Lillan Hedlunds blogg

Vilken galen jobbhelg det har varit. Jag och min fotografkollega har slitit som djur i dagarna tre. Nyheterna har verkligen regnat över oss och sedan har vi försökt förvalta dem efter bästa förmåga. Och i den mån vi hunnit med. Men tänk vad mycket mer man skulle vilja hinna göra! Den här helgen har det bubblat i huvudet av idéer, men trots en bön till högre makter lyckades vi inte få mer än 24 timmar per dygn. Å andra sidan så fanns det ändå inte mer utrymme. Jo, jo. Jag vet. Webben är oändlig. Men det ska ju göras en pappersvariant också.

Efter det här tredagars jourpasset har jag nu äntligen landat hemma vid köksbordet. Passar på att micropausa lite medan jag funderar. Nä, förresten! Här kan jag inte sitta och såsa! Har massor av eftersatt hushållsarbete att hugga tag i! Vet bara inte var jag ska börja... I kaoset eller i oredan? Det är frågan...

- Vad du låter ynklig! skrattade min manlige kollega när jag ringde jobbet i går morse i jakt på min nyhetschef.

Han hade helt rätt. Jag är en ynklig skit när jag är sjuk. Tycker fruktansvärt synd om mig själv. Och ingen hade jag som tyckte synd om mig och passade upp på mig när jag var så himla eländig. Maken i Polen, sonen snarkade till solen gått ner för dagen och dottern på äventyr på Borneo. Och själv hade jag sprängande huvudvärk, ont i vänster öra, vänster bihåla/kindben och ner mot käken.

Trodde först det var ett rekordhiskeligt migränanfall, men när migräntabletterna inte hjälpte började jag misstänka bihåleinflammation. Men utan däppt näsa verkade det ju inte så troligt. Sen insåg jag den troliga orsaken till mitt sjuka tillstånd. Svullnaden i munnen är troligen en visdomstand på väg upp. Japp. Det e till och bli klok på gamla dar...

Nu har jag världens gulligaste tandläkare, men ändå drog jag mig för att ringa honom. Jag VILL INTE operera bort en tand. Vill inte! Vill inte! Vill inte! Men om man blir så sjuk av att ha den kvar inser till och med jag (titta klokheten kommer redan innan visdomstanden brutit genom tandköttet!) att jag måste göra något.

Tack och lov har svullnaden i munnen gått ner i dag. Till och med huvudvärken har lättat och det känns inte längre som jag har påssjuka. Helt okej är jag förvisso inte, men med lite tur kanske det löser sig utan tandläkarens hjälp. Sonen har förresten tid för tandkontroll på torsdag så om det inte blir värre kan jag fråga då.

Tills vidare har jag legat här hemma i långkallingar, raggsockor och myströja och varit ynklig. Tog mig dessutom friheten att öppna en inköpt film (som jag egentligen skulle ta med på min kommande resa till Polen) och kunde drömma mig bort en stund till The ugly truth.
Ynklighet och självömkan - det är den otäcka sanningen om vad jag har ägnat de senaste dagarna åt.

Vilken helg... Jag fattar inte att jag faktiskt sitter hemma vid mitt eget köksbord igen.

Jag som bara ville ha en underbar drömhelg med min kompis och hennes familj på Västkusten. Men det blev ju inte riktigt som vi hade tänkt.
Jag skulle åka tidigt, tidigt med tåg till Göteborg i fredags morse. Sen skulle min kompis möte upp mig vid 10-snåret. Vi skulle flukta lite i butiker och äta lunch innan vi åkte hem till deras nybyggda hem utanför Ljungskile. Och sen skulle vi ha en härlig lång lördag innan jag tog tåget hem på lördagskvällen.

