Lillan Hedlunds blogg

Kära blogg.
I dag ska vi ha påskmiddag för familjen hemma hos oss. Det är en synnerligen dålig idé. Vi, jag och P, är ju inga gourmetkockar direkt. Inte på något vis faktiskt. Ska man va helt ärlig så är vi skitusla på att laga mat överlag. Då är det ju i sammanhanget också en skitdålig idé att bjuda in till påskbuffe. Så är det ju.

Men vi vet med säkerhet att det kommer gå att äta sill, jansson, köttbullar och källarfranskor. För det tar min mor och min mormor med sig hit.
Jag ska göra dessert. Om jag minns hur man gör. Och P är i full fart med att griljera skinkan.
När vi tittade på allt vi storhandlat funderade vi länge. Vi såg bara ett julbord framför oss och kunde inte begripa vad vi glömt som ger maten lite mer påsktouch. Sen kom P på det.

Ägg.
Vi glömde köpa ägg.
Och snaps.

Men nu har vi löst det. Mest tack vare dottern som gjorde en akut inköpsinsats åt oss.

Så medan alla andra njuter av det synnerligen vackra påskaftonsvädret kliar vi oss i huvudet i vårt allmänt röriga hem och funderar över hur vi ska få påskmiddagen att inte se ut som ett akutinkastat julbord.

Men Glad Påsk på er!
Jag tror jag ska äta lite chokladägg så länge.

Kära dagbok.
I dag har jag varit en bra hustru. Riktigt skitbra, om jag får säga det själv.

Första lediga dagen, och med en hel arbetshelg framför mig, har jag storstädat hela huset. Och då menar jag verkligen städat. Fast typ fuskvariant eftersom jag knölat in allt synligt skräp bakom alla lådor och dörrar där ingen är tänkt att titta.

Why? Jo, enkom för att P ska komma hem med en hel hög kollegor hit ikväll. Så jag har alltså städat sen sju imorse för P:s skull!!!

Visst måste det bli hustrupoäng på det?

Och nu ska jag fly huset innan de kommer, alla män i kostymer. Eller ja. Det kanske de inte har. Men ni fattar vad jag menar.

Så nu blir det middag på stan med bästa barnen. Sen AW med bästa vännen. Jo, AW. Har man lekt RUT en hel dag så får man gå på After Work. Så är reglerna.

Hoppas de har såna däringa Mai Tai i baren.

Kära blogg.
Då var vi hemma i Sverige igen då.
I fredags kväll, när ett antal svenskar tittade på Agneta Fältskog hos Skavlan, skumpade vi fram i bussen mot flygplatsen.

Solbrända, utvilade och fantastiskt nöjda med vår semester klev vi på flygplanet hem.

11 timmar senare var förvandlingen total. Med en mage svullen som en medicinboll och fötter och ben svullna som trädstubbar skulle man kunna tro att jag var höggravid när jag rultade av flyget. Jag kan iallafall inte minnas att mina fotknölar bara försvunnit på det här sättet sedan jag var med barn. Och det ska vi ju komma ihåg att det är ett tag sen sist...

Lägg sedan till en dunderförkylning som slog till med full kraft mot min högra ansiktshalva. Japp. Högra. Höger öga rann som om jag grät oavbrutet. Höger bihåla, med tillhörande näsborre, totalt igenproppat. Och så höger sida av halsen.
Ja, du bloggen, du kanske kan ana effekten av att ha snutit sig och torkat ögat non-stopp i elva timmar....

Någon fröjd för ögat var iallafall inte fru Hedlund när hon kom hem.

Sonen blev iallafall jätteglad för taxfree chokladen vi köpt åt honom. Fast sen tillade han lite försynt att han slutat äta socker under vår frånvaro från landet.
"Men den kan va jättebra att ha i nödfall" konstaterade han diplomatiskt.

Nähä. Ingen svalka i havet idag. Får nöja mig med duschen.
Hörs sen!

