Ny torsdagsrutin
Det verkar som att vi fått till en ny torsdagsrutin. Ja, fredagsrutin också förstås.
För vad är väl en torsdag utan ett besök på akutmottagningen? (OBS! ironi...)
Efter att ha tillbringat två torsdagar i rad på akutmottagningar på två olika sjukhus tycker jag mig dessutom ana en viss skillnad i vårdomsorg mellan de båda sjukhusen.
Förra torsdagen befann vi oss på infektionsakuten på Huddinge med dottern.
I går tillbringade vi eftermiddagen, hela kvällen och halva natten på akuten på Södertälje med mormor.
En sjuksköterska, en sjuksköterskestudent och tre av fyra läkare var helt fantastiskt underbara med mormor i går. I övrigt kan jag väl lätt konstatera att det finns en hel del övrigt att önska kring hur man behandlar en sjuk gammal människa (hon ska trots allt fylla 89!!!) som aldrig legat samhället till last, som sköter sig själv och som kanske bara en eller högst två gånger i hela sitt liv besökt en akutmottagning. Men som sagt, det finns riktiga guldklimpar också. Tack och lov.
Nu vill jag dock att den här torsdagsrutinen bryts omedelbart! Jag vill inte se åt en akutmottagning igen! Och så håller vi alla tummar och tår för att mormors infektion hävs snabbt som blixten så att hon snabbt får komma hem igen. Tills dess är det vi som hänger på sjukhuset och gör mormor sällskap. Så det så.
För vad är väl en torsdag utan ett besök på akutmottagningen? (OBS! ironi...)
Efter att ha tillbringat två torsdagar i rad på akutmottagningar på två olika sjukhus tycker jag mig dessutom ana en viss skillnad i vårdomsorg mellan de båda sjukhusen.
Förra torsdagen befann vi oss på infektionsakuten på Huddinge med dottern.
I går tillbringade vi eftermiddagen, hela kvällen och halva natten på akuten på Södertälje med mormor.
En sjuksköterska, en sjuksköterskestudent och tre av fyra läkare var helt fantastiskt underbara med mormor i går. I övrigt kan jag väl lätt konstatera att det finns en hel del övrigt att önska kring hur man behandlar en sjuk gammal människa (hon ska trots allt fylla 89!!!) som aldrig legat samhället till last, som sköter sig själv och som kanske bara en eller högst två gånger i hela sitt liv besökt en akutmottagning. Men som sagt, det finns riktiga guldklimpar också. Tack och lov.
Nu vill jag dock att den här torsdagsrutinen bryts omedelbart! Jag vill inte se åt en akutmottagning igen! Och så håller vi alla tummar och tår för att mormors infektion hävs snabbt som blixten så att hon snabbt får komma hem igen. Tills dess är det vi som hänger på sjukhuset och gör mormor sällskap. Så det så.
Det går runt runt runt
Hjulen på bussen snurrar runt runt runt. Runt runt runt...
Eller... Det vet jag ju förresten inte om de gör. Har inte uppdaterat mig om hur det går med bussarna på senare tid.
Det jag däremot VET är att allt snurrar runt runt runt här hemma.
Dottern är fortfarande sjuk (diagnos fortfarande okänd). Hon orkar ABSOLUT INGENTING! Men i går var vi superlyckliga när hon stapplade två varv runt vardagsrumsbordet (typ) i någon form av kraftansträngning för att komma igång. Men nu är hon utslagen igen...
Sonen har torskat i magsjuka - IGEN! Därmed stapplar han runt i sin lilla studentlya och kämpar för att bli frisk med lätt desperat oro för att missa sin första tenta...
Och så pratade jag med min mormor nu på morgonen. I går när jag träffade henne var hon frisk som en nötkärna. I dag är hon däckad i feber...
Vill bara påpeka att de tre sjuklingarna inte träffats på senare tid och lider uppenbarligen inte av samma fel.
H-E-R-R-E-G-U-D!!!!!
Kan någon klona mig? Jag skulle behöva vara i tre olika städer SAMTIDIGT!!!
Eller ännu bättre: Kan någon för i helskotta se till att sjukh-vetet tar slut någon gång!!!!!!!?????!!!
Tack snälla tjänsledighetsguden för att jag inte behöver jobba den här veckan. Har liksom arslet fullt ändå skulle man kunna säga.
Eller... Det vet jag ju förresten inte om de gör. Har inte uppdaterat mig om hur det går med bussarna på senare tid.
Det jag däremot VET är att allt snurrar runt runt runt här hemma.
Dottern är fortfarande sjuk (diagnos fortfarande okänd). Hon orkar ABSOLUT INGENTING! Men i går var vi superlyckliga när hon stapplade två varv runt vardagsrumsbordet (typ) i någon form av kraftansträngning för att komma igång. Men nu är hon utslagen igen...
Sonen har torskat i magsjuka - IGEN! Därmed stapplar han runt i sin lilla studentlya och kämpar för att bli frisk med lätt desperat oro för att missa sin första tenta...
Och så pratade jag med min mormor nu på morgonen. I går när jag träffade henne var hon frisk som en nötkärna. I dag är hon däckad i feber...
Vill bara påpeka att de tre sjuklingarna inte träffats på senare tid och lider uppenbarligen inte av samma fel.
H-E-R-R-E-G-U-D!!!!!
Kan någon klona mig? Jag skulle behöva vara i tre olika städer SAMTIDIGT!!!
Eller ännu bättre: Kan någon för i helskotta se till att sjukh-vetet tar slut någon gång!!!!!!!?????!!!
Tack snälla tjänsledighetsguden för att jag inte behöver jobba den här veckan. Har liksom arslet fullt ändå skulle man kunna säga.
Dagens läxa
Dagens läxa: Ropa inte hej förrän du är över ån...
Bland alla fantastiska underbara suveränt kunniga personer, måste det ju också finnas de som... Tja, som typ inte platsar in riktigt i den kategorin (oj, vad jag var diplomatisk nu!).