Jodå. Jag kom iväg till Götet. Rullade in på station bara 30 minuter sen. Prisade min egen framförhållning att ta första avgången från Stockholm. Okej. Det var snökaos hemma när jag drog, och bilresan till tåget tog närmare 40 minuter istället för 10. Men det gick ju! Men inte för min kompis... När hon och hennes sambo skulle åka hemifrån på morgonkvisten var deras väg borta. Japp. Helt borta. Gick inte se vad som var åker och vad som var väg. Inte ens deras 4-hjulsdrift bet. De var insnöade.
Inte hela världen tänkte jag, låste in väskan på stationen och gjorde Nordstan själv ett par timmar. Fram emot eftermiddagen uppstod dock dilemmat. Skulle jag vända och ta tåget hem, eller försöka ta mig till kompisen själv. Tillsammans kom vi på den perfekta lösningen!
Jag hoppade på ett skutt-tåg till Ljungskile. Därifrån skulle jag ta taxi så långt det gick och så skulle kompisen hämta mig med pulka och så kunde vi knata de återstående två kilometrarna till deras hem. Ja, alltså. Hon skulle inte dra MIG i pulkan (även om jag unnat mig 1:a klass hela vägen) utan väskan som vägde bly (eller vad nu ett par flaskor vin väger).

Sagt och gjort. Strax före tre klev jag av tåget i ingenstans. Även kallat Ljungskile. Samtidigt kom bonden och plogade kompisens väg och vips kunde vi skippa både taxi och pulka. Blev en härlig kväll till slut! Gud vad min kompis är duktig på att laga mat!!! Och efterrätt och kakor till kaffet ska vi inte tala om! Som jag njutit!

Men sen skulle jag ju hem... Men tjena, det gick ju. NOT!
Mitt tåg från Uddevalla var inställt hela dagen. Efter en och en halvtimme i telefonkö hos SJ hade jag bokat om så jag kunde åka från Göteborg istället. Men liksom dagen innan så var vägen utanför som bortblåst. Vi fick gräva oss en vändplats i snöstormen och snällt ta oss hem igen. Bara för att upptäcka att mitt tåg till Göteborg ändå var inställt. Förresten så gick Göteborgståget till Stockholm också upp i snörök.

Nu tog det drygt 3,5 timme för att komma fram till SJ. Gud vad jag kände mig trevlig och social med min vän och hennes familj... Eller inte... All vår kvalitetstid fick läggas på statens järnvägar. Fy katten...
Fick till slut ett nytt tåg i dag 11:42. Kom tack o lov till stationen i Gbg, bara för att upptäcka att det var inställt. Liksom ALLA andra avgångar. Men när jag stod där med min kölapp med 85 resenärer före mig i biljettkön hörde jag plötsligt hur de ropade ut en avgång till Stockholm. Kvinnan i biljettluckan tittade på mig och väste:
- Ska inte du till Stockholm? Spring ut och kolla om du får åka med!
Hon hade småpratat lite med mig tidigare och visste att jag hade varit på väg i nästan ett dygn.
- Men, du sa ju att det är fullt, stammade jag.
- Spring ut och kolla, väste hon tillbaka.

Gissa om jag sprang... Tack och lov var vinet slut och väskan väsentligt mycket lättare.
Och jodå. Jag fick åka med. Alla som ville fick åka. Platsbiljetterna gällde dock inte utan det var fri sittning. Så jag rusade in och slängde mig ner i första klass. Då slog det mig att jag faktiskt inte hade biljett. Hann ju aldrig hämta ut den... Så där satt jag på det enda tåg som gick i typ hela Sverige, men utan biljett. Inte likt fru Hedlund att planka sig till Stockholm. Men min ursäkt är att jag var desperat. Hysteriskt desperat!

Och nu är jag hemma. Äntligen hemma. Och tänker att jag ändå hade tur. Jag hade tur som inte kom med tåget till göteborg på lördagen. För även om mitt Göteborgståg blev inställt så hade jag ju hamnat på nästa, och det hade visst tillbringat hela natten ute på igensnöade spår utan vatten och mat... Och framförallt jag har tur som har så goa och gästvänliga vänner som har passat upp på mig, gödit mig och bjudit på många skratt under helgen. Och jag har tur som har en så underbar mamma! Inte nog med att hon hämtade min bil i ottan i fredags. Hon hämtade mig vid tåget i dag och bjöd sedan på en underbar söndagsmiddag.

