.

Vi valde kvalitet före kvantitet. Dock mycket medvetna om att det krävs en del jobb från oss båda för att fixa det här.
Men nu har vi som sagt var slarvat. Slarvat med att ses. Slarvat med att få våra värdefulla återhämtningspauser ihop. Stunderna vi varit tillsammans har vi ägnat åt andra (dock inte mindre viktiga) åtaganden. Så därför har jag bokat upp mig på ett antal helger och småledigheter i Polenlandet under våren.
Ironiskt nog ser det nu ut som att jag kommer tillbringa de flesta av dessa tillfällen hemma. Själv.
Förra helgen stupade på askmoln. Just nu sitter jag med en tämligen tom och obokad ledig vecka framför mig och hindras återigen av ett askmoln. Frågan är om Valborgsresan ner till maken blir av. Och vår planerade tripp med anledning av ett jubileum i mitten på maj ligger kanske också i farozonen...

Nåja. Det är som det är. Istället för ett par härliga vårdagar i Polenlandet får jag väl ta mig i kragen och åka och panta burkar - och nu pratar vi plötsligt kvantitet....

Både dottern och jag har haft en ledig dag i dag och bestämde oss för att åka tillsammans till Ikea. Jättemysigt att få en riktig mor & dotter dag! Händer ju inte så ofta längre.

Väl framme på det stora möbelvaruhuset hade vi så mycket att prata om att vi nästan glömde bort vad vi var där för. Men efter lite fika så gick vi loss bland husgeråden. Eller skulle ha gjort det om inte en högtalar-röst förstört allt för oss.
- Viktigt personalmeddelande! Viktigt personalmeddelande! Kod 1000!

Jag och dottern tittade på varandra. Skrattade lite och fortsatte strosa mellan hyllorna. Då upprepades meddelandet igen. Nu blev vi ju riktigt nyfikna!
- Tror du det är koden för grovt rån? frågade jag dottern.
- Ja, inte vet jag, men kolla personalen, svarade dottern och nickade mot de blå/gul klädda personerna i vår omgivning.

Och mycket riktigt så hände något. Några gick raskt mot närmaste utgång. Andra sprang. Det var som om något osynligt dragit fram och bara sög upp all personal genom varenda befintlig dörr. Och hela tiden upprepades det viktiga kodade personalmeddelandet i högtalaren.

Om vi blev oroliga? Nä, det fanns inte på kartan. Däremot blev vi sjukt nyfikna på vad kod 1000 betyder! Vi spekulerade hej vilt, men insåg ju båda två att det egentligen måste vara fråga om någon form av övning. Plötsligt kunde vi inte alls fokusera oss på att handla - vi ville bara ha svar på koden! Och sen, efter typ en kvart, tjugo minuter så kom ett nytt meddelande:
- Ett personalmeddelande, kod 1000 har upphört.

- Nu! Nu måste de gå ut med ett kundmeddelande och berätta vad de sysslat med, sa jag till dottern.

Men gjorde de det? Nä. Icke sa nicke. Inte en förklaring - ingenting. Det är så taskigt mot oss nyfikna själar att man kan ruttna ihop för mindre. Men de får skylla sig själva. Bara för att vi fick fullt upp med att försöka knäcka koden så glömde vi bort att handla allt sådant där onödigt pryttel som man alltid får med sig från Ikea. Så man kan väl konstatera att våra plånböcker mådde bra av det där kodade meddelandet. Men jag kan ju inte för mitt liv tro att det var möbeljättens avsikt, att göra kunderna så nyfikna att de glömmer handla...