Family happening
Nu är vi igång. På riktigt. Med husmåleriet. Alla tennsoldater i familjen Hedlund är inkallade och måste dra sitt strå till stacken.
Alla utom jag... Alltså. Någon måste ju dokumentera det hela med kameran, kan ju inte rå för att den lotten råkade hamna på mig. Dessutom står jag för markservice - och det behövs VERKLIGEN!
- Vad ska jag ha för skor när jag målar?
- Finns det någon tejp?
- Kan jag få en hink med ljummet vatten?
- Hallå! Kom och hjälp till och håll i här!
- Ger du mig den randiga tröjan?
- Hur gör man?
- Kan du göra en säkerhetskontroll av byggställningen?
- Kom och kolla, blir det här bra?
- Ho ho! Kom och titta var jag är!
Och däremellan kokade jag sås, grillade majskolvar, fläskfilé och chorizo medan kroketterna var i ugnen.
Klart som korvspad att jag inte hinner måla när jag har det så hektiskt.
Men det är onekligen mysigt att ha hela familjen samlad på samma adress igen.
Fredag kväll hos familjen Hedlund. Då roar vi oss så här.
"Någon" har upptäckt att han inte längre tycker det känns helt okej att befinna sig sju åtta meter ovan mark för husmålning. Men har vi något alternativ? NÅGON måste ju göra det...
... och vi har en frivillig!!! "Hallå! JAG kan fixa det här!" Dottern bevisar att hon är den udda länken i familjen. Dvs den enda som tydligen inte har några problem med att befinna sig närmare molnen än den trygga marken.
Den mätbara manicken
Då så. Då har jag införskaffat stegräknaren som ska förändra mitt liv.
Ha ha ha ha ha!!!! Den var rolig :)
Men faktum är att jag faktiskt behöver den. För att på något vis finna motivation till att röra på mig. Men hjälp av den här lilla mätbara manicken på höften SER jag faktiskt om jag rört mig under dagen. Och har jag inte det får jag väl helt enkelt promenera runt runt i kvarteret om kvällarna tills jag uppnår ett godkänt resultat för dagen.
Så enkelt är det.
Och en liten baktanke finns förstås där. OM jag går tillräckligt mycket så kanske det finns en mikroskopisk chans att mitt promenerande så småningom övergår i jogglunk - och sedan kanske till och med i spänstig löpning.
Fast chansen är som sagt minimal.
Det tänkte nog också den manlige kunden som stod intill mig i sportaffären i går när jag köpte min stegräknare. Det var oceaners avstånd mellan våra två ambitioner med besöket i butiken.
Jag deklarerade att jag ville ha den enklaste manicken som fanns att tillgå för att kunna räkna mina promenadsteg. Den manlige kunden intill var i sin tur på jakt efter de ultimata löparskorna för kommande marathon... Ja, han flinade åt mig när han hörde mig tala med med butiksbiträdet. Men skrattar bäst som skrattar sist! En dag kanske jag kommer ikapp honom och då är det min tur att dra på smilbanden!
Nä, nu är det bäst att jag rör på mig. De 348 provstegen måste ökas på om jag ska hinna nå min målsättning på 10 000 steg om dagen.
Klara färdiga - GÅ!!!!
Ha ha ha ha ha!!!! Den var rolig :)
Men faktum är att jag faktiskt behöver den. För att på något vis finna motivation till att röra på mig. Men hjälp av den här lilla mätbara manicken på höften SER jag faktiskt om jag rört mig under dagen. Och har jag inte det får jag väl helt enkelt promenera runt runt i kvarteret om kvällarna tills jag uppnår ett godkänt resultat för dagen.
Så enkelt är det.
Och en liten baktanke finns förstås där. OM jag går tillräckligt mycket så kanske det finns en mikroskopisk chans att mitt promenerande så småningom övergår i jogglunk - och sedan kanske till och med i spänstig löpning.
Fast chansen är som sagt minimal.
Det tänkte nog också den manlige kunden som stod intill mig i sportaffären i går när jag köpte min stegräknare. Det var oceaners avstånd mellan våra två ambitioner med besöket i butiken.
Jag deklarerade att jag ville ha den enklaste manicken som fanns att tillgå för att kunna räkna mina promenadsteg. Den manlige kunden intill var i sin tur på jakt efter de ultimata löparskorna för kommande marathon... Ja, han flinade åt mig när han hörde mig tala med med butiksbiträdet. Men skrattar bäst som skrattar sist! En dag kanske jag kommer ikapp honom och då är det min tur att dra på smilbanden!