Hej bloggen!
Tittar bara in en snabbis för att säga godnatt.
Ikväll har vi njutit av solnedgången. Vår sista i Khao Lak. För den här gången. Nu ska vi sova ett par timmar innan vi i natt beger oss hemåt. Imorgon väntar en iskall lördag om jag har förstått det rätt. Smart av mig att resa i väg i sommarkläder. Men just då, när vi for, kändes det väldigt intelligent.

Nåja. Snart får vi nog njuta av såna här dagar i Sverige också. Hoppas jag.

Sov sött så hörs vi senare!

Hej bloggen!
Vi är lite oense, jag och P.
Men om städerskan gjort den här figuren, placerat den på P:s sängbord och satt P:s brillor på den.

Då MÅSTE det ju betyda att hon tycker att det här ser ut som P.
P i handduksmodell liksom...

Kära blogg!
Jag tror jag har sagt det förut.
Men vår städerska har överträffat sig själv varenda dag under vår semester.

Vi har fått godsaker, handflätade armband, kreativt vikta kläder, toarullen är alltid ett konstverk och de senaste dagarna har hon börjat göra allt fler figurer av allt material hon hittar.

Men i dag har hon verkligen gått bananas i vår bungalow...
Jag skulle bara springa ett snabbt ärende till rummet - och hamnade i ett sagoland!

Jisses. Allt som går att göra solfjädrar av är solfjädrar. Det är kärleksfulla svanar. Tuffa björnar med solbrillor. Elefanter. Noshörningar. You name it, och jag lovar att det finns där på vårt rum - i handduksmodeller.

Undrar om det blir någon dricks till konstnärinnan ;-)

Godmorgon bloggen!
Då är dagens motionspass avklarat då. Klockan ringde som vanligt 05.30 och som den superatlet man är så studsade jag upp ur bingen. Knöt löparskorna. Och sen sprang jag en mil. Ja, innan 60-minuters passet på gymmet.
Man vill ju va uppvärmd liksom.

Ha ha ha ha ha ha!!!
Shit, va jag är rolig!!!
Nähä. Okej då.

Men vi HAR faktiskt tränat på semestern! Ett par gånger. Kanske fyra. Eller möjligen tre.
Fast jag tycker jag borde få räkna alla långa barfotapromenader på stranden också. Men det säger P att det inte gills. Jag får tydligen bara räkna de gånger jag faktiskt tagit på mig träningskläder.

Så i morse tvingade jag P att ta en bild på mig när vi skulle ut på powerwalk.
P muttrade lite och tyckte det var överkurs. Men jag tvingade honom. Man vill ju ha bildbevis liksom. P kontrade med att vem som helst kan styra ut sig som jag för en bild.
Inte jag.
Jag är alldeles för lat.
Skulle aldrig orka byta kläder för en bild.
Vilket alla jag känner vet. Tyvärr.

Dagens motionspass hade dock troligen inte blivit av om inte pengarna var slut. Och med 5 km till närmaste bankomat så blev det en fin start på morgonen. Även om mina ben just nu känns som döda stubbar.

Men jag är nöjd. Det är jag. Varenda semester släpar jag med mig träningsskor. Men det här är första gången jag faktiskt använt dom. Ja ja. Om än i begränsad omfattning. Nu slutar vi tjata om det.
Tänk istället vad mycket jag fått uppleva under de där promenaderna!

Jag har exempelvis modigt och karskt promenerat ut på en bro. Okej. Helt över kom jag inte. Halvvägs slogs jag nämligen av insikten att jag var mitt på dödens bro.
P försökte lirka med mig. Men jag var fastfrusen. Höll mig krampaktigt i pinnjäveln som någon idiot försökt få framstå som räcke.

P försökte med allt. Men han slutade åtminstone skratta när han inte fick med mig åt något håll.
Till slut suckade P och förkunnade att man inte kan dö om man råkar trilla på 1,5 meters höjd.
Jag framhöll att det var 3 meter. Drygt.
Jag är faktiskt 1,70 lång. I passet.