Men det är väl som med chokladasken till jul. Allt är så underbart ljuvligt gott och sen råkar man få en sån där jäkla körsbär i sprit-bit. Man blir ju så besviken! Så frustrerad! Och just då - i det ögonblicket - glömmer man hur goa och underbara alla andra 24 bitar varit. Och när man sen ändå försöker tänka positivt, så sitter den där bismaken liksom kvar... Den jäkla körsbärspralinen förstör ju hela jädrans helhetsintrycket!!!!
Jag hoppas att vi slipper körsbärspralinen framöver. Helt ärligt. Jag klarar mig mycket bättre utan.
Bland alla fantastiska underbara suveränt kunniga personer, måste det ju också finnas de som... Tja, som typ inte platsar in riktigt i den kategorin (oj, vad jag var diplomatisk nu!).
Men det är väl som med chokladasken till jul. Allt är så underbart ljuvligt gott och sen råkar man få en sån där jäkla körsbär i sprit-bit. Man blir ju så besviken! Så frustrerad! Och just då - i det ögonblicket - glömmer man hur goa och underbara alla andra 24 bitar varit. Och när man sen ändå försöker tänka positivt, så sitter den där bismaken liksom kvar... Den jäkla körsbärspralinen förstör ju hela jädrans helhetsintrycket!!!!
Jag hoppas att vi slipper körsbärspralinen framöver. Helt ärligt. Jag klarar mig mycket bättre utan.
Den värsta skräcken
Jag är mörkrädd (larvigt, jag vet).
Jag avskyr ormar (så till den milda grad att jag inte ens kan se dem på tv).
Jag är höjdrädd (klarar knappt ta mig upp för den lilla vindstrappan).
Och varje gång jag känner att jag tenderar att bli flygrädd jobbar jag intensivt med att mentalt mota bort känslan (vore ju förödande om känslan slog rot när halva min tillvaro handlar om att flygpendla).
Men det finns något som är värre än allt det här tillsammans. Så långt mycket värre att bokstäver inte räcker till för att beskriva det.
Det är den totalt gastkramande förlamande skräcken att det ska hända barnen något allvarligt.
Bara tanken är så hemsk att den inte går att tänka. Och när något händer måste man stänga av känsloregistret. Annars överlever man inte.
Så de senaste dagarna har jag helt enkelt tryckt på "delete-knappen" så fort en tillstymmelse av känsla försökt få syre.
Först i dag har jag börjat andas på riktigt vilket förstås har gett mig huvudvärk som ett brev på posten.
När jag pratade med dottern i morse lät hon nämligen äntligen lite piggare. Ä-N-T-L-I-G-E-N!!!!!!
De vet fortfarande inte vad det är för fel med henne. Och de vet inte vad som är boven i dramat. Men nu har läkarna uteslutet allt som är "farligt" för henne (jag tolkar beskedet som att de uteslutit allt som skulle kunna resultera i dödlig utgång).
T-A-C-K G-O-D-E G-U-D!!!
Men hon ligger fortfarande kvar på infektionsavdelningen i sitt sterila rum med "inpasseringssluss" där hon legat sedan i torsdags. Hon börjar bli lite lik en nåldyna av alla prover som dagligen tas på henne. Men vad gör det? Hon börjar bli bättre!!! Det är det enda som räknas, det enda i hela f-cking jävla världen. Att hon börjar bli bättre.
Och jag är så satans in i helvete glad över vården hon fått och får. Alltså... Vi har vid några tidigare tillfällen sett svensk sjukvård från dess sämsta sida.
Den här gången har vi fått se den från absolut rakt motsatt håll.
Läkare, syrror och personal på Scaniahälsan (dotterns vårdcentral) har varit FANTASTISKA!
På Huddinges infektionsakut var personalen FENOMENAL!
På infektionsavdelningen, där dottern nu befinner sig, är alla så UNDERBARA att jag inte finner ord för det. Jag har aldrig sett eller upplevt en sådan fantastisk vård med så galet fantastisk personal (alla kategorier!). Det här mina vänner, det är sjukvård i absolut toppklass. Det är sådan här vård man önskar att varenda sjuk människa ska få uppleva. Det här är vårdpersonal som är värd sin vikt i guld, och mycket mer än så.
Nu räknar vi med att dottern blir fullt frisk. Snabbt. Och att hon snart får komma hem. Förhoppningsvis får vi också veta vad hon drabbats av, så att vi aldrig mer i livet bidrar till att hamna i den här situationen igen. Om det nu är något man själv kan styra över, vilket väl i och för sig inte är så troligt.
Jag avskyr ormar (så till den milda grad att jag inte ens kan se dem på tv).
Jag är höjdrädd (klarar knappt ta mig upp för den lilla vindstrappan).
Och varje gång jag känner att jag tenderar att bli flygrädd jobbar jag intensivt med att mentalt mota bort känslan (vore ju förödande om känslan slog rot när halva min tillvaro handlar om att flygpendla).
Men det finns något som är värre än allt det här tillsammans. Så långt mycket värre att bokstäver inte räcker till för att beskriva det.
Det är den totalt gastkramande förlamande skräcken att det ska hända barnen något allvarligt.
Bara tanken är så hemsk att den inte går att tänka. Och när något händer måste man stänga av känsloregistret. Annars överlever man inte.
Så de senaste dagarna har jag helt enkelt tryckt på "delete-knappen" så fort en tillstymmelse av känsla försökt få syre.
Först i dag har jag börjat andas på riktigt vilket förstås har gett mig huvudvärk som ett brev på posten.
När jag pratade med dottern i morse lät hon nämligen äntligen lite piggare. Ä-N-T-L-I-G-E-N!!!!!!
De vet fortfarande inte vad det är för fel med henne. Och de vet inte vad som är boven i dramat. Men nu har läkarna uteslutet allt som är "farligt" för henne (jag tolkar beskedet som att de uteslutit allt som skulle kunna resultera i dödlig utgång).
T-A-C-K G-O-D-E G-U-D!!!
Men hon ligger fortfarande kvar på infektionsavdelningen i sitt sterila rum med "inpasseringssluss" där hon legat sedan i torsdags. Hon börjar bli lite lik en nåldyna av alla prover som dagligen tas på henne. Men vad gör det? Hon börjar bli bättre!!! Det är det enda som räknas, det enda i hela f-cking jävla världen. Att hon börjar bli bättre.