Nä, nu är det bäst att jag rör på mig. De 348 provstegen måste ökas på om jag ska hinna nå min målsättning på 10 000 steg om dagen.
Klara färdiga - GÅ!!!!
Schleten som en gris
Inte nog med att jag känner mig sliten - jag SER DESSUTOM UT SOM EN SCHLETEN GRIS!!!!
Fy. Tröttare än tröttast. Bådar inte gott för de kommande veckornas uppdrag. Måla huset. Men nu har jag bara 11,5 timme kvar att jobba innan jag går på mitt tjänstledighetspass igen.
När jag låg i sängen i morse kom jag på att jag faktiskt bara har två arbetspass kvar innan min lååååånga sommarledighet. Jag kör två veckor i maj. Sen två veckor i juni. Därefter stänger jag butiken och återvänder inte förrän i mitten på september. Borde ha sporrat mig rejält. Men konstigt nog kändes tanken bara... konstig... och faktiskt lite deprimerande. Jag är nog inte frisk. På riktighet.
Nähä. Bäst att ta tag i verkligheten. Måste försöka hinna köpa en stegräknare innan jobbet kallar. Nä, det går inte uppbringa batteri till min gamla här i Sverige heller har jag upptäckt.
Funderar på att smita in på salongen och boka en ansiktsbehandling också. Även om ett lyft nog skulle sitta bättre.
Hepp. Ny dag - nya tag!
Favoriten
Åååååh, vad jag tycker om Meryl Streep!!!
Jag hade egentligen tänkt använda Mamma Mia filmen som insomningsmedel i går kväll. Men det gick inte. Jag blev så glad och varm inombords och ruggigt sugen på att ha en helkväll med tjejerna och praktisera lite Abba-moves.
I mitt nästa liv vill jag bli Meryl Streep (steget är ju inte så långt *host host*...). Och så vill jag ha hennes behagliga röst. Men jag skippar skådespeleriet. Tror ändå ingen kan slå originalet.
En blick in i framtiden
Dottern har skaffat en sanslöst sjuk app till sin iphone. Man tar en bild på sig själv och sedan kör man bilden i ett program och så får man se hur man kommer se ut om typ 100 år. Eller nåja. Väsentligt mycket äldre i alla fall.
När hon visade upp den på släktmiddagen var succén ett faktum. Alla ville prova. Både vuxna och barn. Alla utom jag. Jag tvärvägrade. Jag vill INTE se mig själv med grova rynkor, åldersfläckar och långa hårstrån på hakan. Jag kommer få se den bilden en dag ändå och klarar mig finfint fram till dess.
Men de andra, som har lite mer humor än mig, skrattade så de tjöt när framtidsbilderna dök upp i dotterns telefon.
Självklart var det liksom en schablongrej. Alla bilder fick ju typ samma föråldring med rynkor och fläckar på samma ställen. Men det som fick oss alla att haja till var när dottern inledningsvis visade upp programmet genom att ta en bild på sig själv. När hon var gammal och "klar" kunde man tro att bilden var tagen på mig!!!!! Stackars jäkla flicka... Men hon får faktiskt skylla sig själv som köper en sån där grej.
Och innerst inne är jag lite fascinerad. Folk i allmänhet brukar kläcka ur sig att dottern är lik mig. Det är hon inte. Vi är ljushåriga båda två och har väl ungefär samma kroppsbyggnad (eller hade kanske jag ska säga, för undertecknad börjar ju spåra ur). Men där slutar faktiskt likheterna. Fast ska man tro den där ålders-appen så kommer dottern sluta som en kopia av mig på ålderns höst. Så några likhetsdrag har vi kanske ändå.
När hon visade upp den på släktmiddagen var succén ett faktum. Alla ville prova. Både vuxna och barn. Alla utom jag. Jag tvärvägrade. Jag vill INTE se mig själv med grova rynkor, åldersfläckar och långa hårstrån på hakan. Jag kommer få se den bilden en dag ändå och klarar mig finfint fram till dess.
Men de andra, som har lite mer humor än mig, skrattade så de tjöt när framtidsbilderna dök upp i dotterns telefon.
Självklart var det liksom en schablongrej. Alla bilder fick ju typ samma föråldring med rynkor och fläckar på samma ställen. Men det som fick oss alla att haja till var när dottern inledningsvis visade upp programmet genom att ta en bild på sig själv. När hon var gammal och "klar" kunde man tro att bilden var tagen på mig!!!!! Stackars jäkla flicka... Men hon får faktiskt skylla sig själv som köper en sån där grej.
