Nu måste flyget bära
Så sent som i går satt jag och försökte räkna ut hur fort man kan köra till Ystad, alltså om man verkligen ligger på hastighetsgränser som tangerar indraget körkort... För jag måste verkligen vara på plats nere i Polenlandet på lördag. Och båten från Ystad var det ynka alternativ som fanns kvar när jag gått igenom alla tänkbara sätt att ta sig ner i tid - om det inte går att flyga.
Nåja. Nu håller jag andan (nä, inte på grund av rädsla för att andas in aska). Det sägs att molnet inte är ett bekymmer längre. Jag tror det när jag landat tryggt i Gdansk. Fast jag kanske inte kan hålla andan så länge...
Hemresan på söndag är jag mindre orolig över. Skiter det sig får jag väl helt enkelt gå. Huvudsaken är att jag kommer DIT. Det vankas nämligen 100-års jubileum med familjefest på lördag, och så är det en avskedsfest inbokad på kvällen.
Och nästa vecka MÅSTE maken kunna ta sig hem på en ytterst snabb visit. För då är vi bjudna på bröllop. Men han måste också snabbt tillbaka för att jobba lite innan han sen till helgen efter MÅSTE komma hem och fira sonens student.
Så ni ser. Vi är verkligen flygberoende de närmaste veckorna. Fast ibland undrar jag hur vi kunnat hamna i en situation där vi är mer beroende av att flygen går än att tågen gör det...
Min Magnolia blommar!
Trodde inte mina ögon när jag kom hem i kväll, men efter en närmare granskning insåg jag att jag sett rätt.
Min Magnolia blommar!
Eller... Min Magnolia är på väg att börja blomma.
Fem stoooora blommor är på väg att slå ut. Det är knappt så jag tror att det är sant.
Men titta själva så ser ni de lila/mörkrosa blomknopparna.
Jag kan förstå att ni är lite konfunderade över min oerhörda glädje över ett par blomskott. Jag är ju inte direkt "känd" för att ha gröna fingrar. Än mindre för att få något som växer att överleva (maskrosor undantaget).
Men under ett par somrar har jag beundrat den stora vita Magnolian hos grannen i Polenlandet. Plötsligt blev jag medveten om just den här blomman och upptäckte att även lillasyster har en förtjusande variant i sin trädgård. Där någonstans började jag drömma om en egen Magnolia, och tro det eller ej - jag började LÄSA PÅ vad som krävs för att klara denna buske (eller om man har en uppstammad) på våra breddgrader.
Klart jag blev skitglad när jag fick en Magnoliabuske i present av pappa förra året. Svärsonen fick gräva ett hål (han grävde så fort o djupt så jag började bli orolig för att få kinesiskt besök) och sen fick barnen stränga order om att vattna den dagligen - hela sommaren. Själv var jag ju inte hemma så mycket.
När allt annat nu grönskar så fint har jag nöjt sett hur bladknopparna kommit. Att få blommor så här första året hade jag dock inte räknat med. Och när min pappa var här förra veckan konstaterade han också (gammal trädgårdsräv som han är) att några blommor lär jag inte få i år.
Men nu är de ju där!!!! FEM STORA BLOMKNOPPAR!!! Oj, vad jag är glad!
Åsså kan jag inte låta bli o fnissa åt vårt plommonträd. Vet inte om det var dottern eller sonen som sa det, men en av dem tittade förundrat på vårt träd och konstaterade sedan:
- Det växer russin på plommonträdet. Bara så du vet.
Jamen typ va? Eller så är det fru Hedlund som inte orkat plocka ner fjolårsfrukten kanske....
Russinträd...
Grattis mormor!!!
I dag fyller min underbara mormor 88 år och vi ska hem till henne på kalas.
Hon är en riktig stålmormor som bor kvar i sitt hus och sköter den stora trädgården och alla blommor så noga att förbipasserande stannar och beundrar hennes arbete.
Självklart har hon bakat allt själv som hon dukar fram åt oss till kaffet ikväll.