Nåja. Det löste sig till slut. P baxade mig baklänges med myrsteg tills jag hade sand under fötterna igen.

Så i morse valde vi en annan väg för vår promenad. Vilket gav ett oväntat, men väldigt trevligt, möte.

Nähä. Nu måste jag vila lite på solstolen. Det har ju varit en så strapatsrik morgon...

Kära blogg
I dag har vi bestämt oss för att ha en vit dag.

Så vi började morgonen med att stuva ner ett par vattenflaskor i strandväskan.
Sen tog vi en lång morgonpromenad på den vita sandstranden.
Och nu har vi ätit en sen lunch. Och druckit ett fantastiskt gott vin till.
Men jag vill understryka att det var vitt vin.

Det är faktiskt inte på något vis så att vi har dålig karaktär. Inte alls.
Hick.

Kära blogg.
I går gick P för att ta en massage. Han kom hem med nya fötter. Och vetskapen att hans mage funkar utmärkt för trumsolo.

De är så otroligt vänliga, ödmjuka och trevliga här nere. Och rättframma. P skrattade gott åt kombinationen att massösen hela tiden envisades med att titulera honom "Sir" - men bara för att i nästa ögonblick läxa upp honom för att han inte tar hand om sina fötter. Sen granskade hon missnöjt P:s mage innan hon sakligt konstaterade:
"Sir! To much beer and bacon!"

Jag skrattade så jag fick hicka när jag fick höra det. Inte skrattade jag mindre när jag sedan fick veta att hon hade kört ett trumsolo på P:s mage.
Inte ens P kunde låta bli att skratta.
De blev iallafall polare de där två. Så efter massagen blev det pedikyr också.

Man måste ju säga att de flesta här är fantastiskt charmiga människor.
Och på stranden har vi en annan charmör. Pellefant.
Han är så förtjusande att man bara smälter. Särskilt när han spelar munspel. Eller jonglerar för att imponera på barnen. Ja, och för att få bananer förstås.

Och vår rumsstäderska slutar aldrig upp med sina små överraskningar på rummet. Varje dag finns där något nytt.
Igår var det en liten hund. Idag hade valpen fått sällis av en liten elefant.

Och så skiner solen idag också. Helt otroligt.
Hörs!

Hej bloggen!
I dag gör vi sannerligen inte mycket för brödfödan. Fast det har vi ju å andra sidan inte gjort på ett tag nu.

Så vi solar. Och så badar vi.
Idag är det extra kul att bada för det blåser. Och blåst betyder vågor. Och vågor är kul!
Bara man inte får dem över sig. Jag gillar ju som bekant inte att få vatten i ansiktet.

P löste det lilla problemet. Han lyfte helt sonika upp mig varje gång det kom en våg. Jag kände mig lätt som en fjäder och njöt till fullo. Tills P tappade mig.
Vet ni hur hemskt det är att få saltvatten i ögonen? Jag var blind i säkert en kvart. P tyckte jag överdrev. Men jag överdriver aldrig. Nästan aldrig iallafall.

Sen fick det va slutbadat. Då upptäckte jag att de nya tyskarna snott våra solstolar. P upptäckte det nästan samtidigt. Vi bestämde oss genast för en hemsk hämndaktion. Sen såg vi att vi drivit i vågorna och att våra solstolar var längre bort. Det kändes snöpligt. Jag hade ju sett fram emot att avslöja för tyskarna att det finns tyskhajar i vattnet. Ja, alltså hajar som bara äter upp tyskar som snor andras solstolar.

En stund senare gick tysktanterna ner till havet och satte sig i vattenbrynet. Trodde de.
De hade missat att vattnet precis dragit ut och när det kom tillbaka i en hög våg hann tanterna inte resa sig och rädda sina permanentade frisyrer.
Jag skrattade så jag nästan fick magknip. Sen kändes det som vi hade fått vår hämnd.
Alltså lite i förskott. Någonting kommer de ju hinna göra mot oss innan veckan är slut. Typ sno sista marmeladskålen vid frukosten eller nåt. Att jag snodde den i morse är faktiskt inte samma sak.