Och innerst inne är jag lite fascinerad. Folk i allmänhet brukar kläcka ur sig att dottern är lik mig. Det är hon inte. Vi är ljushåriga båda två och har väl ungefär samma kroppsbyggnad (eller hade kanske jag ska säga, för undertecknad börjar ju spåra ur). Men där slutar faktiskt likheterna. Fast ska man tro den där ålders-appen så kommer dottern sluta som en kopia av mig på ålderns höst. Så några likhetsdrag har vi kanske ändå.
Vrakspillra
Jag brukar inte skriva om jobb i den här bloggen, och jag ska inte tråka ut er med det nu heller. Men när jag satt här vid datorn som en vrakspillra av mitt forna jag gjorde jag ett snabbt överslag i huvudet. Kan konstatera att jag och min kollega måste ha brutit mot alla arbetstidsregler som finns den här helgen...
Vi hade nämligen en strålande idé, jag och fotografen som haft påskhelgens jour. Vi ville göra något annorlunda på jobbet, något vi aldrig har möjlighet till i vanliga fall. Så vi kläckte en idé som innebar nattjobb på påskaftonen. Självfallet skulle vi istället jobba lite mindre på dagen innan nattskiftet, likaså dagen efter. Såg skitbra ut på pappret.
Men verkligheten ville något helt annat...
Det blev istället dagjobb lördag, nattjobb lördag till söndag, dag OCH sent kvällsjobb söndag...Så här mellan tummen och pekfingret tror jag att vi jobbat runt 30 timmar lördag och söndag. Och då ska man ändå beakta att en väsentlig del av början på lördagsdygnet inte är medräknat. Nu är jag så slut i huvudet att jag inte riktigt får ihop matematiken. Dygnet har väl bara 24 timmar? 24+24 blir väl typ 48?
Ja ja, skit samma. Vi hade i alla fall ett väldigt roligt och intressant nattskift. Min stackars kollega har dock fortsatt sitt arbetspass i dag och utifrån vad jag kan utläsa av rubriker och nyhetssändningar har han knappast fått det lugnare i dag...
Själv borde jag väl ha legat utslagen på en solstol på gräsmattan i dag. Men icke. Här har man bara skådat solen genom fönstren (ja, inte de på övervåningen för de är noggrannt igenplastade efter hustvätt och inför husmålning).
Efter snabb frukost blev det en biltur till Skavsta tur och retur. Sen in på jobbet. Ja, ja. Jag vet. Jag är ledig. Men jag kände att jag var TVUNGEN (fråga inte). Vidare för en snabb mathandling. Hem och tända grillen och fixa middag så svärdottern skulle hinna få i sig mat. Hann byta ett par ord med dottern som kommit hem för att ligga raklång på solsängen ett par timmar (solsängen var ju ändå ledig eftersom jag inte hade tid). Snabb kalkylering i huvudet gällande påsktrafik och fotbollshuliganer fick mig TACK OCH LOV att ta gamla vägen när vi sedan skjutsade svärdottern till tåget som skulle ta henne till Göteborg. Sedan raka spåret till mormor för kaffetår. Och nu har jag landat hemma.
Nu har jag bara en önskan. Att solen ska skina imorgon också. Jag tycker inte det är för mycket begärt att även jag får två timmar på solsängen.
Vi hade nämligen en strålande idé, jag och fotografen som haft påskhelgens jour. Vi ville göra något annorlunda på jobbet, något vi aldrig har möjlighet till i vanliga fall. Så vi kläckte en idé som innebar nattjobb på påskaftonen. Självfallet skulle vi istället jobba lite mindre på dagen innan nattskiftet, likaså dagen efter. Såg skitbra ut på pappret.
Men verkligheten ville något helt annat...
Det blev istället dagjobb lördag, nattjobb lördag till söndag, dag OCH sent kvällsjobb söndag...Så här mellan tummen och pekfingret tror jag att vi jobbat runt 30 timmar lördag och söndag. Och då ska man ändå beakta att en väsentlig del av början på lördagsdygnet inte är medräknat. Nu är jag så slut i huvudet att jag inte riktigt får ihop matematiken. Dygnet har väl bara 24 timmar? 24+24 blir väl typ 48?
Ja ja, skit samma. Vi hade i alla fall ett väldigt roligt och intressant nattskift. Min stackars kollega har dock fortsatt sitt arbetspass i dag och utifrån vad jag kan utläsa av rubriker och nyhetssändningar har han knappast fått det lugnare i dag...
Själv borde jag väl ha legat utslagen på en solstol på gräsmattan i dag. Men icke. Här har man bara skådat solen genom fönstren (ja, inte de på övervåningen för de är noggrannt igenplastade efter hustvätt och inför husmålning).