Tror inte heller det är någon vild gissning att hon bidragit med en hel del till fikabordet imorgon då syrrans son fyller 8 år.
Själv har jag nyligen lagt in en beställning till det stundande studentfirandet för sonen. Kuvertbröd och tårtor har mormor lovat att fixa.
Hon är så helt fantastisk - vår mormor.
Eller allas vår mormor kanske jag ska säga. För hon är inte bara mormor åt oss fyra kusiner. När vi växte upp var hon "mormor" åt flera av våra kompisar också. Grannbarn också för den delen. Sedan har ju vi barnbarn fått barn och för dem är hon också mormor. Och nu är det dessutom så att mormor har fått två barnbarns barnbarn. För första gången har därför begreppet "gammelmormor" dykt upp. Blir ju lite krångligt för de minsta när de har tre mormödrar från lika många generationer...
Hipp hipp HURRA för mormor i dag!
Mormor och en alldeles "nybakad" tågklarerare.
Oj oj oj...
Fast det har kliat rejält i fingrarna ett par gånger får jag väl medge.
Men nu måste jag ändå få berätta om två roliga morgonnyheter. Nä, inte det som kommer i en brevlåda nära dig imorgonbitti. Det här är mer på det privata planet :)
I tisdags morse, lagom till påtåren, pep det till i mobilen. I ett sms från goa vänner fick jag veta att deras bebis ÄNTLIGEN bestämt sig för att se dagens ljus! En liten pojke blev det. Man blir så där alldeles rörd och varm i hjärtat av sådana morgonnyheter. Nu har jag inte pratat med paret, men jag har förstått att det blev ambulans till BB... Man kan ju tycka att det är dramatiskt (vilket det säkert var, jag vet ju inte!), men jag kunde inte låta bli att småle. Pappan i sammanhanget, tillika min närmaste arbetskollega, är en riktig motorkille. Ni vet en sån som gillar bilar med drag i, och så är han lite förtjust i blåljus... Just därför smålog jag vid tanken på ambulansen. Kan ge mig sjutton på att vännerna nu fått en riktig liten racergrabb som inte kunde motstå att börja sin färd genom livet med lite ambulansåkande :). Hoppas jag snart får komma och beskåda det lilla underverket!
Sedan gick det inte alls lång tid innan jag fick ytterligare en sådan där härlig morgonstart.
Klockan 6 i torsdags morse ringde dottern och jublade. En kvart tidigare hade hon fått besked om att hon klarat sin utbildning. Dottern kan nu stolt titulera sig tågklarerare! Eller nåja, trafikledare kallas det visst nu förtiden.
Hon har haft uppkörning och teoriprov hela veckan och natten till torsdag morgon hade hon sitt sista uppkörningspass - och klarade det galant.
Jag är såååååå stolt och glad för hennes skull. Härligare morgonväckning kan man ju inte få som mamma.
Lite extra skoj är det förstås att hon lär vara Sveriges yngsta tågklarerare genom tiderna.
Oj oj oj... Vem kunde tro att det skulle komma så många härliga besked en helt vanliga vecka i maj månad? Så skulle varje arbetsvecka vara!
Jordgubbsmums
Nämen visst. Årets första jordgubbstårta är bakad.
Och uppäten. Till sista smulan.
Mums vad gott det var!!!
Nu laddar jag för att återgå till arbetslivet i två veckor. Okej, jag fuskade lite i lördags och hoppade in och körde ett extra pass. Men i dag kör jag igång på det vanliga schemat = räkna med glesare blogguppdateringar. Har bara lite dåligt samvete över att det sista husmålerifixeriet inte hunnit bli klart... Skulle ju gärna ha velat plocka undan penslar, byttor och ställningar för gott så man kan få njuta lite av solen som tittar fram (ibland).
Men men... Den som väntar på något gott...
Den här vill jag ha och ingen annan!
