Dubbelbokad 2010
Om man bortser från jämna födelsedagar, studentfirande och andra högtider så består hela 2010 av blanka sidor och ofyllda dagar. Ja, sånär som på två viktiga bokade tider. Hur stora är oddsen att dessa två händelser ska inträffa samtidigt i min nya kalender? Inte troligt kan man tycka. Men när jag skulle skriva in dem i agendan så kan jag bara konstatera att jag lyckats med just det konststycket.
Den 1 februari 2010 klockan 10.00 har jag en bokad klipptid i Trosa.
Den 1 februari 2010 klockan 10.15 har jag en bokad tid för bilbesiktning i Södertälje.
Det är ju helt sjukt! Ett helt tomt år ligger serverat framför mig och de två ynka inbokade tider jag har inträffar samtidigt! Nåja. Får väl börja det nya året med att boka om. Och inte blir det mötet med Benke som ryker om någon nu inbillade sig det. Hellre tar jag körförbud på bilen än avstår mötet med frisören som i snart 30 år ombesörjt så att min blonda kalufs består (ja, bortsett från ett tillfälligt vinrött haveri som går till historien).
Gott slut 2009! Nu kör vi så det ryker rakt in i 2010! Jag tror det blir ett bra år :)
Kylans fördelar
En sak vill jag förtydliga direkt. Jag avskyr att frysa. MEN! Det finns faktiskt fördelar med extrem kyla, som typ i dag när termometern visar på -16 grader. En fördel jag precis dragit nytta av.
Jag ska ju till Stockholm och träffa dottern nu under dagen. Samtidigt var jag lite stressad över att inte ha handlat nyårsmaten och allt som hör därtill. Satt vid köksbordet på morgonkvisten och klurade på hur jag skulle lösa det hela. Då slog det mig! Är det så här kallt ute så är det ju fullt befogat att klä ut sig till michelin-gubbe och lämna hemmets lugna vrå.
Så jag gjorde något jag aldrig skulle göra annars. Oduschad, osminkad och klädd i morgontimmens myskläder (snudd på pyjamas), drog jag på mig täckbyxor, dunjacka, vantar och klämde ner ryssmössan långt över öronen och vips så syntes inte mitt morgonförvirrade tillstånd! Helt legalt kunde jag redan strax efter klockan åtta spatsera in i den lokala ica-butiken och storhandla allt inför nyårskvällen. Att jag i princip var ensam i affären, bortsett från butikspersonalen, gjorde ju inte saken sämre.
Jag kan lugnt påstå att jag var oerhört nöjd när jag rattade bilen hemåt en stund senare. Och jag körde oerhört försiktigt på den isiga vägbanan, snudd på som en körkortslös pensionär. Mardrömmen vore ju om jag körde av vägen och tvingades till sjukhus. Alltså, det var inte vilka skador jag skulle kunna få som kändes som det värsta scenariot - utan vad vårdpersonalen skulle finna när de skalat av mig min michelin-utstyrsel och hittade en rufsig, oduschad pyjamasklädd tvåbarnsmor...
Värmande möte
Om allt går enligt plan så ska jag åka upp till huvudstaden och möta dottern när hon slutar sitt jobb och så ska vi ägna ett par timmar åt att gå i klädbutiker. Dottern behöver en varm vinterjacka, och jag har lovat att ställa upp som sponsor. Som jag längtar! Inte så mycket efter shoppingturen, men desto mer efter lite kvalitetstid med dottern. Ja, ja... Jag vet vad ni tänker. Att jag mutar mig till en stund med dottern. Men faktum är att jag tror att hon VILL göra den här lilla trippen med sin gamla mor. Dottern har nämligen (tyvärr) aldrig varit mutbar. Inte ens som litet barn. Vet inte hur många gånger jag önskat att det skulle gå att köpa hennes vilja. Men icke. Det är en principfast tös som inte ruckar på sin ståndpunkt bara för att man viftar med något hon önskar sig.