Nähä. Om man ska anstränga sig lite då. Tror jag ska vicka på tårna en stund.
Hörs sen!

Kära blogg
Vi är lite trötta idag efter vår snorkel utflykt. Fast jag snorklade förstås inte. Jag, cyklop och de där luftrören är inte polare.
P försökte få mig att prova. Men jag grejar verkligen inte att få vatten i ansiktet. Och ska man snorkla är ju hela poängen att köra ner fejset i vattnet. Så tack, men nej tack säger snorkfröken. Ja, jag alltså.

Men det är ändå sååå värt att åka på snorkeltur. Jag visste inte att det fanns så många olika typer av människor på jorden. Att man dessutom lyckades samla alla på samma ställe är ju helt otroligt!

Nere vid piren, innan avfärd, bjöds alla på kaffe. Jag tror aldrig jag har stirrat så mycket. Det var så fascinerande många olika människor.
P tyckte likadant. Efter en stund lutade P sig fram mot mig och viskade att han trodde vi hamnat på Noaks ark. Det hade han nog baske mig rätt i. Men då förklarade vår guide GaGa (uttalas med fördel med Lady innan) att vi skulle åka speedboat. Och så delades det ut sjösjuketabletter som om det var godis.

Jag kan inte minnas att jag någonsin varit sjösjuk. Bortsett från en ålandskryssning med tjejerna. Då kunde jag inte ens äta ett ägg från den underbara frukostbuffen utan tvingades återvända till hytten. Vågorna måste ha varit skithöga för jag var grön i ansiktet hela dan. De andra måste däremot ha tagit sjöpiller för de skuttade glatt runt i taxfreen.

Det minnet fick mig nu att omgående stoppa ett piller i munnen. De kraftigt bakfulla japanska pojkarna snodde fler piller än så. Det såg jag. Stackarna. De är tydligen fortfarande i åldern då de tror att något kan bota dem dagen efter. Inget botar en riktig bakfylla. Utom möjligen pizza. Eller smörgåstårta.
Alltså, det är vad jag hört.

Sen skulle vi klättra ner i båten. Jag blev inklämd mellan P och en ensam fransman som såg ut som han ångrat sig. Men han hann inte. Med ett vrål var vi ute på havet som låg helt spegelblankt. Trots det delade vår guide ut rosa små spypåsar till alla ombord. Hela tiden med ett leende och mantrat att sjösjuka inte är nåt att skämmas över.

Sen sjönk hon ihop på golvet och spydde som en räv i en kvart. Vi andra tittade häpet på.
Ibland klagar man ju lite på sitt jobb, det gör man ju. Men tänk att varje dag börja jobbet med att kräkas! Alltså på riktigt, inte bara verbalt på morgonmötena. Jisses. De där verbala kräksituationerna hemma framstod ju plötsligt som rena himmelriket.

Och sen kom vi faktiskt dit. Till himmelriket alltså.
Vi gick iland på en strand vars sand var som vitt pulver. Jag vill säga att det kändes som potatismjöl under fötterna. P protesterade. Han hävdade att det var som cement. Ja, innan man blandat i vatten förstås.
Jag sa potatispulver. P stod fast vid cement.
Då snea jag till och frågade vad han skulle skriva på vykortet. Att han är på en strand som är som cement. Eller en strand som är som potatismjöl.
Då tog P sitt cyklop och gick ut i vattnet. Jag följde efter. Utan cyklop.
Sen tittade jag ner i vattnet och runt mina fötter simmade skitstora vita fiskar. Jag såg dem klart och tydligt utan att snorkla! Det är nackdelen med att vara i paradiset med kristallklart vatten. Man ser ta mig sjutton mer än man vill. Så jag badade inte så länge.