Jag har spanat runt i flera månader, men inte hittat någon som kommer i närheten av att konkurrera med min nuvarande kärlek. För liten, för gubbig, för patetisk, för tråkig - eller (vilket inte är ovanligt) för dyr.
Till slut hade jag nästan gett upp hoppet.
Men så plötsligt hittade jag den! Bilen som ska bli min. Den här ska jag bara ha.
Det som grämer mig är att den inte lanseras i Europa förrän i november. Känns surt.
Undrar om man kan förboka en ändå, redan nu? Jag behöver inte provköra, har redan läst allt jag behöver veta.
Men jag ska inte ha en vit.
Min ska vara röd.
Glänsande röd.
Så att skilsmässan från min kärlek i dag inte blir för smärtsam.
Nu längtar jag nästan till hösten!
En ny Beetle...
Dessa unga vikarier...
- Du har varit ganska länge på tidningen va? frågade den nya unga vikarien mig när vi satt i bilen på väg ut på vårt första jobb ihop och hade hur trevligt som helst.
- Ja... Jo... Det har väl blivit 12, 13, 14, 15 år eller nåt, svarade jag lite svävande (har faktiskt inte koll längre).
- Ja, för jag känner igen ditt namn - sen... sen... Ja, sen förut, avrundade vikarien diplomatiskt.
Ha ha ha ha!!! Jag vet nog vad hon tänkte, och därför kunde jag inte låta bli att skratta.
- Sen du var liten menar du? kontrade jag frankt.
Fick inget svar på den frågan så slutsatsen är ju ganska enkel.
Herregud.
Jag vet inte vad det är med vikarierna som får mig att känna mig som en övermogen grönmögelost, men de har en tendens att lyckas uppnå just den känslan hos mig.
Och det fick mig osökt att minnas en kommentar från en annan vikarie.
En dag stack han in huvudet på mitt rum och frågade om jag varit på fest under helgen, och så nämnde han en fest som jag faktiskt var bjuden på men som jag av olika skäl inte kunde bevista.
Men jag sken ju förstås upp som en sol och frågade om han, vikarien, hade varit på festen.
- Nej! Inte jag! Men mina föräldrar var där, svarade han glatt innan han gick vidare.
Jamenjagsägerjudet!!!!!!! Grönmögelost känns ju som färskvara i jämförelse med mig...
Det är därför man blir extra varm inombords när den snart 8-årige systersonen tittade granskande på mig över middagsbordet i går och sedan kläcker ur sig:
- Lillan. Du ser ut som om du är 16 år.
Vi gapskrattade förstås och sedan frågade jag vad han nu ville ha - och det var responsen på min fråga som värmde mitt hjärta (nä, jag har inte pacemaker - än...).
- Vaddå? Vaddå vill ha? sa systersonen och såg helt oförstående ut.
Han tyckte ju bara att jag såg ut som 16....
Åååååh, vad jag hoppas att den gullungen blir vikarie en dag! Jag skulle behöva en sån som honom på jobbet ibland för att slippa känna mig förpassad in i det dammiga arkivet av inventarier...
Tjugoettår
Tiden går fort när man har roligt.
Inser att jag måste ha ett hysteriskt kul liv, för jisses amalia vad åren har rusat iväg.
I dag är det 21 år sedan jag och maken skred fram längs altargången och sa ja framför prästen och hela församlingen av släkt och vänner.
I fjol när vi firade tjugo år ihop drog vi till Berlin. I år använder jag dagen till storstädning. Hur kul man än har måste ju det också göras. Ibland i alla fall...
Men skål på dig älskling - därborta i Polenlandet!
Bästaste familjen
Vi är klara med husmålningen!!! Wohoooo!!!
Ja, eller det är väl en sanning med modifikation... Vi är NÄSTAN klara med husmålningen är kanske mer korrekt. Men det viktigaste är färdigt, det vill säga all målning på höga höjder. Och faktiskt nästan allt annat också.
Och jag är sååå glad.
Men det hade aldrig - ALDRIG - gått utan bästaste familjen som agerat målarpersonal.