Så mitt sponsorerbjudande beträffande en varm vinterjacka kan inte betraktas som muta. Det blir mer... tja... ett värmande möte mor och dotter emellan liksom. Och jag ser fram emot det! Mycket! För nu börjar det kännas ordentligt i hjärtetrakten att hon inte bor här hemma längre...
Nä, men då så...
Suck.
Maken har tagit bilen, och halva julskinkan (tack o lov, för den är fortfarande stoooor), och återvänt till Polenlandet. Kvar i huset är jag och sonen. Känns lite ödsligt. Och konstigt. Man vill ju liksom inte att det ska vara över så snabbt.
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan. Men sonen ropade precis och frågade om jag vill se på hans julklappsfilm med honom. Och varför inte? Den svenska titeln på filmen är "Baksmällan" och det är väl precis det vi lider av i dag - jag och sonen. Någon form av Jul-baksmälla. Fast utan sprit och huvudvärk.
Tror jag ska göra honom sällskap. Lite julmust, några knäck och en film och så kan vi låtsas att det fortfarande är lite jul kvar i huset.
God Jul!
Allt är klart. Jag hann med 30 minuters marginal. Inte illa om ni frågar mig. Har faktiskt aldrig lyckats snabbare så då är det väl personbästa :)
Nu är skinksmörgåsen avnjuten. I bakgrunden spelas julmusik på svag volym. Granen tindrar och alla stearinljus är tända. Snart räknar jag med att höra hur sonen vittjar sin julstrumpa. Jo precis, snart. Nu är han så stor att han inte längre är först uppe på morgonen, tvärtom, men strumpan hänger ändå troget på hans rumsdörr. Och hela dagen har vi framför oss. Japp. Jag bara njuter.
God Jul!
Dan före dopparedan
Det här innebär att vi blir rejält sena till middagen hos svärmor. Fast jag klagar inte. Vi hittade en sååå fin skinka att jag och maken blev alldeles till oss. Det var häromdagen som min mamma tipsade om att de hade så oerhört fina julskinkor på den lilla Ica-butiken alldeles i närheten av där hon bor. Så jag och maken störtade in i affären, rusade förbi förvånade butiksbiträden, och tvärnitade vid skinkdisken. Och där låg den. Den finaste julskinka man kan tänka sig. Stooor, rund och tung som attan. Vi slet till oss den direkt och gick raka vägen till kassan.
När det var vår tur att betala kände väl maken att han behövde förklara vårt beteende i butiken och varför vi endast handlade en enda vara. Om än en stor sådan. Så han vänder sig mot kassörskan och säger:
- Vad fina skinkor du har!
Kassörskan sa inte ett ljud. Men jag och maken bröt ihop i bilen därifrån. Tur att vi inte köpte lök också...
Knäck och glögg
Till slut, efter år av nerprioritering, har jag kokat knäck. Maken frågade om jag inte skulle sätta på fläkten. Galna karl! Klart man inte använder fläkten när man vill att juldofterna ska ta över i huset.
Okej, jag blev lite hysterisk på slutet av knäck-koket. Plötsligt gick allt så fort. Första skeden försvann ner i knäcksmeten och formarna jag så snyggt travat fram räckte inte och sen började det ju stelna! Men jag tror det blev bra till slut.
Och äntligen fick jag möjlighet att avrunda kvällen med lite glögg :)
Jag älskar verkligen glögg, men har ofta så fullt upp att jag knappt hinner dricka den. I kväll gick jag mot mitt traditionella jag och skruvade av korken till en glögg från Grythyttan. I vanliga fall är det bara Blossa som går hem här i huset. Men nu hade maken fått med sig den här andra sorten hem och den smakade verkligen gott.
Så nu sitter jag här nöjd, glöggvärmd och tittar ut på snöoväder nr 311 som tydligen precis tagit sin början.
Mig stör det inte. Inte just nu i alla fall.
Tänk att det snart är dan före dopparedan och det är alldeles vitt ute.
Blir nog en bra jul det här.