Men drömhelgen blev onekligen inte riktigt som jag hade tänkt mig.... Den gick liksom upp i snö.

Jag stod vid kaffeautomaten och hängde i går när en kollega svepte förbi som en frisk fläkt. När hon vände sig om stod jag fortfarande och väntade på mina beska droppar som sakta fyllde den bruna plastmuggen. Samtidigt beklagade jag mig som en gammal kärring över en diffus smärta i vänster sidas mjukdelar (njurarna var det någon snäll själ som upplyste mig om). Då tittade kollegan på mig uppifrån och ner innan hon med ett leende sa:

- Du ser ut som värsta modebloggerskan! Svarta stövlar, slitna jeans, den där t-shirten och så lusekoftan ovanpå!

Jag kunde bara le tillbaka. Min outfit var knappast trendig. Den var mer ett resultat av att det inte fanns så mycket rena kläder i garderoben... Att förknippa mig med en modebloggerska var också så långt ifrån en passande beskrivning av mig som man kunde komma där jag stod och jämrade mig som en gammal nucka. Men det var en väldigt snäll komplimang som jag blev väldans glad för! Tänk vad ett par värmande ord kan göra, till och med när de inte ens är i närheten av sanningen :).

Sådär. Då har jag avslutat frukosten på X2000 mot Göteborg. Helt okej. Extra glad för att jag lyckats koppla upp mig på nätet så jag kan roa mig under de närmaste tre timmarna. Att sitta på plats 13 kanske inte är så fel trots allt. Skönt med egen soloplats i alla fall så jag slipper ha någon som sitter "på mig".

Har faktiskt garderat mig med ett åkpiller... Var och varannan människa jag känner hävdar att man blir åksjuk på de här snabbtågen, och är det något jag INTE vill så är det att må skit. Så ett piller i magen blev det.

Nu håller jag bara alla tummar för att snöovädret inte ställer till det under färden. Orkar inte sitta fast i någon håla i ingenstans och förlora värdefull helgtid med kompisen jag ska hälsa på.
För jisses vad det snöar... Tack och lov att jag hade packat i förväg och varit duktig och hängt fram kläder så det bara var att duscha och dra imorse. Annars hade jag nog bommat tåget. Tog ju liksom en stund att skotta fram bilen och sen var det både blåljus och snöplogar som upptog motorvägen när jag skulle iväg. Men som sagt. Nu sitter jag här, på väg till en härlig helg på västkusten. Nice!

En liten besvikelse var det dock att jag inte fick höra dottern (som jobbar på Banverket) i högtalarna på tågstationen. Jag hade hoppats att hon jobbade nu på morgonen så att jag för en gång skull kunde få höra henne "live". Men men... Jag får väl åka tåg fler gånger så jag får höra hennes ljuva stämma någon gång :).

Jag har länge velat ha en vit resväska. Opraktiskt? Eeeeeh.... Ja!!! Oavsett om det är slaskig otäck vinter, ösregnande höst eller torr sandig sommar så lär den ju inte vara vit mer än en resa. Men en kabinväska i vitt är en annan femma. Den borde hålla färgen lite bättre. Kruxet är att det inte finns särskilt många vita kabinväskor att tillgå. I alla fall inte som överensstämmer med min övriga kravspecifikation på en resväska. Så till slut har jag nu (nästan) gett upp hoppet om att finna den ultimata resvännen på hjul.