Dottern och sonen har slitit som jag aldrig sett dem göra förut.
Världens underbaraste mamma ryckte ut och målade tills hennes handleder höll på att gå av. Morfar har hämtat och skjutsat barnbarn när vi vuxna har målat, och vår 88-åriga mormor har ombesörjt så att de minsta fått mat i sig när vi andra inte hunnit med spistjänstgöring.
En god vän har lånat ut både stege och en lägre byggställning och hjälpt till med inköp av färg.
Och min helt ljuvligt underbara absolut bästa lillasyster har gjort en målarinsats som jag inte finner ord för att kunna beskriva min tacksamhet för. På sin lediga måndag hängde hon armkrok åtta meter upp i luften och målade så det stod härliga till. Och inte nog med det! Hon ringde dessutom sin chef och tiggde till sig att få ta kompledigt i tisdags så att hon kunde fortsätta hjälpa oss då också!!! Kan man få en bättre syster???? Inte en chans. Sent i tisdags kväll fick vi i princip knuffa ner henne från ställningen för att hon skulle sluta måla.
I går morse kunde jag och maken montera ner den höga inhyrda byggställningen och lämna tillbaka den till de supertrevliga uthyrarna. Ett hett tips till er som någon gång behöver hyra en byggställning. Vänd er till Ramirent i Södertälje! Trevligare och bättre service går inte uppbringa. Eller som jag föredrar att säga:
Ramirent - det bästa som hänt!
Sedan fick vi stressa för att packa makens bil och vid lunchtid rullade han tillbaka till sin vardag i Polenlandet. Det var onekligen med en något annorlunda semestervecka i bagaget. Hade inte två dagar fallit bort i snöväder och en i ösregn så hade vi faktiskt blivit helt färdiga med huset.
Nu återstår en del detaljer som behöver målas ytterligare en gång. Och ett pyttelitet parti ovanför sonens sovrumsfönster som vi inte hunnit måla alls. Men det känns som bagateller i sammanhanget.
Tusen miljoner driljoner TACK till alla er som på olika sätt hjälpt oss med husmålandet!!!
Pust.
Fredag eftermiddag kidnappades den blivande bruden. På det följde skivinspelning, raggarrundan i limousine och god middag på kvällen.
Sedan fortsatte lördagen med shopping och lunch på Mångfaldens hus innan vi checkade in på Bommersvik. Bastu och bad för de mest vågade (det var hemska 9 grader i vattnet så jag hörde APSELUT inte till badarna...) och så härliga spa-inslag. Ännu en god middag, ännu mer skratt och så övernattning.
Tja. Som sagt. Det blev en fantastisk helg - och nu har vi ett bröllop att se fram emot!!! Livet kunde vara sämre :)
Men i dag är jag helt slut.
Dock inte på grund av helgens upptåg.
Nix pix. I dag har nämligen husmåleriet fortsatt. I morse kom världens bästa mamma och världens bästa syster som förstärkning och har hjälpt mig med h-vetes måleriet. De är verkligen guld värda, finare familj går inte att hitta!!!
Men nu är jag helt slut. Kaputt. Finito. I princip medvetslös.
Så jag tänker sluta skriva nu och istället slänga mig i sängen. I morgon kommer syrran och mamma tillbaka för att hjälpa mig med sista målarrycket. Vi har bara ett par timmar till på oss. Sen ska den höga inhyrda ställningen återlämnas till sin rätta ägare. Det som inte är färdigmålat då får vi helt enkelt göra klart på sommarsemestern.
Pust.
Segeläventyr
Nä. Inte till målargänget.
Lagom när det fina vädret återvände var det dags att hjälpa dottern.
Hon har gått och blivit kapten. På en egen skuta.
Kruxet var bara att hennes nyinköpta segelbåt låg i Norrköping och behövde seglas hem till dotterns nyinskaffade båtplats i Mälaren. Så tidigt i morse stuvade vi bilen full med flytvästar, vinterkläder (för det är fortfarande skiiiitkallt på havet), mat för ett kompani och diverse båtattiraljer. Sen åkte vi till Norrköping och släppte av tre sjöbusar (dottern, maken och morfar).