Hallmöbeln på plats
Efter morgonens stora matinköpsrunda lyckades jag få med mig maken till möbelbutiken för att köpa hallbänken. Jo, den är fortfarande för bred, men den får plats (okej, den går ut över dörrkarmen, men den får faktiskt plats). Maken muttrade något om att det är tidsfråga innan dörren intill har ett stort hål i sig. Men det känns som en bagatell om han frågar mig. Vilket han i och för sig inte gör. Frågar alltså.
Nöjd är jag dessutom över att jag skruvade ihop hela möbeln själv. Inte likt fru Hedlund, och lite imponerad blev han nog.
- Det är vår dotter som har lärt mig, sa jag nöjt när jag var klar.
Tänk att jag redan nu fått nytta av allt jag lärde mig i dottern och hennes sambos flyttkarusell.
Nu återstår bara det bästa. Att klä om dynan med det ulliga bulliga bruna tyget som jag köpte för flera veckor sedan. Tror att jag genast ska sätta mig och klistra.
Nej, jag ska inte sy (vilket maken påstår är vad alla normala människor gör med dylika saker). Jag ska klistra. Eller möjligen tejpa. Klister och tejp är underskattade grejer. Men vi som aldrig var (mentalt) närvarande på syslöjdslektionerna vet värdet av klibbiga hjälpredskap. Funkar alltid. Eller nåja, för det mesta i alla fall...
Första middagen
Har precis kommit hem från middagsbjudning hos dottern och hennes sambo. Jisses, vad konstigt det känns att skriva. Men nu börjar jag faktiskt inse att hon lämnat föräldrarhemmet på riktigt. Hennes gamla flickrum är såååå tomt. Ja, alltså alla möbler är ju kvar, men den stora garderoben är ekande tom, hyllor och byråer likaså. Det känns lite underligt att gå in där. Fast jag kunde inte låta bli att le när jag öppnade klädkammaren. Där står helt plötsligt flera skohyllor ekande tomma och det hänger nästan inte ett enda ytterplagg kvar. Ser likadant ut nere i hallen. Undrar just var hon gjort av alla flera hundra skor och 68 kappor i den nya lägenheten... Visst ja! De har visst ett enormt vindsförråd ;)
Nåja. Även om det känns konstigt så är jag faktiskt enormt glad också. Glad för att dottern och hennes sambo verkar stortrivas i sin lägenhet som är helt underbart fin. De hade till och med fått in en gran och pyntat den alldeles bedårande.
Jag är så glad för att de (ungdomarna) verkar trivas och ha det så mysigt ihop.
Och det var en så himla god och trevlig middag vi och dotterns svärföräldrar blev inbjudna till ikväll. Man får väl hoppas att den första middagen inte var den sista :).
Snöparanoid
Jag som bara ville att det skulle vara prydligt och fint när maken förhoppningsvis rullar in i kvarteret efter midnatt.
Men jag ger mig.
Jag ger upp.
Snön vann.
Jag orkar inte skotta mer nu.
Eller så kanske jag tar en pytteliten skottarsväng innan jag stupar i säng ;) Nä då, jag har absolut inte blivit snöparanoid. Inte alls...
En doft av jul
Precis som vanligt tillverkade svågern en krokodil som äter upp tomten. Trots alla förmanande ord om att göra småååå figurer så tog morfar ett par rejäla klumpar och byggde en grotesk gubbe till de yngstas förfäran och enorma förtjusning. I år pryddes dessutom faten av nya karaktärer som Super-Mario, en pingvin från filmen Madagaskar, lucia med följe, en tomte med för stor luva och söta små rosor och polkagriskäppar.
Så nu känns det som att julen faktiskt är på G på riktigt. Godiskvällen är liksom det formella startskottet. Därför börjar jag också känna hur det flåsar i nacken. I dag ska här städas och så ska jag se till att det doftar jul i huset innan jag stupar i säng ikväll.