Istället gungade jag en stund i lianerna. Givetvis inte förrän jag var tvärsäker på att det var lianer och inte ormar.
Sen gick jag och P en liten tur in i djungeln. Barfota. Jag kände mig riktigt våghalsig. Lite som en kvinnlig Tarzan. Fast sen rasslade det som sjutton bland träden och när hela vegetationen runt oss började gunga så ville jag inte vara med i Tarzan-filmen längre.
Det gick väldigt mycket snabbare tillbaka. Jag lovar. Att den svarta hönan kan ha varit orsak till prasslet påverkade liksom inte hastigheten.

Det var väldans skönt att vara tillbaka i den blå lagunen. Och när jag satt där i potatismjölet (inte cement) försökte jag minnas hur många gånger jag varit där i filmens värld. Ja, Den blå lagunen.
Ingen annan film har fått mig att ränna på bio så mycket som den. Jag tror jag såg den 12 gånger på vita duken. Det skulle ha varit fler, men min mor tyckte jag hade offrat tillräckligt mycket pengar på en och samma film så när hon skulle tala mig tillrätta så var hon så långdragen att jag missade filmen. Jag surade länge efter det.
Men jag är inte långsint, det har gått över nu.

Sen åkte vi vidare till fler öar och snorkelvatten. Och jag funderade lite över livet i allmänhet, och kanske mest över passagerarnas olika bakgrund i synnerhet. Det skulle kunna bli en bra bok. Men den orkar jag inte skriva idag. Fast om ni vill ha en försmak så tänk er serien Lost, fast med båt istället för flyg.
Nu har jag förvisso inte sett den serien (jag blir så lätt mörkrädd), men OM jag hade producerat den serien så hade den handlat om det. Alltså som min bok. Fast i tv.
Nämen, så här kan jag inte hålla på.
Det enda jag egentligen ville säga är att det kom en regnskur i natt. Men nu är det stekhett. Och solsken.

Hörs sen då!

Kära blogg
Jag vill bara berätta att vi har det varmt. Väldigt varmt. Så där varmt så vi inte riktigt vet vad vi vill göra.
En liten stund tänkte jag att vi nog behöver lite semester från vår semester. Sen fick jag mejl från min bästis och hon vaknade visst till 20 minusgrader i morse.
Då slutade jag genast att tänka på semester från semestern. Det är ändå ganska gott med värme.
Fast bara om man får dricka Singha säger P.

Häromdagen bestämde vi oss för att boka en liten utflykt. Vi valde den seriösaste resebutiken. Den som inte är så mycket butik utan mer som en bar. En bar utan kunder. Jag tror att kunderna flyr för att han döpt baren till "Sharkes bar". Fast P säger att det inte kan va så. Han hävdar fortfarande att det inte finns haj här. Å andra sidan hävdar P också att det inte finns vilda elefanter här, men igår såg jag fyra stycken i skogen. Så det så.

Nåja. P gillar iallafall den där haj-baren. Han säger att det är för att han som har baren är så trevlig. Jag tror det beror på något annat. För en gång när vi kom dit ropade haj-barkillen till P att P kunde ta vad han ville i baren för han var själv tvungen att dra en timme.
Hans båt låg nämligen på land bakom baren, men så blev det plötsligt högvatten och då passade han på att ta en tur. Tänk. Så tror jag inte att en sjösättning sköts hemma. Inte en bar heller.

Ja. Så det var väl typ orsaken till att haj-bartendern plötsligt blev vår resesäljare.
I ett trasigt gammalt kollegieblock fick vi skriva upp våra namn, vilket land vi kommer från, rumsnummer och så betalade vi för resan.
Sen ringde haj-killen ett samtal för att boka in oss.
Det var ett lustigt samtal.

"Sweden!" ropade han i luren.
Det verkade inte den på andra sidan luren förstå. Så han ropade det tre gånger till. Inte heller det gick hem. Då började han i falsett ropa "Swiiid" som ett mantra.
Det lät: Swiiid, Swiiid, Swiiid, Swiiid, Swiiid...
Till slut började vi flina lite, jag och P.
Då la haj-killen på luren och förklarade att det var enklare att ge arrangören vårt rumsnummer istället för våra svåruttalade namn...

