Lillan Hedlunds blogg

I går var det mors dag och jag fick en helt underbar bok av mina helt underbara barn. A piece of cake med Leila Lindholm. Det är en sådan där bok jag kan bläddra hur mycket som helst i. Jag blir bara så lycklig av alla bilder på gosaker och så drömmer jag om att en dag få tid till att förverkliga de där recepten i det Hedlundska hemmet. Men vem kunde tro att en annan familjemedlem skulle hinna före mig? Ja, inte trodde jag det i alla fall.

Jag tyckte i och för sig att det var kul att sonen inte kunde låta bli att bläddra i boken i går kväll när jag hade fått den. Efter en stund frågade han om vi inte kunde åka till affären och köpa lite ingredienser och i ett nafs hade han plitat ihop en inköpslista i sin mobil. Philadelfiaost, riktigt smör, ägg, florsocker... Trodde aldrig sonen skulle ha något dylikt i sin mobil.
Efter vår lilla inköpsrunda smet jag iväg på en sen bioföreställning med min kompis. När jag mitt i natten smög in hemma i New Mill efter att ha tillbringat ett par filmtimmar i Abudabu (?) - the new middle east - så möttes jag av doften av kakor. Nybakade kakor!
Men inte nog med det! När jag nu ikväll kom hem från jobbet ståtade en ny kulinarisk upplevelse på ett fat på bänken. Cupcakes!

Fattar ni???!!! Jag har knappt hunnit öppna boken, men sonen han har redan hunnit förverkliga fler bakrecept än jag gjort de senaste fem åren. Jag är förstummad, fascinerad, imponerad - och proppmätt efter att ha smakat mig igenom hans alldeles förträffligt goda bakinsats. Mums. Min stundande födelsedag kan nog komma att bli något utöver det vanliga om sonen fortsätter hålla det här tempot!

Oj. Det var länge sen jag skrev något här i bloggen... Men kalendern har varit tjyvtjock, har liksom inte hunnit med.

Men i dag har jag i alla fall hunnit fixa en sak som är riktigt välbehövlig. Jag har köpt en ny brevlåda. Eller rättare sagt, jag har beställt en. Har letat i butikerna under säkert ett års tid utan att hitta den brevlåda jag vill ha. För nästan lika länge sedan hittade jag dock en låda som föll mig i smaken på internet. Kruxet är att man måste gjuta ner foten till brevlådan och även om jag tror mig kunna ordna det mesta (om jag vill) så hör betonggjutning inte riktigt till min favoritgren. Eller är det inte betong man gjuter? Är det cement? Nåja. Strunt samma. I dag gjorde jag slag i saken och skickade iväg en beställning. Tänkte att om jag har brevlådan hemma så kanske det är lättare att ragga upp någon som vill montera den åt mig :) Någon frivillig kanske???

Och varför byter jag brevlåda kan man ju undra? Fråga brevbäraren....
Den vi har nu är en ganska precis 12 år gammal trälåda som allt som oftast hänger på trekvart, hotar att rasa ihop och vädrets makter har fullkomligt raderat lådans en gång söta motiv. Okej, brevbäraren var nog glad när den sattes upp i begynnelsen. Den ersatte ju trots allt det vrak som återstod efter att maken använt den gamla brevlådan som raketramp en nyårsafton (say no more...). Har god lust att påminna brevbäraren om det ibland. Bara för att ge henne lite perspektiv liksom. Hon har ju trots allt haft det värre när hon lämnat post hos familjen Hedlund.

Nåväl. Finns faktiskt en funktion till som vi numera behöver. Och det är möjligheten att kunna "spara" post i lådan när vi är i Polenlandet. På så vis slipper vi kräva av släkt och vänner att de dagligen ska hämta in vår brevskörd. Ja, om man nu inte anlitar en Postvakt som "glömmer" sitt uppdrag... Hrm...

Så nu har jag beställt en stoooor brevlåda med lås och hela fadderullan. Snövit är den också (även om den ser grå ut på bilden). Känns bra att en ny och (förhoppningsvis) stadig postvakt är på väg.

Sitter och sneglar på chokladasken. I dag har jag försökt smygstarta mitt nya liv. Sallad till lunch (eller middag eller vad man nu ska kalla det när jag äter på jobbet), minimorötter och banan som mellis och morotsjuice till dryck. Och så en jäkla massa automatkaffe på det. Inte konstigt att jag är sötsugen så in i bomben.