Motvind genom hela Bråviken var visst ingen höjdare. Men för en liten stund sedan kom ny rapport. De har ankrat för natten utanför Stendörren och hoppas på att komma hem under lördagen.
Hoppas bara att de inte fryser ihjäl där ute på havet...
Här är dottern med sin nyinköpta båt. Den är jättefiiiiin!!!
"Hejdå! Ses i Sötälje!"
Fast vi var ju ett par stycken, inte minst maken, som tycker att dottern kunde ha slagit till på den här "skutan" istället... Å andra sidan passar den nog bättre oss föräldrar. Dotterns lilla vit-röda segelbåt känns faktiskt mer som "hon".
Det värmer att hjälpa
Det ösregnade ute när vi hämtade sonen och hans kompis vid tåget.
Kompisen skulle skjutsas hem och sedan skulle vi köra raka spåret till butikerna som skulle förse sonen med studentkläder.
Men riktigt så snabbt som vi tänkt lyckades vi inte komma iväg. Precis när vi hämtat upp killarna och svängde ut på vägen stod en röd bil mitt i korsningen. Damen som körde bilen hade i sin tur stoppat en annan bil vars bilförare hon stod och pratade med.
Vi grymtade lite eftersom bilarna tog upp båda körfälten så vi inte kom förbi.
Men sedan, plötsligt, stack den andra bilen och i ösregnet kom damen försiktigt fram mot oss istället. Hon förklarade att hon fått fel på bilen. Oljelampan lyste och bilen gick inte att starta efter att den lagt av mitt i korsningen. För att spä på eländet hade hon varken plånbok eller mobiltelefon med sig.
- Jag fixar det. Jag åker och köper olja och kommer snart tillbaka, sa maken och så drog vi iväg i rasande fart.
Vi släppte av sonens kompis hemma, åkte till Statoil och köpte olja och återvände till den nödsatta damen som fortfarande var lika olycklig över sitt bilhaveri.
En kvart senare kunde hon köra iväg. Vi också. Och trots att vi i flera dagar varit deprimerade över att snö och regn satt käppar i hjulen för vårt husmåleri så var vi plötsligt ganska glada till sinnet - allihopa.
Sonen satte fingret på varför vi plötsligt mådde bra.
- Det känns så bra att kunna hjälpa andra, konstaterade han med ett leende.
Efter en kort funderare tillade han dock:
- Inte för att jag och du mamma gjorde något, men ändå.
Och han har ju rätt. Det värmer att hjälpa någon som faktiskt behöver ett handtag.
Och det värmer när man sedan efter ett par timmar kommer hem och hittar ett sådant här solskenskort i brevlådan.
Att "Karin i fiestan" dessutom skickade med dubbelt så mycket pengar som oljan faktiskt kostade känns förstås inte lika bra. Men det är svårt att lämna tillbaka växeln när man inte vet vem hon är - egentligen...
Reinfeldt look-a-like
Jag har precis avslutat en första-hjälpen-städning av tvättstugan. Det vill säga: Jag har städat av diskbänken som inte syntes pga allt bråte. Det var skönt att få det gjort.
Eftermiddagen är i sin tur vikt för inköp av studentkostym. En svart vill husets unge herre införskaffa.
- Och så vill jag ha en slips som är lite mönstrad, kanske en grå, funderade han högt i morse när han strosade runt i köksregionen.
- Ska du inte ha en röd då? undrade maken lite käckt.
- Jomen jag tänkte på det först! utbrast sonen men förklarade sedan varför han dissat tanken.
- Jag vill ju helst inte se ut som Reinfeldt...
Varpå jag brast ut i gapskratt. Inte ens med den bästa viljan i världen kan man säga att sonen är Reinfeldts look-a-like. Med eller utan röd slips.