Så nu vet jag hur man uttalar 609 i det här landet.

Förresten har vi fått en polare till här nere. En riktig byracka. Hon vägrar vika från P:s sida. P kallar henne nedra lopphund, men då blir hon överlycklig och går snällt fot bredvid honom. P gjorde allt för att skaka av sig hunden. Det var lögn. Men jag tyckte det var kul. Särskilt när jag ville ta en bild på dem och de båda vände sig om och blängde på mig.
Visst ser det ut som om de är "friends for ever"?

När byrackan plötsligt behövde göra "nr2" tog P chansen och rusade hem och in i vårt lilla hus. Sen gömde vi oss bakom gardinerna tills hon lufsade iväg.

Nähä. Nu måste jag fundera över hur jag bäst svalkar mig. Kanske blir det i havet. Kanske blir det med en Singha...
Hörs sen!

Kära blogg.
I dag har vi haft fotosejour på stranden. Ni vet, för att fånga den där perfekta semesterbilden som man alltid kan ta fram och titta på när rusket är som värst hemma.

Det uppstod egentligen bara ett problem med vårt uppdrag. Den pyttelilla detaljen att det var lögn att få till bilden. Jag fick saltvatten i näsan (säkert kanoners om man är snorig, men jag tyckte bara det var äckligt, ungefär som jag tror att ostron smakar. Typ snor med saltsmak).

Sen skulle jag ligga i vattenbrynet. P skulle göra mig sällis och ställde in kameran på sån där automatik. Sen sprang han och kastade sig ner i vattnet. Tja. Sen blev det lite bryderi kring huruvida kameran tagit bild eller inte och då reste sig P medan jag spottade saltvatten. Och då tyckte kameran tydligen det var lämpligt att ta bilden...

Sen blev det frågesport mellan två krabbor (en av dem var klok nog att ta på sig ett snäckskal som hjälm). Jag ställde frågan. Men krabborna kunde inte svara på hur många kilo sand det ryms i en bikini efter man försökt ligga lite tjusigt i vattenbrynet. Jag vet inte heller svaret. Men det tog ungefär en halvtimme att tömma ur det värsta.

Sen gav vi lite upp det där med drömbilden. Istället njöt vi av att gå på den helt öde vita sandstranden och titta ut över det turkosa havet.
Tills jag började fundera på hur en milslång strand egentligen kan vara öde. Ganska osannolikt vid närmare eftertanke. Och då kom paniken. P försökte övertyga mig om att det inte alls finns hajar eller människoätande monster i vattnet (vilket jag hävdade att alla vet utom vi!!!). Till slut gick jag ändå med på att ta ett dopp. Men det var dumt av P att sedan förvånat utropa "oj" och titta häpet bakom min rygg och vidare ut mot havet.

Här fanns inte tid att dubbelkolla nåt. Så jag skrek bara rätt ut och kastade mig upp på P där jag klamrade mig fast tills jag vågade vända på huvudet.
I vattnet bakom mig flöt P:s vattentäta plånbok. Den hade på nåt vis lyckats klura sig ut ur P:s badbyxeficka.
Lite generat förklarade jag att jag trodde det var en haj. Eller orm.

Då blev P lite putt. Han tyckte det var taskigt av mig att offra honom och rädda mig själv. Ja, om det nu hade varit ett hemskt djur.

Så jag fick dåligt samvete och ville gottgöra honom.
På mitt mest eleganta vis försökte jag springa vackert i vattenbrynet. Så där så P skulle tycka att han är gift med världens snyggaste fru.
Till slut tittade han upp och undrade vad jag höll på med.
"Ser du inte att jag försöker se ut som Bo Derek? Fast utan flätor"

Men P muttrade något om att jag mer såg ut som nån som heter Barbro Eriksson. Sen såg han oerhört nöjd ut med sig själv.