Och jag skulle faktiskt kunna öppna chokladasken och bara ta mig ett smakprov, kan ju inte vara hela världen liksom. Okej. Egentligen är asken med geisha-praliner inköpt som en liten "tack-för-hjälpen" gest till vår post- och blomvakt som gjorde en förträfflig insats (hrm) när jag och maken var på vår minisemester i Berlin.

"Vakten" (som vi kan kalla vederbörande för) hade ett verkligt tungt uppdrag. Under min nästan veckolånga frånvaro från hemmet skulle "Vakten" vid ett - ETT - tillfälle ta in posten och tidningen och om det behövdes skvätta lite vatten på blommorna.
När vi kom hem i går kväll såg jag redan när vi svängde runt hörnet i kvarterat hur sprängfylld brevlådan var med blöta tidningar (som torkat till ihopknölad pappersmassa), nertryckta räkningar och reklam som vällde ut på alla bredder. Och blommorna var döda... Eller nåja. Livlösa i alla fall.
- Neeeeeeeej!!!!!! Jag VISSTE att det var något jag glömt!!!!! tjöt "Vakten" i telefonluren.

Nähä? Säger du det?

Nu var det väl i och för sig inte hela världen. Å andra sidan är jag ju glad att "Vakten" kom ihåg att skjutsa sonen till tågstationen tidigare i veckan. Och man får ju liksom vara glad för att ett uppdrag av två under en vecka blir framgångsrikt :)

Men nu återstår frågan: Ska jag ta mig ett smakprov eller inte av "Vaktens" tack-för-hjälpen-choklad. Hrm... Jag har ju ungefär lika god karaktär som "Vakten" har gott minne. Och om det nu är jag som har spritt de här generna så kanske jag bör vara lite ödmjuk och inte låta postvakten gå chokladlös härifrån i veckan när vederbörande med respektive förhoppningsvis kommer på middag ;)
Äsch! Jag tar en Riesen-kola medan jag funderar!

I går eftermiddag kom vi fram till Berlin, jag och maken. Efter att ha slängt in våra väskor på hotellrummet bestämde vi oss för att ta en liten promenad i de närmaste omgivningarna innan vi skulle fira vår bröllopsdag med bubbeldryck och god mat.

På måfå strosade vi fram och plötsligt var vi vid Brandenburger Tor, Berlins triumfbåge skulle man väl kunna beskriva den som. Efter fotosejour och historielektion fortsatte vi vår färd och lyckades pricka in ytterligare ett par sevärdheter innan vi närmade oss vårt hotell igen. Lite fundersamma var vi ändå över hur vi skulle hitta Berlinmuren. Eller ja, resterna av den. Muren började byggas dagen efter att maken föddes och den revs bara dagar efter att vår dotter är född. Lite konstigt är det. Och vi ville gärna se den.

När vi var i princip framme på hotellet, och bara skulle korsa vägen, tittade maken på ett hus och funderade högt över vad det kunde vara för museum. Och sen vände han blicken en liten bit - och där - där stod muren. Häpet tittade vi på varandra och sedan ner på marken. Och jomen visst. Vi stod i princip på den stenlagda gång som markerar var muren en gång ringlat. Det är så typiskt oss. Eller egentligen inte. Typiskt oss hade varit om vi lämnat Berlin på lördag och väl i bilen upptäckt att vi bott granne med muren vi letat efter i tre dagar utan att finna. DET hade varit typiskt oss.

Men nu när vi fann den gick vi förstås över vägen för att beskåda den närmare. Trots att vi inte var ensamma på platsen var det slående tyst. Efter en stund gick vi in på Topographie des Terrors för att ta del av utställningen om dem som kämpade mot nazisterna. Historien är så vedervärdig att man bara vill gråta. Bilderna så gripande att man vill skrika. Det är helt enkelt så ofattbart att det som hände kunde hända.
Tysta, och med varsin stor klump i halsen, lämnade vi sakta området som under andra världskriget utgjorde SS-truppernas underjordiska högkvarter.

Det var väl kanske inte så vi hade tänkt att fira vår 20-åriga bröllopsdag. Men vi ville ändå inte ha det ogjort. Och även om vi lite senare åt en väldigt god middag och skålade i champagne så fanns det bilder i bakhuvudet som aldrig kommer försvinna. Det blev utan tvekan en minnesvärd dag som går till vår egen historia.