Juldoften är den enkla matchen. Jag har nämligen ett fenomenalt knep. Att baka pepparkakor har jag rationaliserat bort för tusen år sedan. Mycket tack vare att min mormor alltid ser till att jag får en stor burk hembakade pepparkakor varje år. Men jag köper en deg i affären ändå. Av den får vem som vill ta sig en smakbit (att äta pepparkaksdeg borde vara en rättighet till jul), men framförallt så använder jag en liten bit av degen som jag slänger som en lätt tillplattat bit på en plåt i ugnen. Sen får klumpen ligga där och pysa i svag värme och när den gjort det ett tag så öppnar jag ugnsluckan och jag lovar att det sedan doftar jul i hela huset.
Lättare kan det inte bli!
Prisad vare dubbdäck!
Men när jag hade grävt fram bilen i morse beslutade jag och sonen att vi trots allt skulle följa vår ursprungliga plan och bege oss till Skärholmen. Allt var okej ända till vi kom i höjd med Södertälje då jag började ana ugglor i mossen.
- Ska vi strunta i det, svänga av vid Moraberg och åka ner på stan istället? frågade jag sonen lite fundersamt.
- Mig spelar det ingen roll, kommenterade sonen och ryckte på axlarna.
Äh! Hur svårt kan det va? tänkte jag och brände vidare norrut på E4:an.
Nu vet jag hur svårt det kan va...
Nu vet jag hur det är att köra i 10 km/h på motorvägen och ändå knappt se bakljusen på bilen framför.
Nu vet jag hur många långtradare och lastbilar som effektivt kan spärra körfälten när de kör fast.
Nu vet jag vilket kaos det kan vara i Vårby backe med ännu fler långtradare på sniskan.
Nu vet jag att slask kan frysa fast på vindrutan och vindrutetorkarna trots att torkarbladen sveper fram och tillbaka i takt med värmefläkten.
Nu vet jag att man verkligen BÖR lyssna på nyheterna och väderleksrapporten innan man gör en utflykt i snöoväder.
Men framförallt: Nu vet jag värdet av att ha ett par splitternya dubbdäck på bilen! Utan dom hade jag nog fortfarande slirat runt på E4:an.
Skönt att vara tryggt hemma igen. Även om jag var tvungen att (ännu en gång!) skotta mig fram till ytterdörren...
Ryska posten och högklackat
Vilken fånig undersökning. Klart man minns sin första kyss! tänkte jag och scrollade vidare i nätupplagan av den aktuella tidningen.
Men tanken bet sig ändå fast... Hur var det nu? Vem var det jag delade min första kyss med? Kan det ha varit när vi lekte ryska posten i källaren hemma hos kompisen som är optikerdotter? Eller var det med den första stora kärleken som för alltid kommer förknippas med en flakmoped?
Hrm... Hur jag än försökte dra mig till minnes så dök det bara upp en och samma bild på min näthinna. Och det var bilden av ett par ljust grå skinnpumps som var så mjuka att de smekte fötterna. Jag gick i sjunde klass och köpte dem på Kringlans skoaffär. De var svindyra. Men så var de också av märket Ross. Mina allra första högklackade skor, jag glömmer dem aldrig.
Nåja, vad är väl en kyss jämfört med ett par riktigt snygga högklackade skor ;)
Första snö(o)vädret
Så var dagen D här. Dagen då snön vräker ner oavbrutet. Jo, jag har faktiskt längtat efter snö. Det känns inte som jul annars och dessutom lyser det upp så vackert.
MEN! Jag avskyr att skotta bort eländet. I dag har jag dessutom tvingats göra samma procedur TVÅ gånger! I morse fick jag gräva fram bilen och var så duktig att jag skottade upp fina gångar runt huset och fram på altan. Jaha. Och vad hade jag för det då? Här kommer man hem rekorderligt sliten, strax före midnatt efter ett elvatimmarspass på jobbet, och då är det värre än när det begav sig i morse. Suck. Och varför - varför - måste snösvängen alltid gå åt det hållet så att det är jag och mina grannar på den här sidan om vägen som får värsta snövallen? Livet är inte rättvist..
Så nu har jag skottat. Igen.
Min fotografkollega korrekturläste högt på jobbet strax innan vi skulle gå hem:
"Dramatiskt färre som får hjärtinfarkter"
Sedan spekulerade vi lite huruvida vi låg i riskgruppen. Nu vet jag att jag gör det. Snöskottning kan inte vara bra för hjärtat. Och inte för armar och rygg heller om jag känner efter.