Och jag är så satans in i helvete glad över vården hon fått och får. Alltså... Vi har vid några tidigare tillfällen sett svensk sjukvård från dess sämsta sida.
Den här gången har vi fått se den från absolut rakt motsatt håll.
Läkare, syrror och personal på Scaniahälsan (dotterns vårdcentral) har varit FANTASTISKA!
På Huddinges infektionsakut var personalen FENOMENAL!
På infektionsavdelningen, där dottern nu befinner sig, är alla så UNDERBARA att jag inte finner ord för det. Jag har aldrig sett eller upplevt en sådan fantastisk vård med så galet fantastisk personal (alla kategorier!). Det här mina vänner, det är sjukvård i absolut toppklass. Det är sådan här vård man önskar att varenda sjuk människa ska få uppleva. Det här är vårdpersonal som är värd sin vikt i guld, och mycket mer än så.
Nu räknar vi med att dottern blir fullt frisk. Snabbt. Och att hon snart får komma hem. Förhoppningsvis får vi också veta vad hon drabbats av, så att vi aldrig mer i livet bidrar till att hamna i den här situationen igen. Om det nu är något man själv kan styra över, vilket väl i och för sig inte är så troligt.
Zoo Hedlund
Välkommen till Zoo Hedlund! Här i vårt hem i Polenlandet har vi tydligen precis fått ett par nya djur som nyfiket kikat in genom den glasade altandörren. Tack och lov för att den var stängd...
Men innan vi kommer till de nya husdjuren, har jag berättat att vesslorna dragit?
Yup. Borta. Väck. Och vi har fått vår välbehövliga skönhetssömn tillbaka! Nja, inte för att det syns på oss, men vi sover i alla fall om nätterna sedan eländet upphörde.
Varför vesselkräken försvann har vi däremot ingen som helst susning om.
Proffs var ju här i somras och besprutade huset med något som (enligt deras utsago) luktade så vedervärdigt att vesslorna skulle försvinna på två dagar.
Det gjorde de inte kan säga.
Sedan installerades någon form av infraljud på vinden som skulle få djuren att ta till flykten.
Det gjorde de inte...
Så då återstod bara en lösning. Att bryta upp taket, fånga dem i burar och sedan täta eventuella ingångar. Allt till en nätt summa av en kvarts miljon. Men eller hur?!?!?
Fastighetsägaren vi hyr av var inte ett dugg intresserad av att bekosta det hela, honom stör ju inte vesslorna. Nämen då så. Då var alternativet att flytta (vilket vi inte vill).
Men så en dag var de bara borta. Puts väck. Vi vet inte hur och inte varför. Men lugnet har lagt sig över huset igen, och det känns ofantligt skönt. Finns andra tecken på att vesselkräken dragit också. Trädgården och gräsmattan är återigen helt uppgrävd av mullvadar. Trädgården som fastighetsägaren är såååå mån om att den ska bibehållas fin att han själv sköter om den fast han inte bor här för tillfället. Ursäkta mig, men jag säger bara: Ha ha ha ha ha ha!!!! Skiter han i vesslorna I HUSET så skiter jag fullständigt i mullvadarnas framfart i trädgården.
Nåja. De nya husdjuren (yes, de är fleeera!) är små. Väldigt väldigt små. Och ser ut som en blandning av vandrande pinnar och mikrosmå krokodiler! Jag hoppas vid gud att de är ofarliga, men för säkerhetsskull går jag inte längre utanför altandörren...
Fast vad tror ni? Det kanske bara är helt vanliga ofarliga ödlor?
Äckligt... Om ni frågar mig...
Men innan vi kommer till de nya husdjuren, har jag berättat att vesslorna dragit?
Yup. Borta. Väck. Och vi har fått vår välbehövliga skönhetssömn tillbaka! Nja, inte för att det syns på oss, men vi sover i alla fall om nätterna sedan eländet upphörde.
Varför vesselkräken försvann har vi däremot ingen som helst susning om.
Proffs var ju här i somras och besprutade huset med något som (enligt deras utsago) luktade så vedervärdigt att vesslorna skulle försvinna på två dagar.
Det gjorde de inte kan säga.
Sedan installerades någon form av infraljud på vinden som skulle få djuren att ta till flykten.
Det gjorde de inte...
Så då återstod bara en lösning. Att bryta upp taket, fånga dem i burar och sedan täta eventuella ingångar. Allt till en nätt summa av en kvarts miljon. Men eller hur?!?!?
Fastighetsägaren vi hyr av var inte ett dugg intresserad av att bekosta det hela, honom stör ju inte vesslorna. Nämen då så. Då var alternativet att flytta (vilket vi inte vill).
Men så en dag var de bara borta. Puts väck. Vi vet inte hur och inte varför. Men lugnet har lagt sig över huset igen, och det känns ofantligt skönt. Finns andra tecken på att vesselkräken dragit också. Trädgården och gräsmattan är återigen helt uppgrävd av mullvadar. Trädgården som fastighetsägaren är såååå mån om att den ska bibehållas fin att han själv sköter om den fast han inte bor här för tillfället. Ursäkta mig, men jag säger bara: Ha ha ha ha ha ha!!!! Skiter han i vesslorna I HUSET så skiter jag fullständigt i mullvadarnas framfart i trädgården.
Nåja. De nya husdjuren (yes, de är fleeera!) är små. Väldigt väldigt små. Och ser ut som en blandning av vandrande pinnar och mikrosmå krokodiler! Jag hoppas vid gud att de är ofarliga, men för säkerhetsskull går jag inte längre utanför altandörren...
Fast vad tror ni? Det kanske bara är helt vanliga ofarliga ödlor?
Äckligt... Om ni frågar mig...
Flygplatsmöten
Det är konstigt, men det verkar som att mina barn tenderar att bli sjuka när jag befinner mig i Polenlandet. Ni vet, när man känner att man helst av allt vill vara hemma och pyssla om dom (fast de inte bor hemma längre) så är man för långt bort för att kunna göra just det.