Istället har jag under en tid gått och fingrat på en Samsoniteväska. DEN uppfyller mina krav, men färgerna är ju så tråkiga så man kan ruttna ihop för mindre. Svart, röd eller marinblå. Nämen tjena, hur fräscht är det? Att just den här Samsoniteväskan i kabinstorlek är ansenligt mycket dyrare än många andra har jag försökt släta över med ursäkten att jag flyger och flänger så mycket nu förtiden att den måste hålla. Ändå har jag inte haft samvete att köpa den... Så under tiden har jag lånat dotterns väska när jag ska iväg på tripper med övernattning.

I går fick jag dock veta att våra kommande resor krockar och tydligen har hon då första tjing på sin väska. Nåja. Det fick mig ju iallafall att ta ett beslut. Samsoniteväskan skulle införskaffas a la pronto. Trist färg till trots.
Sen kom elräkningen... När jag öppnade kuvertet satt jag först bara tyst och tittade på summan utan att riktigt förstå vad det stod. Hade OCR-numret hamnat i fel fält eller vad sjutton var det frågan om? När jag insåg att det var priset jag får betala för en varm bostad den gångna rekordkalla januarimånaden kunde jag inte hålla mig. Jag brast ut i gapskratt i min ensamhet. Det går ju inte göra något annat när man får en så absurt hög nota för elen.

Så nu blir det ingen ny kabinväska. Antingen får jag resa med plastpåsar, eller så åker jag hem till min snälla mamma och lånar hennes lilla bag på hjul. Hrm... Det är det här som kallas väskbryderi ;)

Alla hjärtans dag i dag. Kommersiellt jippo eller inte. Spelar mig ingen roll. Låter ändå tankarna vandra iväg till alla jag håller av så mycket. Alla dom som har en speciell plats i mitt hjärta. De är ett par stycken...

Fast helst av allt vill jag bara krama maken hårt hårt hårt och tala om hur mycket jag älskar honom. Rent praktiskt blir det dock lite svårt eftersom det fysiska avståndet mellan oss är lite för långt för att mina armar ska räcka till ;) Men det är tanken som räknas som man så fint brukar säga.

Hepp. Dags att ladda för dagens arbetspass.
Men alla ni som är lediga önskar jag en härligt mysig alla hjärtans dag!

Nästa helg ska jag åka och hälsa på min kompis som bor på västkusten. Jag längtar som bara den!!! Vi ses alldeles för sällan sedan hon lämnade stan till förmån för kärleken. Nu ska jag dessutom få mysa med hennes underbart charmige lille son och få se familjens nya hem för första gången. Japp. Som jag sa. Jag längtar :)

Men en sak med det här besöket har fått mig att fundera lite.
Jag ska ta tåget fram och tillbaka till min vän. I går bokade jag biljetten och tågresan kostar tur och retur drygt 1300 kronor. Överkomligt tyckte jag tills jag började söka biljettpris på en helt annan resa...

Om två veckor ska jag och sonen åka ner till maken i Polen. När jag i dag sneglade på vad biljetten för mig kan komma att kosta så visste jag knappt vad jag skulle tro. En tur och retur resa med flyg till Polen får jag betala 198 kronor för. JA! Ni läste rätt! Under 200 spänn för att flyga fram och tillbaka till ett annat land! Men att ta tåget fram och tillbaka till Göteborg/Uddevalla kostar 1300!!! Och vad kostar en bussremsa här hemma? 180 spänn?

Men hallå? Skulle inte tåg vara ett miljövänligare alternativ? Borde man då inte uppmuntra folk att åka tåg genom att sänka priserna? Nu grämer jag mig att jag inte kollade flygpriset till Göteborg. Skulle inte förvåna mig om jag flugit för en struntsumma dit också.

Det går inte tycka något annat än att det råder absurda transportpriser...

Efter att jag å jobbets vägnar skrivit en artikel om vikten att skotta av sitt tak (i alla fall de mer platta takvarianterna) gick jag hem och inspekterade mina egna tak. Tror faktiskt inte det är någon fara, utom möjligen för altantaket som känns lite vanskligt med det höga snötäcket ovanpå. Ett tag fick jag för mig att plasttaket buktade neråt och påpekade det för maken som tyckte det var nonsens.