Då slutade jag springa och funderade lite över om jag känner någon Barbro Eriksson. Sen frågade jag P vad Bo Derek egentligen är känd för. Sjöng hon? Var hon skådis? Bond-brud? Det enda man minns henne för är ju bilden där hon kommer upp ur vattnet, solbränd och hela håret i tunna små flätor.

Vi grubblade lite på det. Men sen gick vi och beställde Singha, den lokala ölen. Ja, då var vi förstås tillbaka från vår ödestrand igen. Och nu behöver jag svalka mig i havet. Här är jag inte så orolig för här badar det barn. Och det fattar ju alla att havsmonster föredrar att sluka söta små barn framför medelålders kvinnor som ser ut att heta Barbro.

Hörs sen!

Kära blogg!
Jag har en fruktansvärd träningsvärk. Man kan tydligen få det av massage. Frågan är nu: kan man ta en massage för att få bort det onda efter förra massagen? Det är dagens huvudbry.

Hittills har jag tagit två massage (går ju inte böja det ordet vettigt!)
Den första var en Tai-massage på stranden. De andra turisterna tittade imponerat på mig när de hörde mitt val.
"Ja, vad tog ni då?" frågade jag.
Tydligen inte Tai iallafall. Men när jag skulle ångra mig var det redan försent. Den pyttelilla kvinnan hade redan börjat sitt mission: att slå en råbansknop av min lekamen.
Man kan väl säga som så, det blev ju ingen 60-minuters tupplur iallafall.
Ingen knop heller om jag ska vara ärlig.
Däremot lyckades hon till slut vika ihop mig som en fickkniv. Det ska hon ha cred för. Det är många år sedan jag lyckades nå mina tår...

Nästa massage bestämde jag mig för att ta på hotellets tjusiga SPA.
När jag upptäckte att det var fem gånger så dyrt som på stranden var det försent att backa ur. De hade redan satt på mig duntofflor (hallå! vi har 35 grader i skuggan här!) och hällt upp te i en liten konstig kopp åt mig.
Jag höll upp muggen mot spa-kvinnan med frågande blick och hon nickade glatt. Men när jag fick den starka, odefinierbara, kalla drycken i munnen fick jag panik! Det här var INTE te! Plötsligt insåg jag att jag troligen drack det jag skulle tvätta fötterna i!!!
Precis när jag skulle fråga hejdade jag mig.
De här fantastiskt ödmjuka människorna skulle aldrig bekräfta att jag precis druckit mitt fotbad. Plötsligt kändes det som om det skulle bli en mycket lång SPA-dag.

Tack och lov fick jag sedan komma in i ett behandlingsrum. Det blev en underbar stund. Tills massösen hittade min nacke, axlar och rygg... Då dog jag.

Jag har effektivt samlat på mig en hel skrälldus med stressknutar de senaste månaderna. Hade massösen bara snällt plockat ut dem hade hon kunna gjort pärlhalsband till samtliga av hotellets gäster. Men det gjorde hon inte. Istället tror jag hon tog det som en personlig livsutmaning att döda dem. Ja, inte hotellgästerna då (även om jag trodde att jag själv skulle stryka med vid ett par tillfällen).

Nu vet jag varför man kör ner ansiktet i ett hål på massagebritsen. Då kan man spy fritt ner i den vackra skålen med orkidéer. Det var i princip det jag kunde tänka på medan smärtan skar som knivar under behandlingen.
Således fick jag inte slumra bort under den massagen heller.

Nu undrar jag mest när i hundan jag ska få uppleva en njutningsfull massage. Å andra sidan har massörernas tryckande, dragande och knådande av min kropp fått den att bli längre. Det kommer säkert synas också. När jag slutat röra mig som en krum gammal gumma på grund av träningsvärken.
Tur att vi bokat flygstolar med extra benutrymme hem.

Nähä ni. Nu ska jag krypa ner från solstolen till ett dopp i det här havet.
Hörs sen!