Alla som känner mig vet att jag inte är någon tävlingsmänniska. Ja, alltså, missförstå mig rätt. Jag älskar att vinna, och ser stundom till att göra det. Men jag är ingen medalj-hunter. När jag försöker dra mig till minnes kan jag nog helt ärligt säga att jag aldrig vunnit en medalj i hela mitt liv. Inte guld. Inte silver. Inte brons.

Jag tror faktiskt att min största materiella vinst var förstapriset en valborg vid örnstugan i Ragnhildsborg. Jag var väl en sisodär sex, sju år. Det var en jättestor blå hund. Den luktade brandrök och stoppningen var sågspån. Ni förstår säkert själva att det inte var något jag gosade med i någon större utsträckning. Men det var ett första pris. Och den var bara min!

I övrigt tror jag faktiskt inte det varit några större högvinster. Om man nu inte ska räkna in maken ;) Fast honom vann jag inte på lotteri. Han hör till kategorin där jag vann, för att jag bestämde mig att göra det. Jag vet. Han skulle protestera om han visste vad jag skrev eftersom han fattade tycke för mig långt innan jag hade något som helst intresse av honom. Men det hör inte hit. Det var faktiskt när jag hade bestämt mig som det blev något, och då hade han inte så mycket att sätta emot... ;)

Och det är i det här sammanhanget som jag faktiskt är lite besviken. Jag trodde jag skulle ro hem mitt livs första medalj i morgon. Inte guld. Inte silver. Men jag har fram till nu varit övertygad om att bronsmedaljen var min som i en liten ask.

I morgon är det nämligen 20 år sedan vi gick upp för altargången tillsammans. 20 år!!! Fattar ni? Det är en hiskelig massa år. Vi har varit gifta i nästan halva mitt liv. Sanslöst. Känner mig nästan som en dinosaurie... Ni vet, lite lätt förhistorisk på något vis. Fast jag är väldans glad och lycklig också om jag ska vara helt ärlig. Det är egentligen bara en sak jag är lite besviken på, och det är att jag precis blivit snuvad på bronset...

Jag vet ju att 50 års äktenskap är guldbröllop.
Jag vet också att 25 års äktenskap är silverbröllop.

Alltså tog jag för givet att 20 års äktenskap är bronsbröllop. Det låter väl fullt rimligt, eller hur?
Men nähä då. Vad finner jag när jag söker runt lite? Jo, att 20 år är porslinsbröllop! Porslin???!!! Det kan man ju köpa billigt och bra på Ikea! Jag vill ha brons! Var är medaljen??? Efter ytterligare lite sökande finner jag att jag snällt får vänta ytterligare 32 år på bronset! Men hallå! Vem vill ha brons EFTER man knipit både silver och guld? Jag bara undrar...

Nåja. Vad är väl en medalj... En pryl som bara ligger och samlar damm och som ingen annan än man själv bryr sig om. Eller ett glänsande bevis på att man gjort det många inte trodde var möjligt och som vittnar om att man klarar både det ena och det andra om man bara ger sig den på det.

Fast jag är ändå en vinnare i sammanhanget :) Jag har ju trots allt dragit högsta vinsten. Och honom tänker jag behålla till jag får mitt brons. Trust me ;)

Nu har jag sprungit runt med stegräknare i nästan en vecka.
Jag kan konstatera följande:

- Den har fått mig att gå ut på en promenad under veckan. Mitt personliga mål var ju varje dag, men men. En är väl bättre än inget. För utan stegräknaren hade det inte blivit någon promenad alls.
- Till vardags går jag mellan drygt 5000 och 7000 steg, utan att tänka på det som motion (man bör gå 10 000).
- Torrkokning och brandkårsutryckning kan vara gynnsamt. Ja, för mig alltså (troligen inte för den drabbade). Men det kräver förstås att utryckningen sker till en adress som ligger inom promenadavstånd och dessutom belägen så att det efter lite kalkylering konstateras att det är svårare att ta redaktionsbilen dit än att faktiskt gå.
- Att krypa runt i myllan och leka trädgårdsmästare ger i princip inte några steg alls. Man får bara träningsvärk i arslet...
- Att flänga runt och städa, dammsuga, tvätta och stryka ger enormt mycket steg - drygt 9000 på en dag! Tror det blev veckans personbästa. Ska man tolka det som att det vore nyttigare för mig att bli "städfru" på heltid istället för journalist?
- Om man tillsammans med en god vän dricker ett par Zywiecz efter städpasset så har man snabbt satt sprätt på nyttigheten i de dryga 9000 stegen...
- Jag ligger fortfarande i bottenskiktet av tävlingsdeltagarna på jobbet. Lite surt. Men inte på något vis oväntat.