Lite försynt frågade jag ändå om vi inte borde skyffla bort snön på taket.
- Det där rasar inte. Det är ju jag som har byggt det, kontrade maken bestämt.

Jo, det var ju just det... Alltså, missförstå mig rätt! Jag betvivlar inte att maken har byggt altantaket efter konstens alla regler och tyngdkrav. Men det faktum att han högt uttalar de där orden är i mitt tycke att utmana ödet. Så varje dag går jag nu här hemma och väntar på ett öronbedövand brak från när taket rasar samman. Jag är faktiskt förvånad varje dag det inte händer. Och nej, jag tänker inte klättra upp och göra jobbet själv. Någon måtta får det faktiskt vara.

Skulle gå ut med soporna i går och hörde ett himla liv på baksidan av huset, upp mot skogen. När jag gick närmare fick jag se ett par ekorrar som klättrade och hoppade mellan träden. Jag vet, inget konstigt med det.
Men de skrek! Hela tiden. Och det verkade inte som att de jagade varandra eller lekte eller hade kul på andra vis.

Jag drog snabbt slutsatsen att det var svältens skrik jag hörde inpå husknuten. Larmrapporterna duggar ju tätt just nu om hur svårt djuren har att hitta mat när det är så mycket snö ute.
Lite beklämd knatade jag in och funderade. Jag har ingen lust att mata djur i min trädgård och vad skulle man kunna ge dom - egentligen?

Precis då föll min blick på det lilla sidobordet i vardagsrummet. Vad stod där? Jo, resterna av det jag ännu inte städat bort sen jul (jag vet, jag vet men att städa är inte kul!) Det vill säga en full skål med nötter! Vad passar väl ekorrar bättre än nötter? För att visa mig extra snäll bestämde jag mig för att knäcka nötterna. Dock med ett villkor! Så fort jag klämde fingret på nötknäpparen (vilket jag alltid gör och vilket också är orsaken till att jag inte äter oskalade nötter) så var det slutknäckt.

Fem knäckta nötter blev det. Resten får Kurre och hans polare knäcka själv.

Vet inte hur många gånger den här vintern som jag har tänkt att jag ska gå ut och ta en promenad med kameran och dokumentera vilken rejäl vinter det är. Det lär ju dröja innan man får uppleva något liknande igen och när snön är borta suddas minnet också ut.
Några natursköna bilder har det dock inte blivit. Men vid ett par tillfällen har jag slitit åt mig kameran och knäppt av några bilder utanför husknuten, som en liten nödlösning.

När jag tog den första bilden, den 4 januari, tyckte jag att det var rejält med snö ute. När jag nu jämför med bilden som jag tog den 4 februari kan jag konstatera att jag inte visste vad snömängd var för en månad sen... Eller håller ni inte med?

Jag tänkte att jag ska börja ett bättre liv. Inget drastiskt eller så. Men om jag gör en eller två nyttiga saker om dagen så kanske jag kommer en bit på väg tänkte jag och tog med mig matlåda till jobbet i går. Okej, nu var just matlådan i sig inte så nyttig med tanke på den ofantliga mängden gräddsås, men det kändes "duktigt" med matlåda.

Dessutom fick jag mig två ofrivilliga motionspass. Det här är ju inget nytt, och jag är jag knappast ensam, men jag fick skotta fram bilen innan jobbet i går. Bra, tänkte jag och försökte se det som nyttighetsaktivitet nummer två. Men jag var inte lika lättmotiverad när jag sniglade mig in i kvarteret i natt och insåg att jag även måste skotta för att ta mig IN i huset. Grävde snö till halv ett i natt innan jag stupade i säng. Och så vaknade jag i morse... Bara för att mötas av insikten att jag måste skotta mig UT för att kunna norpa åt mig morgontidningen.