Jag gillar det INTE.
Men nu har jag i alla fall två sjuka barn "hemma".
Sonen ligger magsjuk i sin studenlya i Västerås.
Och dottern har fått någon konstig sjukdom och ligger hemma i sin lägenhet i Södertälje.
Eftersom dottern haft de här konstiga symptomen ett par veckor (dock utan att stanna hemma från jobbet) så pallrade hon sig i går iväg till läkaren. Där hon, på plats på vårdcentralen, blev JÄTTEDÅLIG. Man får ju trösta sig med att hon inte kunde ha valt en bättre plats för att däcka totalt. Men det är ju vid sådana tillfällen jag som mamma vill kunna komma rusande och bistå med hjälp.
Men jag sitter i strålande höstsol i Polenlandet och kunde ju inte komma till snabb undsättning. Så mormor (min mamma) fick rycka ut i mitt ställe. Tror hon börjar få in vanan nu. Att vara stand-in för mig... Bästaste underbaraste mamma! Så var det när sonen blev rejält sjuk förra gången också. Jag befann mig i Polen, och mamma fick rycka ut och köra honom till akuten, vårdcentralen och allt vad som nu behövdes.
Nåja. Nu är jag snart hemma igen. Och jag får väl trösta mig med att jag själv tydligen är frisk som en nötkärna. Nä. Jag har inte varit hos doktorn för någon servicekontroll.
Däremot mötte jag en främmande gammal dam på flygplatsen. Vi var fyra stycken som hade bokat priority-biljetter (kostar 40 spänn och så får man gå före hela den låååånga slingrande kön med väntande passagerare - värt varenda krona!). Vi fyra började prata när vi stod och väntade på att släppas ombord och det visade sig att den äldre damen ägnat hela sitt liv åt någon form av hälsoarbete (fattade inte riktigt vad). Men hon deklarerade tydligt att hon bara genom att titta på en person (ögon, ansiktsfärg och tungan) kunde ställa diagnoser.
- Och du har problem med sköldkörten, sa den gamla damen och spände ögonen i den främmande mannen som var en av oss fyra som väntade på flyget.
Mannen började skratta och skakade på huvudet. Han hade INTE problem med sköldkörteln. Varpå den gamla damen fnyste och konstaterade:
- Inom tio år vet du att jag har rätt, slog hon fast.
Jag blev jättenyfiken. Ville fråga direkt vad hon såg när hon tittade på mig. Men jag tordes inte riktigt. Även om den gamla damen var väldigt rättfram och rak så kändes det oartigt och frågvist på nåt sätt. Dessutom hade de tre övriga passagerarna en gemensam nämnare som jag saknade. De var polacker allihop, även om de alla pratade bra svenska och bor i Sverige.
Fast jag behövde inte fråga, för plötsligt spände damen ögonen i mig. Lät blicken granska mig uppifrån och ner och sedan konstaterade hon:
- Men du min vän, du är fullt frisk. Ja, bortsett från lite järnbrist då.
Jag älskar sådana här flygplatsmöten! Och de är faktiskt inte helt ovanliga. Då och då möter jag helt främmande människor och lustiga diskussioner uppkommer. Fast det här var den bästa på länge! Inte bara för att jag blev friskförklarad (järnbrist har jag väl alltid mer eller mindre) utan för att jag älskar möten med människor som är som den gamla damen. Jag är SÄKER på att hon visste vad hon talade om för hon framstod som en sån där äkta gammal "klok gumma", om ni förstår vad jag menar. Visst är det häftigt?
Önskar bara att dottern hade varit med mig, då hade vi sluppit vänta en vecka på provsvaren för att få veta vad som slagit rot i hennes kropp.
Jag gillar det INTE.
Men nu har jag i alla fall två sjuka barn "hemma".
Sonen ligger magsjuk i sin studenlya i Västerås.
Och dottern har fått någon konstig sjukdom och ligger hemma i sin lägenhet i Södertälje.
Eftersom dottern haft de här konstiga symptomen ett par veckor (dock utan att stanna hemma från jobbet) så pallrade hon sig i går iväg till läkaren. Där hon, på plats på vårdcentralen, blev JÄTTEDÅLIG. Man får ju trösta sig med att hon inte kunde ha valt en bättre plats för att däcka totalt. Men det är ju vid sådana tillfällen jag som mamma vill kunna komma rusande och bistå med hjälp.
Men jag sitter i strålande höstsol i Polenlandet och kunde ju inte komma till snabb undsättning. Så mormor (min mamma) fick rycka ut i mitt ställe. Tror hon börjar få in vanan nu. Att vara stand-in för mig... Bästaste underbaraste mamma! Så var det när sonen blev rejält sjuk förra gången också. Jag befann mig i Polen, och mamma fick rycka ut och köra honom till akuten, vårdcentralen och allt vad som nu behövdes.
Nåja. Nu är jag snart hemma igen. Och jag får väl trösta mig med att jag själv tydligen är frisk som en nötkärna. Nä. Jag har inte varit hos doktorn för någon servicekontroll.
Däremot mötte jag en främmande gammal dam på flygplatsen. Vi var fyra stycken som hade bokat priority-biljetter (kostar 40 spänn och så får man gå före hela den låååånga slingrande kön med väntande passagerare - värt varenda krona!). Vi fyra började prata när vi stod och väntade på att släppas ombord och det visade sig att den äldre damen ägnat hela sitt liv åt någon form av hälsoarbete (fattade inte riktigt vad). Men hon deklarerade tydligt att hon bara genom att titta på en person (ögon, ansiktsfärg och tungan) kunde ställa diagnoser.
- Och du har problem med sköldkörten, sa den gamla damen och spände ögonen i den främmande mannen som var en av oss fyra som väntade på flyget.
Mannen började skratta och skakade på huvudet. Han hade INTE problem med sköldkörteln. Varpå den gamla damen fnyste och konstaterade:
- Inom tio år vet du att jag har rätt, slog hon fast.