Nu tar jag ny sats för ännu en vecka! Hej å hå!

PPP betydde en sak när jag var yngre och man skulle ut och resa... :)
I dag har bokstäverna en helt annan betydelse.
PPP betyder Penséer På Plats!

Japp. Nu är den vissna torkade ljungen förpassad till högen med löv och julgranar vid tomtgränsen. Istället har jag lyckats peta ner ett gäng färgsprakande blommor i lådor och krukor.

Jag vet. Ingen kan anklaga mig för att ha gröna fingrar. Men jag älskar verkligen penséer och väntar man för länge går de inte att hitta. Så i går kastade jag mig iväg till ett växthus och köpte ett gäng. Jo, jo... Jag vet. De är dyrare där. Men grejen är (eftersom jag då saknar alla former av trädgårds- och blomkunskap) att jag inte kan köpa de där små klena billigare blommorna. Klarar liksom inte av att driva upp dem själv.
Så jag får helt enkelt ta de dyrare alternativen som är ståtliga från början. De kommer ändå bli små och klena i min vård inom kort...

Men just i dag är jag väldigt mallig och stolt över min bedrift och visst ser det lite trevligare och somrigare ut med lite blommor här och där? Tycker jag i alla fall. Okej, det skulle ju vara ännu finare om jag fixade till rabatterna och krattade bort alla vissna löv från gräsmattan. Men hallå? En sak i taget va? Nu är i alla fall penséerna på plats!

Pust. Sitter och flåsar ut vid köksbordet. Det här kommer inte bli någon lätt match...

Jobbet har dragit igång en stegräknartävling. Egentligen drog den igång i går, den 1 maj, och ska pågå till sista september (tror jag). Och jag har anmält mig. Inte för att tävla mot någon annan, skulle aldrig falla mig in. Nä, för mig handlar det om att kicka igång mig själv och utmana mig själv. Jag tror att det här kan vara ett förträffligt sätt.

Grejen är dock att man måste röra sig, och det är ju inte riktigt min starka sida. Vilket också bevisades när jag nu på eftermiddagen registrerade mig för att delta i "tävlingen". Det fanns en frivillig kolumn där man kunde fylla i längd och vikt. Eftersom jag har dålig koll på vad jag väger sprang jag upp och plockade fram vågen. Nu förstår jag varför jag tycker att magen vuxit... Jag har typ gått upp åtta kilo! Har inte vägt så här mycket sen i övre tonåren! Ja ja ja, jag vet. Jag är inte "tjock". Men jag ser onekligen inte längre ut som jag gjort. Och egentligen har jag inget emot siffrorna på vågen, det är bullen ovanför byxlinningen som jag inte uppskattar.
Men strunt i det! Nu ska jag i alla fall försöka göra något åt både den och flåset.

Som en schysst uppladdning inför det här har jag tillbringat helgen i Polenlandet med maken och goda vänner. Vi har ätit och druckit gott. Blivit ompysslade på SPA och ätit ännu mer gott. Det närmaste jag har kommit något som kan kallas motion var väl de där timmarna vi tillbringade på 80-tals discot Vikinga. Fast jag vet inte om det gills när man släcker törsten med alkoholhaltig dryck... Kul var det i alla fall! Så jag kan inte annat än påstå att jag laddat upp för stegräknartävlingen med att först njuta av livets goda under en långhelg.

Och nu har jag hängt på mig stegräknaren. Eller flåsräknaren som jag döpt om den till.
Den fick mig nämligen onekligen att börja flåsa. Kunde knappt andas när jag närmade mig slutet på min eftermiddagspromenad. Och lite besviken är jag... Blev inte mer än lite drygt 5000 steg. Nästan så jag funderar på att ta en liten kort kvällspromenad också. Men risken är väl att det resulterar i att jag inte kan röra mig imorgon istället och då tappar jag ju lite av poängen.

Spännande är det i alla fall, ska bli kul och se om jag kan förbättra mig själv. Och vem vet, en dag kanske jag inte behöver kalla den flåsräknare :)