Sen var jag trött. Men morgonen skulle bli värre. När jag druckit upp mitt måste-morgon-kaffe hade snön slutat falla så jag tog tjuren vid hornen, gick ut och har nu skottat som en tok i en timme. Vad händer då? Jo, PRECIS när jag lutade snöskyffeln mot väggen börjar det vräka ner snö - IGEN!!!
Jag vill bara gråta. Det här måste få ett slut! Är det här straffet för att jag slarvar med kompostsortering eller vad sjutton är det frågan om????!!!!

Alltså ärligt. Jag börjar få svårt att se de här motionspassen som en del av min nyttigare vardag. Tror jag måste köpa en chokladkaka på väg till jobbet för att väga upp det onödigt många nyttighets-gympa-pass som kung Bore bjuder på.

Sitter och pustar ut. Bilen gick igenom bilbesiktningen utan anmärkning.
Vilket i och för sig är helt logiskt. Den är hyggligt ny och därmed också hyggligt modern och jag har inga problem med den (peppar, peppar!!!). Alltså borde jag inte frukta besiktningen.
Men det gör jag - alltid!
Med råge...

Jag blir så där oförklarligt stressad när det är dags att bege sig till besiktningen. Kinderna blossar och jag lyckas inte ens klara av den barnsligt enkla pekskärmen vid stationen där man anmäler sin ankomst genom att trycka in sitt registreringsnummer och sedan på "OK". Sedan måste jag förödmjukad vända mig till någon av karlarna i kön bakom och be om hjälp som en dum jäkla blondin. Jag hatar det. Okej, nu visade det sig att pekskärmen inte funkade när jag tryckte med mina handskbeklädda händer utan jag var tvungen att vara "barfingrad". Hrm... Fick mig genast att koka ihop en konspirationsteori om att de smygtar mina fingeravtryck för vårt framtida övervakningssamhälle. Ja, alltså när vi blir ännu mer övervakade än vad vi är idag. För den dagen kommer, jag lovar! Man har väl sett Trueman story...

Jaha, och när jag väl registrerat mig och satt mig i bilen så får jag högt blodtryck igen - livrädd för att jag ska bli inparkerad och inte komma fram när mitt registreringsnummer visas på stora tavlan. I dag, när jag hade en bil framför mig och en på vardera sida så förstod jag att jag var tvungen att göra något och backade snabbt bak för att knycka en förstaplats som precis blev tom. Och hela tiden denna hjärtklappning... Det är som... Jag vet inte... Men kanske ungefär som när jag hade köpt med mig en flaska alkohol hem från cypernresan och skulle gå genom tullen trots att jag inte hade åldern inne. Typ så känns det att åka till bilbesiktningen. Jag bara väntar på att de ska spänna ögonen i mig, släpa med mig till något mörkt oljigt rum och sen börja snacka massa tekniska termer där körförbud är det enda ord jag förstår.

Så nu förstår ni varför jag pustar ut. Så himla skönt att min röda pärla blev godkänd!

Ibland är världen mindre än liten.

Gissa vem jag "sprang på" i helgen? Jo, filmfotografen som är mannen bakom de slående vackra bilderna av Läckbergs filmatiserade böcker i Fjällbacka. Den som hängt med här ett tag vet vilket starkt intryck de bilderna gjorde på mig. Men vem som serverade mig den synen har jag inte haft en tanke på.

Och nej, jag har inte varit på någon filmgala eller annat glamouröst event. Det här slumpartade mötet med den urtrevliga mannen skedde ute i en snöig skog utanför Södertälje. I förbifarten fick jag veta att han är filmfotograf och ur sitt digra yrkesregister så nämner han just den filmen.
Är det inte konstigt att världen är så liten?

Nu grämer jag mig bara över att jag inte kom mig för att säga att jag tycker han är en slående skicklig fotograf. Men det var ändå ett väldigt roligt sammanträffande.