Dessutom förknippar jag röd slips med socialdemokratiska företrädare. Reinfeldt borde väl rimligen hålla sig till slipsar i olika färgskalor av blått.
Sen slog det mig. Det är inte så nedrans länge sen jag såg statsministern i röd slips... Minns att jag hajade till av just ovan nämnda anledning. När jag nämnde det för sonen visade det sig att han tydligen sett samma sak, och reagerat precis som jag för sonen konstaterade också:
- Han borde ju ha blå slips kan man tycka.
Nåja. Färgen på studentslipsen känns som det minsta problemet inför den kommande studentekiperingen. Att hitta en kostym som passar och godtas av den som ska bära den lär bli eftermiddagens svettiga övning.
Men jag får väl ta till samma knep som när jag får med mig maken på längre shoppingturer. Mjukglass. I mängder. Helst var 30:e minut. Det brukar funka finfint :)
Ett f-cking skämt
Det är ett f-cking jäkla skämt!
Aprilväder i maj
Jag finner knappt ord.
Det snöar ute. S-N-Ö-A-R!!! Den 3 maj och snöflingorna bara vräker ner utanför fönstret.
Folk i allmänhet ojjar sig och skakar på huvudet och suckar över att tvingas ta på sig vinterjackan igen.
Så gör inte vi.
Vi sitter paralyserade vid köksbordet och stirrar stint ut genom fönstret och försöker fatta vad det är som händer. Det kommer inga tårar, vi skriker inte och vi sparkar inte på bord och stolar. Vi bara sitter rakt upp och ner och försöker förstå hur det kan bli så fel.
En vecka. EN VECKA. Det är vad vi har på oss för att måla de högsta partierna på husfasaden. Inte en dag mer. Vi har i en månads tid följt alla tänkbara väderleksrapporter och långtidsprognoser för att i möjligaste mån säkerställa att vi prickat in "rätt" vecka vädermässigt.
Alla prognoser har visat att den här veckan skulle bli fin. Kanske inte den allra varmaste i mannaminne. Men tillräckligt för att det ska gå att måla husfasaden.
Och nu sitter vi här vid köksbordet och ser hur SNÖ-H-VETET faller utanför.
Det är ett sådant hån att jag faktiskt knappt finner ord.
Underskattad höjdskräck
I dag blev jag frikopplad från min markservicetjänst för att istället hjälpa tennsoldaterna med husmåleriet.
Det funkade riktigt hyggligt på baksidan där jag stod tryggt med fötterna på altangolvet.
Tycker själv att jag också var riktigt duktig på att foga sprickor i träplankorna på husets "kortsida" (vilket självfallet är FEL benämning eftersom det är där det är ABSOLUT mest att måla).
Men sen blev det problem.
Jag har underskattat min höjdskräck.
De tre övriga i familjen hävdar bestämt att de aldrig hört talas om någon som trillat ner och slagit ihjäl sig från knappt två meters höjd. Särskilt inte om man sitter ner och därmed har fötterna ännu närmare marken.
Men jag blev sjuk "där uppe". På riktigt.
Höll krampaktigt i ställningen med vänster hand och försökte måla med höger.
Gick åt h-vete. Ville bara gråta. Och mådde fruktansvärt illa.
Till slut förstod maken att jag faktiskt inte skojade och lyfte ner mig.
TACK OCH LOV!!!!
Sen fick jag marktjänst igen. Och jag klagar inte.
I går mutade jag "målargänget" med nybakad sockerkaka. I dag fick de spaghetti och köttfärssås med lite sting i. Dessutom plockar jag ur och i diskmaskinen utan att klaga det minsta. Jag gör faktiskt vad som helst - bara jag slipper klättra upp på ställningen igen! Jag protesterade inte ens när familjemedlemmarna, mellan spaghettituggorna, berättade hur de läst att folk faktiskt mirakulöst överlevt även när de ramlat från typ åtta meters höjd - som en underförstådd passning till mig...
Själv säger jag ingenting. Jag håller mig helt enkelt till sockerkaksbak.
Det känns tryggast så.