Tog ett snack med 17-årige sonen som gick på jullov i dag.
- Nu står det 2-0 till mig när det gäller snöskottning. Nästa varv är det din tur, deklarerade jag.
Sonen lyfte bara lite på datahörlurarna och ruskade sen på huvudet när han släppte ner dem igen.
- Glöm det. Jag tänker inte gå ut på hela jullovet.
Och sen verkade den diskussionen vara över om jag tolkade det rätt när han demonstrativt återvände till sin datorskärm.
Sanna mina ord. Det var bättre förr. När man hade en make i Sverige och kunde tvinga ut honom att göra grovjobbet.
Nu är det nedräkning
Eller okej. Ledigt blir det väl inte... Det är nu min riktiga julhysteri ska ta sin början. Det ska städas o tvättas, handlas mat o julklappar, pyntas o dekoreras, tillverkas julgodis o socialiseras. Typ.
Smygkikade lite i almanackan och inser att den börjar bli otäckt fulltecknad fram till mellandagarna då den lilla extra ledigheten är slut. Nåja. Det är ju för att kanske hinna hälften av allt jag föresätter mig som jag alltid tar semester före jul istället för som de flesta andra, i mellandagarna. Och allt jag hinner göra är ju bättre än ingenting, det är liksom så man får se på saken.
Och jag har ett litet knep för att känna mig extra duktig...
Min syster är specialist på att skapa "att-göra-listor" där hon betar av punkt efter punkt.
"Det är så skönt att få stryka på listan", har hon förklarat för mig.
Så jag har kopierat hennes idé, men med en viss modifiering.
Så fort jag gör något skriver jag upp det på en lista och när dagen är slut bockar jag av allt jag skrivit upp att jag gjort. Blir myyyycket längre listor på det viset och jag känner mig super-duper-effektiv. Ja, bortsett från att det tar lite tid att springa och skriva ner på listan så fort jag vikt en tröja i tvätthögen...
Gränsfall
Jag hade nämligen packat ner en extra ask.
Så damen vid incheckningen vet inte vad hon gick miste om när hon lät min väska passera som gränsfall :)
Desto gladare blev maken när jag öppnade en resväska full med Paradis-askar...
Choklad-bagage
Egentligen tänkte jag bara resa med handbagage när jag nu till helgen flyger ner till Polen-landet. Men maken kom i sista stund på att han vill ha ner ett antal chokladaskar och har bokat på en resväska åt mig. Jag undrar vad flygplatspersonalen kommer tänka om de tittar på röntgenbilderna av min väska som kommer att innehålla:
- Åtta Aladdin-askar (Eller Paradis för den är faktiskt godare)
- En tetra med glögg (Om jag nu hittar den i tetraförpackning, för det ska finnas har killen på Systembolaget sagt)
- En påse sötmandel och lite russin (Finns säkert i Polen också, men kan vara bra för säkerhets skull)
- Dvd-filmen "Flickan som lekte med elden" (Vi hann aldrig se den andra delen i millenium-triologin på bio)
- Nikotin-tuggummi (De är dyra i Sverige, men det är inget mot vad de kostar i Polen)
- Hårvax (No comments...)
- Barnens julklappsönskelistor (Vi måste ha familjerådslag när vi ses)
Hrm... Har jag glömt något? Jo! Just det! Tandborste också :)
Jaha, då är det väl bara att börja packa då.
Oooops!
Oooops! Jag som skröt om att jag blev klar med adventspyntet till andra advent har visst glömt en sak. Ljusstaken med mossa och levande ljus som ska brännas en söndag i taget.
Nåja. Skam den som ger sig. Om ett par minuter ska det också vara fixat. Känns bara som jag lite efter i planeringen...
Hur gick det här till?
Hrm... Hur gör vi då? funderade vi barnbarn. Då kläckte syrran en briljant idé. Vi bjuder helt enkelt in farmor och Stig på middag och gratulerar en dag i förväg! Så i dag klockan fem ska jag vara hos syrran och hjälpa till med förberedelserna med mat.