Jag blev jättenyfiken. Ville fråga direkt vad hon såg när hon tittade på mig. Men jag tordes inte riktigt. Även om den gamla damen var väldigt rättfram och rak så kändes det oartigt och frågvist på nåt sätt. Dessutom hade de tre övriga passagerarna en gemensam nämnare som jag saknade. De var polacker allihop, även om de alla pratade bra svenska och bor i Sverige.
Fast jag behövde inte fråga, för plötsligt spände damen ögonen i mig. Lät blicken granska mig uppifrån och ner och sedan konstaterade hon:
- Men du min vän, du är fullt frisk. Ja, bortsett från lite järnbrist då.
Jag älskar sådana här flygplatsmöten! Och de är faktiskt inte helt ovanliga. Då och då möter jag helt främmande människor och lustiga diskussioner uppkommer. Fast det här var den bästa på länge! Inte bara för att jag blev friskförklarad (järnbrist har jag väl alltid mer eller mindre) utan för att jag älskar möten med människor som är som den gamla damen. Jag är SÄKER på att hon visste vad hon talade om för hon framstod som en sån där äkta gammal "klok gumma", om ni förstår vad jag menar. Visst är det häftigt?
Önskar bara att dottern hade varit med mig, då hade vi sluppit vänta en vecka på provsvaren för att få veta vad som slagit rot i hennes kropp.
Filmmanus
Jag kan inte rå för det, verkligen inte, men jag kan inte sluta...
Jag har skrattat så tårarna runnit, och sitter fortfarande här och fnissar i min ensamhet. ÄNTLIGEN vet jag vad jag vill göra av min lediga tid i Polenlandet. Eller nåja. Det har jag ju vetat hela tiden. Egentligen. Men jag har liksom inte hittat kärnan. Innan jag påbörjade det här äventyret funderade jag ju på om jag skulle ta och skriva en bok under all min lediga tid. Men jag har inte hittat "den där rätta känslan".
- Skriv en barnbok! är tipset jag fått från flera.
- Skriv en chic-lit, om relationsförväxlingar, har någon annan tipsat.
Medan någon nyfiket frågat om jag ska skriva en kriminalroman.
Men inget har kommit till mig. Inget har gett mig rätt känsla för att skriva.
Inte förrän nu.
NU VET JAG VAD JAG VILL SKRIVA!
Ett filmmanus.
Storyn bara väller fram i huvudet på mig. Och jag kan inte låta bli att skratta! Nä, ingen komedi i ordets bemärkelse. Men utan tvekan med sånt som roar mig med min kanske inte helt friska humor.
Och jag vet PRECIS vem jag vill ska spela huvudrollen.
Robert De Niro.
Ingen kommer kunna spela den koleriske, ohyfsade och totalt galna huvudrollen bättre än han! Om det så är det sista jag gör så ska jag ha honom i rollen. "Jomen tjena!" tänker ni.
Då säger jag bara så här:
- Kan han spela in såna B-filmer som familjen är värst i 132 olika varianter så kan han baske mig kliva på det här projektet också. Så enkelt är det.
Jag ser egentligen bara ett problem med mitt nyfunna projekt.
Jag har nämligen aldrig skrivit ett filmmanus.
Jag har inte ens LÄST ett filmmanus i hela mitt liv.
Så... Hur fanken börjar man?
Nummerlös
I evigheters evigheter har jag fått påtalat för mig att jag måste köpa en ny mobiltelefon. Men jag har ihärdigt stretat mot. Dagens telefoner (som ju är mer som små datorer) är för stora för att platsa i min bakficka. När jag provat touch-knapp-modellerna har det visat sig att jag inte har rätta knycken, eller trycket kanske är mer korrekt. JAG tycker inte mina fingrar är särskilt stora eller otympliga. Men i det här sammanhanget upplever jag dem som feta små korvar som prickar fel heeeela tiden.
Att jag dessutom känner mig tekniskt handikappad har också bidragit till min motvilja att uppdatera mitt telefonliv.
Men i går gjorde jag till slut slag i saken.
Jag gick för att köpa mig en Iphone.
Det gick sådär kan man väl säga.
För det första häpnade säljaren när han såg mitt gamla sim-kort och undrade hur gammalt det egentligen var. Tydligen trycker de upp de sim-kort-modellerna på t-shirtar som nostalgiminnen...
Tack för den.
Men jag kan svara exakt hur gammalt mitt telefonnummer är.
Det är 15 år. Ganska precis faktiskt.
Jag fick min första egna mobiltelefon när maken var 35 (och han fyllde ju som bekant 50 nyligen).
Hur jag kan minnas det?
Telefonnumret. Mobilen var en present från maken och han valde ett nummer han själv kunde komma ihåg.
Kombinationen var/är: Makens ålder (vid inköpstillfället), hans examensår från skolan och slutligen hans födelseår.
Nåväl. Det här ställde, tro det eller ej, till det vid min inköp av ny mobil. För av någon anledning (ingen minns varför) så är numret förvisso registrerat på mig, men med makens personnummer. Eftersom han är utlandssvensk krävs det överlåtelseavtal, underskrifter och gud vet allt innan jag kan få mitt nuvarande nummer till en ny telefon.
Men innan det här hade uppdagats hade säljkillen fört över min adressbok från min gamla mobil till den nya Iphonen. Och vips var min gamla mobil tom. Och när han skulle göra tvärtom, föra tillbaka alla nummer från den nya till min gamla så blev det mesta fel.
Suck. Så nu sitter jag alltså här, utan Iphone (för jag vägrar byta telefonnummer), med min gamla mobil, mitt simkort som har kultstatus - men med en i princip tom telefonbok och således inga nummer att ringa.
Det är kul nästan varje dag. Eller inte.
P.S. Anser du att jag bör ha ditt telefonnummer? Skicka då det till mig, på mail eller meddelande eller vad som helst. Och det gäller både hemnummer och mobilnummer.
Att jag dessutom känner mig tekniskt handikappad har också bidragit till min motvilja att uppdatera mitt telefonliv.
Men i går gjorde jag till slut slag i saken.
Jag gick för att köpa mig en Iphone.
Det gick sådär kan man väl säga.