Hej bloggen!
I dag ska vi tillbringa en ny dag i paradiset. Dagens nya inslag är prickarna.
Jorå. Vi har förstås noterat att en ansenlig del av hotellets gäster, främst de mycket unga, är prickiga. Faktiskt så pass prickiga att vi funderat över om det pågår en epidemi med vattkoppor här.

Nu vet vi bättre.

I går kväll när vi läste restaurangens meny kastade sig en servitör under vårt bord och sprutade något citrondoftande medel på våra ben. P förklarade att det var myggmedel. Det hade han rätt i. Myggorna älskade det! Från att inte ha sett en mygga på hela veckan så blev vi visst myggornas middagsbuffe. Synd för dem att de inte känner P bättre... Han hämtade det tunga svenska artilleriet i form av svensk "Mygga" roller. Det räddade vår middag, men förstörde myggornas kan man säga. Ha!

Nu jämför vi vem som hann få flest prickar. Äntligen leder jag en tävling!

Nä. Nu måste jag ta ett dopp i havet. Men först bjuder jag på en bild från vår morgonpromenad.
Hörs sen!

Hola bloggen!
Eller, så säger man väl i Spanien? Nåja. Godmorgon känns lite förlegat för här har vi sedan länge passerat lunch.

I dag hävdar de lärde (P) att det är onsdag. Sen bestämde vi att vi skulle ha snäcksamlartävling. Eller snäckjagartävling som P säger.
När jag sen istället ville skriva i sanden med snäckorna så tyckte P jag var tråkig.
Så P har jagat snäckor och jag har "skrivit" i sanden. Tävlingen får vi nog spara till imorgon.

Nu ska jag äta en fruktpinne. Hörs sen!

Hej bloggen!
Tänkte bara berätta att vi är hemma nu. Ja, på hotellet alltså. Inte i Sverige.
Kändes inte som en självklarhet när vi susade fram på flaket på en sån där tuc-tuc taxi.
Fort gick det. Säkert 90 knyck. Inte den bästa kombinationen med ett par Mai Tai i magen..

Men vi hade ju inget val. Okej. I resebeskrivningen stod det att avståndet till byn är en "frisk promenad". Men va f-n. 2 mil, är inte det typ ett halvt maraton??? Det är iallafall längre än mellan Nykvarn och Södertälje, och det ska till en jädrans massa Mai Tai om jag ska få för mig att gå den sträckan.

Så det blev en tuc tuc. På liv och död. Och det var egentligen bara det jag ville säga - att jag lever. Och att Mai Tai drinkarna är suveräna här. Om ni undrar.
Godnatt! Imorgon är en ny dag!

Kära blogg.
I dag är det lite molnigt här, men vi är inte särskilt olyckliga för det. Faktiskt inte olyckliga alls. En sån här dag kan man i lugn och ro fundera över vad det finska paret intill egentligen pratar om. Utifrån de hårda orden trodde jag de var osams, men sen började tanten skratta. Jag är inte så bra på finska. Eller... Jag kan faktiskt ingen finska alls. Ja, bortsett från "jag älskar dig". Och det har jag inte hört dem säga.

Så nu har jag bytt språk till dom på andra sidan. Jag tror de är polacker. P hävdar att de är ryssar. Jag tror att jag har rätt, men nu har de gått och badat och då var jag tvungen att byta syssla.

Så nu funderar jag på vad det luktar. Det kan vara elefantbajs, men jag är inte säker på det heller.

Nä, usch. Nu blev det jobbigt att tänka. Får bli en liten siesta tror jag. Hejdå bloggen!

Var jag håller hus nuförtiden? Jag ligger på en öde strand och solar. Jo! På riktigt!

Den här semestern blev inte som vi tänkt oss riktigt. Men vi är i värmen - om än i en annan världsdel än planerat.

Och här är kanonskönt! Varmt, soligt och det händer absolut ingenting vilket borde få stresspulsen att gå ner.

Bilder? Okej. Här kommer ett par.
Vi bor i en egen bungalow med privat pool vi stranden (!). Och vi roar oss med att plocka snäckor om dagarna. Tror ni vi står ut i 14 dagar?