Men sen slog det mig att klockan fem ska jag också hämta sonen vid tåget.
Klockan fem ska också blomsteruppsättningen hämtas.
Klockan fem ska jag också hämta mormor som följer med på kalaset.
Ja, och så ska jag ju då vara hos syrran klockan fem.
Alltså... Hur har jag tänkt - egentligen?
Blytunga kassar
Jag och min lillasyster har som tradition att varje år åka på en julklappsshoppingdag till Stockholm. Det är en sanslöst rolig tripp som mer är en skrattorgie än shoppingtur om jag ska vara helt ärlig. Och som vanligt lyckades jag köpa det tyngsta paketet direkt i början av dagen. Min snälla snälla syster hjälpte mig så vi turades om att bära (mina!) blytunga kassar. Men i dag har jag ändå värk i både armar och ben.
Varför lär jag mig aldrig? Å andra sidan är det knepet - att snabbt köpa något så man får en påse. Det handlar om att utmana beslutsångesten och slå till på inköp.
Jag är i alla fall nöjd med dagen och ännu mer nöjd är jag över att jag inte gjorde om fjolårets misstag då jag i första butiken köpte tre stora kuddar som jag fick släpa på en hel dag. Så säg inte att man inte kan lära gamla hundar att sitta :)!
Tänt var det här!
För nu är adventsljusstaken i köket på plats. Likaså den i sovrummet och sonens stjärna lyser i hans fönster. Blev extra glad när jag hittade en tomte att hänga vid ytterdörren. Måste vara något jag köpt i fjol och glömt bort. Har nämligen inget minne alls av att jag haft den tidigare.
Sju minuter tog det att ta sig upp på vinden, klättra ner med kartongen och placera grejerna på deras avsedda plats. Sju minuter! Även om jag haft ofantligt hektiskt den senaste veckan så kan jag inte låta bli att fundera över hur det kommer sig att jag inte lyckats göra det här tidigare, eller i rätt tid kanske man ska säga. Å andra sidan har jag ju fått sju minuter över till något annat varenda dag jag struntat i det så... Ja, ja... Gjort är gjort.
Men jag ska nog skriva upp tidsaspekten på kartongen som adventsgrejerna ska ner i sen. Det kan vara värdefull information om jag har lika fullt upp nästa år.
Hamstern är död
I början av sommaren gjorde vi om hallen. Sedan dess har jag letat efter den perfekta hallmöbeln. Ingen lätt uppgift vill jag lova. Jag har sökt i varenda möbelbutik och på nätet. Jag har tittat på nytt och på begagnat utan att hitta vad jag vill ha. Men så till slut fann jag bänken som jag vill placera i hallen. Genast började jag i fantasin måla upp bilden av hur det skulle se ut, särskilt om jag klär om sittplatsen med ett ulligt brunt tyg.
Sen kom problemet.
Hur jag än mäter så är hallmöbeln fem centimeter för lång för att passa in. Och jag lovar att jag har mätt på alla tänkbara vis, både med och utan golvsockel. Till och med jag inser ju att det inte är lämpligt att köpa en möbel som inte går in - ÄNDÅ har bilden av den omklädda bänken etsat sig fast i huvudet på mig. Ja, så till den milda grad att jag (trots vetskapen om att möbeln är för stor) letat upp det "perfekta" tyget i en webb-butik och beställt det.
Så nu sitter jag här med ett ulligt brunt tyg, till en hallmöbel jag inte har.
Jag tror baske mig att jag inte har alla hästar hemma.
Eller som min vän på västkusten brukar säga:
"Hjulet snurrar, men hamstern är död"
Bommade advent
Och vad är väl en första advent... Mörk, regnig och trist. Eller ljus, tindrande, glöggdoftande och alldeles, alldeles underbar...
Nåja. Försent att gräma sig över det nu. Har jag tur hinner jag ikapp innan det andra ljuset ska tändas, även om det just nu känns tveksamt.