För det första häpnade säljaren när han såg mitt gamla sim-kort och undrade hur gammalt det egentligen var. Tydligen trycker de upp de sim-kort-modellerna på t-shirtar som nostalgiminnen...
Tack för den.
Men jag kan svara exakt hur gammalt mitt telefonnummer är.
Det är 15 år. Ganska precis faktiskt.
Jag fick min första egna mobiltelefon när maken var 35 (och han fyllde ju som bekant 50 nyligen).
Hur jag kan minnas det?
Telefonnumret. Mobilen var en present från maken och han valde ett nummer han själv kunde komma ihåg.
Kombinationen var/är: Makens ålder (vid inköpstillfället), hans examensår från skolan och slutligen hans födelseår.
Nåväl. Det här ställde, tro det eller ej, till det vid min inköp av ny mobil. För av någon anledning (ingen minns varför) så är numret förvisso registrerat på mig, men med makens personnummer. Eftersom han är utlandssvensk krävs det överlåtelseavtal, underskrifter och gud vet allt innan jag kan få mitt nuvarande nummer till en ny telefon.
Men innan det här hade uppdagats hade säljkillen fört över min adressbok från min gamla mobil till den nya Iphonen. Och vips var min gamla mobil tom. Och när han skulle göra tvärtom, föra tillbaka alla nummer från den nya till min gamla så blev det mesta fel.
Suck. Så nu sitter jag alltså här, utan Iphone (för jag vägrar byta telefonnummer), med min gamla mobil, mitt simkort som har kultstatus - men med en i princip tom telefonbok och således inga nummer att ringa.
Det är kul nästan varje dag. Eller inte.
P.S. Anser du att jag bör ha ditt telefonnummer? Skicka då det till mig, på mail eller meddelande eller vad som helst. Och det gäller både hemnummer och mobilnummer.
Esberitox-chock
Jag är öm i ryggen.
Det svider i ögonen.
Nacken är stel.
Molande värk i kroppen.
Taggtråd i halsen.
H-E-L-V-E-T-E!!!!!!
Jag tror f-n mig att jag håller på att bli sjuk!
Vill inte! Vill inte! Vill iiiiiiinte!!!!
Så nu knaprar jag esberitox.
Fel.
Jag ÖVERDOSERAR esberitox.
Kom hem från jobbet för två minuter sen och har redan fått i mig en hel karta.
Och fler tänker jag trycka i mig innan jag avrundar med en ibumetin.
Sedan blir det raggsockor, flanellpyjamas och fleecepläd i sängen.
Sexigt värre. Tur att jag har huset för mig själv...
Det svider i ögonen.
Nacken är stel.
Molande värk i kroppen.
Taggtråd i halsen.
H-E-L-V-E-T-E!!!!!!
Jag tror f-n mig att jag håller på att bli sjuk!
Vill inte! Vill inte! Vill iiiiiiinte!!!!
Så nu knaprar jag esberitox.
Fel.
Jag ÖVERDOSERAR esberitox.
Kom hem från jobbet för två minuter sen och har redan fått i mig en hel karta.
Och fler tänker jag trycka i mig innan jag avrundar med en ibumetin.
Sedan blir det raggsockor, flanellpyjamas och fleecepläd i sängen.
Sexigt värre. Tur att jag har huset för mig själv...
Mysdag - igen!!!
Alltså. Det är MYCKET mysigare med lediga dagar när man inte är ledig i princip varje dag :).
Så i dag blev det mystisdag!
Först drog jag på stan och lyckades ÄNTLIGEN ta mig till kemtvätten och lämna in vinterjackan (tänkte jag skulle vara ett steg före snöstormen i år) och sonens kostym. Sedan mötte jag upp syrran och så tog vi en butiksdrive innan vi slog oss ner för det apselut viktigaste - fikastunden.
Osså ringde dottern. Hon hade tråkigt och hade redan hunnit besöka gymmet två gånger fast klockan inte ens passerat lunch (tror hon håller på att bli träningsgalen, dvs raka motsatsen till mig...) och undrade om hon kunde komma ut en sväng till mig.
Tja. Så med gemensamma krafter lagade vi tacopaj (dottern läste receptet på sin iphone och jag lagade) och så svängde hon ihop en mumsig gucca-röra och vips åt vi middag ihop. Håll med om att det låter som en riktig mystisdag!?!?!
Är lite glad över att jag fått arslet ur och gjort en del bra saker i dag också. Saker jag tydligen slutade med när sonen flyttade hemifrån och jag blev solokvist.
- Jag har diskat.
Yes. Första gången på drygt en vecka. Maskinen blir ju liksom aldrig full och klar för disk när man är ensam. Men nu har jag tröttnat på att diska smörknivar för hand om morgnarna - alltså har jag diskat (= satt på diskmaskin). Alternativet hade förstås varit att köpa fler smörknivar, en tanke jag inte helt uteslutit ännu...
- Jag har handlat på stormarknaden.
Det ekade ödsligt tomt i kylskåpet. Handtvålen i badrummet, strösockret, hushållspappret - ja allt sånt var också slut. Men som sagt, är man själv finner man andra lösningar. Men nu kände jag att jag inte orkade tvätta händerna med schampo längre och toarullen i köket kändes sådär. Så nu efter inköpsrundan känns det lite trevligare här hemma igen.
- Jag har tvättat.
Alltså. När man inte har barn som grymtar om att deras strumpor och t-shirtar är slut så upptäcker man plötsligt att man själv har ganska mycket "reserv-kläder" att ta till... Men nu sinade det till och med i min strumplåda så ett par tvättar satt faktiskt ganska fint.
På det hela taget måste jag nog påstå att det varit en jädrans bra dag i dag. Trots att det bara är en helt vanlig tisdag.
Så i dag blev det mystisdag!
Först drog jag på stan och lyckades ÄNTLIGEN ta mig till kemtvätten och lämna in vinterjackan (tänkte jag skulle vara ett steg före snöstormen i år) och sonens kostym. Sedan mötte jag upp syrran och så tog vi en butiksdrive innan vi slog oss ner för det apselut viktigaste - fikastunden.
Osså ringde dottern. Hon hade tråkigt och hade redan hunnit besöka gymmet två gånger fast klockan inte ens passerat lunch (tror hon håller på att bli träningsgalen, dvs raka motsatsen till mig...) och undrade om hon kunde komma ut en sväng till mig.
Tja. Så med gemensamma krafter lagade vi tacopaj (dottern läste receptet på sin iphone och jag lagade) och så svängde hon ihop en mumsig gucca-röra och vips åt vi middag ihop. Håll med om att det låter som en riktig mystisdag!?!?!
Är lite glad över att jag fått arslet ur och gjort en del bra saker i dag också. Saker jag tydligen slutade med när sonen flyttade hemifrån och jag blev solokvist.
- Jag har diskat.
Yes. Första gången på drygt en vecka. Maskinen blir ju liksom aldrig full och klar för disk när man är ensam. Men nu har jag tröttnat på att diska smörknivar för hand om morgnarna - alltså har jag diskat (= satt på diskmaskin). Alternativet hade förstås varit att köpa fler smörknivar, en tanke jag inte helt uteslutit ännu...
- Jag har handlat på stormarknaden.
Det ekade ödsligt tomt i kylskåpet. Handtvålen i badrummet, strösockret, hushållspappret - ja allt sånt var också slut. Men som sagt, är man själv finner man andra lösningar. Men nu kände jag att jag inte orkade tvätta händerna med schampo längre och toarullen i köket kändes sådär. Så nu efter inköpsrundan känns det lite trevligare här hemma igen.
- Jag har tvättat.
Alltså. När man inte har barn som grymtar om att deras strumpor och t-shirtar är slut så upptäcker man plötsligt att man själv har ganska mycket "reserv-kläder" att ta till... Men nu sinade det till och med i min strumplåda så ett par tvättar satt faktiskt ganska fint.
På det hela taget måste jag nog påstå att det varit en jädrans bra dag i dag. Trots att det bara är en helt vanlig tisdag.
Mysmåndag
Har jag nämnt att jag börjat jobba igen?
Yup. Efter världshistoriens längsta sommarledighet är jag nu "back in business" kan man säga. Och tro det eller ej, men det känns bra. Faktiskt riktigt jäkla skönt om jag ska vara helt ärlig.
Jag har upptäckt att jag inte har några problem med att fördriva tiden när jag är ledig, men problemet har varit att jag inte får något gjort. Inget vettigt i alla fall. Jag liksom bara lallar runt och allt jag tar mig för går såååå SAKTA!!!
Men nu när jag förvärvsarbetar igen får jag faktiskt lite mer gjort vid sidan av yrkeslivet. Känns bra.
Efter att ha jobbat hela helgen är jag dock välförtjänt ledig både i dag och i morgon. Så nu väntar en mysmåndag. Extra mysig eftersom jag och mormödrarna ska åka och hälsa på sonen i Västerås. Vi vill ju se hur han har fått det i sin lilla lya nu när han börjat bo in sig :). Hade varit lite extra skoj om vi hade kunnat ta en liten sightseeing på stan i Västerås också, men det regnar så ihärdigt i dag så det får vi nog spara till ett annat tillfälle.
Hepp. Nu ska jag se om jag kan få någon snäll själ att hjälpa mig dra åt hjulbultarna på bilen - sen drar vi!
Västerås - here we come!
Yup. Efter världshistoriens längsta sommarledighet är jag nu "back in business" kan man säga. Och tro det eller ej, men det känns bra. Faktiskt riktigt jäkla skönt om jag ska vara helt ärlig.
Jag har upptäckt att jag inte har några problem med att fördriva tiden när jag är ledig, men problemet har varit att jag inte får något gjort. Inget vettigt i alla fall. Jag liksom bara lallar runt och allt jag tar mig för går såååå SAKTA!!!
Men nu när jag förvärvsarbetar igen får jag faktiskt lite mer gjort vid sidan av yrkeslivet. Känns bra.
Efter att ha jobbat hela helgen är jag dock välförtjänt ledig både i dag och i morgon. Så nu väntar en mysmåndag. Extra mysig eftersom jag och mormödrarna ska åka och hälsa på sonen i Västerås. Vi vill ju se hur han har fått det i sin lilla lya nu när han börjat bo in sig :). Hade varit lite extra skoj om vi hade kunnat ta en liten sightseeing på stan i Västerås också, men det regnar så ihärdigt i dag så det får vi nog spara till ett annat tillfälle.
Hepp. Nu ska jag se om jag kan få någon snäll själ att hjälpa mig dra åt hjulbultarna på bilen - sen drar vi!
Västerås - here we come!
Änglar finns
En dag, för någon vecka sedan, fick jag ett brev med posten. Inte ett sådant där trist fönsterkuvert, utan ett RIKTIGT brev där någon för hand skrivit mitt namn och min adress på kuvertet.
De få gånger man hittar något sådant i brevlådan är det alltid lika spännande!!!
Vem är det från? Vad är budskapet? Kan det vara en inbjudan? Eller... Ett handskrivet brev?!?!?!
Jag kände inte igen handstilen, men trots det visste jag direkt vem avsändaren var när jag vände på det oöppnade kuvertet. Nej, nej, nej. Där stod inte avsändarens namn utan bara en enkel handskriven rad med orden:
"Till den vackraste av änglar!"
När jag försiktigt sprättade upp kuvertet fann jag inget brev. Däremot innehöll försändelsen en underbar målning. En helt ljuvlig ängel sittandes på en månskära. Jag älskar den bilden. Jag blev faktiskt kär i den första gången jag såg den, vilket jag också talade om för konstnärinnan som målat den. Och nu sände hon den till mig.
Underbara fina Sara gav bort sin änglatavla till mig!
Ibland finns det ingen gräns för hur varm man kan bli i hela hjärtat.
Och nu har jag hittat en ram och låtit den söta lilla ängeln få en hemvist.
Medan jag klurar på var jag ska sätta upp tavlan får den stå på tavelhyllan och vänta. Och där är den faktiskt också väldigt söt där den står.
Och det bästa av allt: Varje gång jag ser tavlan ler jag spontant, och eftersom jag passerar just den här platsen flera gånger om dagen så innebär det att jag ler - ofta. Det kan ju inte bli bättre, eller hur?
Studentlyan
Vad ni än gör. Köp ALDRIG - säger ALDRIG - Expedit tv-hylla a la modell större från Ikea.
Det är hyllan från h-vetet. Jag lovar.
Det var den mest vedervärdiga Ikeamöbel som vi någonsin satt ihop! Eller vi och vi... Maken och sonen slet som djur, men jag fick ju också rycka in då och då för att vi överhuvudtaget skulle få ihop eländet.
När man fått ihop tre, fyra delar trillade den första loss. När man fått tillbaka den första rasade den sjätte. Och så där höll det på i evigheters evigheter. Tog en hel jäkla flyttdag i anspråk. Å andra sidan blev det ruskigt bra när det blev klart.
Tre dagar har vi tillbringat i sonens studentlya i Västerås. Men nu är han inflyttad och klar. Och det blev faktiskt jättemysigt! Här tror jag nog att han ska kunna bo och trivas de närmaste fem åren. Men viktigast av allt: Sonen verkar redan stortrivas själv - och det är förstås det viktigaste av allt.
Sonens vardagsrum/matplats/sovrum.
Bäddsoffan blir i en superenkel handvändning en 140 cm bred säng. Under schäslongdelen döljer sig smart förvaring för bäddmadrass, täcke, kudde och sängkläder.
Ibland känns Ikea som det världsbästa företaget!
Sonens tv-hylla/musikrum/studieplats och den älskade datorn.
Det här är hyllan från h-vetet. Men den blev verkligen jättefin när den blev klar. Dessutom rymmer den massor!
Köket. Fullt utrustat och funktionellt.
Det är hyllan från h-vetet. Jag lovar.
Det var den mest vedervärdiga Ikeamöbel som vi någonsin satt ihop! Eller vi och vi... Maken och sonen slet som djur, men jag fick ju också rycka in då och då för att vi överhuvudtaget skulle få ihop eländet.
När man fått ihop tre, fyra delar trillade den första loss. När man fått tillbaka den första rasade den sjätte. Och så där höll det på i evigheters evigheter. Tog en hel jäkla flyttdag i anspråk. Å andra sidan blev det ruskigt bra när det blev klart.
Tre dagar har vi tillbringat i sonens studentlya i Västerås. Men nu är han inflyttad och klar. Och det blev faktiskt jättemysigt! Här tror jag nog att han ska kunna bo och trivas de närmaste fem åren. Men viktigast av allt: Sonen verkar redan stortrivas själv - och det är förstås det viktigaste av allt.
Sonens vardagsrum/matplats/sovrum.
Bäddsoffan blir i en superenkel handvändning en 140 cm bred säng. Under schäslongdelen döljer sig smart förvaring för bäddmadrass, täcke, kudde och sängkläder.
Ibland känns Ikea som det världsbästa företaget!
Sonens tv-hylla/musikrum/studieplats och den älskade datorn.
Det här är hyllan från h-vetet. Men den blev verkligen jättefin när den blev klar. Dessutom rymmer den massor!
Köket. Fullt utrustat och funktionellt.
Flyttlasset rullar
Sonen drog ju i måndags. Sedan dess har det knappt gått att få tag på honom. Den där nollningen tar visst upp större delen av hans vakna tid...
Men i dag får vi träffas igen, för i dag rullar det stora flyttlasset! Sonens pojkrum har packats ner i kartonger och ska nu stuvas in i studentlyan som vi inte har en aning om hur den ser ut. Blir nog en lång dag misstänker jag. Fast vi räknar med att fredagen, och kanske lördag, också går åt till att fixa med det nya boendet. Spelar ingen roll om det tar lite tid. Huvudsaken är att det blir bra i slutändan.
Pratade med en god vän i telefon i går kväll. Hon är mitt uppe i småbarnslivet och hon berättade att deras äldste son har en tendens att "rymma" så fort hon eller hennes man vänder bort blicken. Precis så gjorde vår son också. Det var en ren mardröm och jag vet inte hur många gånger jag kallsvettats av skräck medan jag letat efter honom.
Det är konstigt, men när vi satt och småpratade i telefon i går, så kändes det som att det inte alls var länge sen mina barn var små. Typ ganska nyss faktiskt. Och nu är de plötsligt vuxna.
I den plötsliga nostalgivåg som vällde över mig började jag titta lite på gamla fotografier (tantvarning där!).
Titta på de här bilderna. Ser ni vad jag ser? Om det nu känns som att bilderna togs alldeles nyligen, då är det väl inte så jädrans konstigt att jag tycker det känns ufo att han nu flyttat hemifrån. Eller hur?
Men i dag får vi träffas igen, för i dag rullar det stora flyttlasset! Sonens pojkrum har packats ner i kartonger och ska nu stuvas in i studentlyan som vi inte har en aning om hur den ser ut. Blir nog en lång dag misstänker jag. Fast vi räknar med att fredagen, och kanske lördag, också går åt till att fixa med det nya boendet. Spelar ingen roll om det tar lite tid. Huvudsaken är att det blir bra i slutändan.
Pratade med en god vän i telefon i går kväll. Hon är mitt uppe i småbarnslivet och hon berättade att deras äldste son har en tendens att "rymma" så fort hon eller hennes man vänder bort blicken. Precis så gjorde vår son också. Det var en ren mardröm och jag vet inte hur många gånger jag kallsvettats av skräck medan jag letat efter honom.
Det är konstigt, men när vi satt och småpratade i telefon i går, så kändes det som att det inte alls var länge sen mina barn var små. Typ ganska nyss faktiskt. Och nu är de plötsligt vuxna.
I den plötsliga nostalgivåg som vällde över mig började jag titta lite på gamla fotografier (tantvarning där!).
Titta på de här bilderna. Ser ni vad jag ser? Om det nu känns som att bilderna togs alldeles nyligen, då är det väl inte så jädrans konstigt att jag tycker det känns ufo att han nu flyttat hemifrån. Eller hur?