Efter snabb frukost blev det en biltur till Skavsta tur och retur. Sen in på jobbet. Ja, ja. Jag vet. Jag är ledig. Men jag kände att jag var TVUNGEN (fråga inte). Vidare för en snabb mathandling. Hem och tända grillen och fixa middag så svärdottern skulle hinna få i sig mat. Hann byta ett par ord med dottern som kommit hem för att ligga raklång på solsängen ett par timmar (solsängen var ju ändå ledig eftersom jag inte hade tid). Snabb kalkylering i huvudet gällande påsktrafik och fotbollshuliganer fick mig TACK OCH LOV att ta gamla vägen när vi sedan skjutsade svärdottern till tåget som skulle ta henne till Göteborg. Sedan raka spåret till mormor för kaffetår. Och nu har jag landat hemma.
Nu har jag bara en önskan. Att solen ska skina imorgon också. Jag tycker inte det är för mycket begärt att även jag får två timmar på solsängen.
Hustvätteriet fortsätter
Medan jag drog mitt strå till stacken på jobbet ägnade sig maken åt att tvätta husfasad under långfredagen. Efter en stund kom dottern inrullande i kvarteret för att hjälpa till med rengöringen av sitt föräldrahem. Och hon gjorde det helt frivilligt, för att hon tycker det är så kul!
Eller som hon kvittrande utbrast när hon höll på att skrubba huset rent från alger och mögel.
- Tänk att folk får betalt för att göra sånt här - det som är så roligt!
Nä. Hon var inte ironisk. Hon var helt seriös. Dottern tycker verkligen att alla former av rengöring (även inomhusstädning) är den ultimata lyckan. Jag fattar det inte. Hon har verkligen inte ärvt mina gener. Inte på något vis. Dessutom är hon nu i full färd med att försöka pricka in lediga luckor i sitt tajta schema för att kunna hjälpa till att måla husfasaden (för efter rengöring är målning tydligen en av dotterns favoritsysselsättningar).
Jag förstår bara inte hur hon ska hinna med allt. Dottern är precis inne i slutfasen av sin utbildningspraktik för tågklarerare. Lediga dagar hoppar hon in extra och jobbar på sitt gamla arbete som trafikinformatör. Parallellt med det tar hon förarbevis och kustskepparexamen (lika bra att ta båda båtutbildningarna på en gång anser dottern). Seglingskursen väntar runt hörnet. Och nu grunnar hon på om hon inte ska gå första steget i befälhavarutbildningen när hon ändå är i farten...
Och så försöker hon hitta luckor för att få tid (!) att måla vårat hus. Bara för att det är så roligt.
Jag fattar ingenting. Men jag tänkter inte klaga. Absolut inte. Alla frivilliga som vill hjälpa till att måla vår husfasad är hjärtligt välkomna! Själv ska jag fortsätta påskhelgen med förvärvsarbete, långt från fasadtvätt och målarfärg.
Eller som hon kvittrande utbrast när hon höll på att skrubba huset rent från alger och mögel.
- Tänk att folk får betalt för att göra sånt här - det som är så roligt!
Nä. Hon var inte ironisk. Hon var helt seriös. Dottern tycker verkligen att alla former av rengöring (även inomhusstädning) är den ultimata lyckan. Jag fattar det inte. Hon har verkligen inte ärvt mina gener. Inte på något vis. Dessutom är hon nu i full färd med att försöka pricka in lediga luckor i sitt tajta schema för att kunna hjälpa till att måla husfasaden (för efter rengöring är målning tydligen en av dotterns favoritsysselsättningar).
Jag förstår bara inte hur hon ska hinna med allt. Dottern är precis inne i slutfasen av sin utbildningspraktik för tågklarerare. Lediga dagar hoppar hon in extra och jobbar på sitt gamla arbete som trafikinformatör. Parallellt med det tar hon förarbevis och kustskepparexamen (lika bra att ta båda båtutbildningarna på en gång anser dottern). Seglingskursen väntar runt hörnet. Och nu grunnar hon på om hon inte ska gå första steget i befälhavarutbildningen när hon ändå är i farten...
Och så försöker hon hitta luckor för att få tid (!) att måla vårat hus. Bara för att det är så roligt.
Jag fattar ingenting. Men jag tänkter inte klaga. Absolut inte. Alla frivilliga som vill hjälpa till att måla vår husfasad är hjärtligt välkomna! Själv ska jag fortsätta påskhelgen med förvärvsarbete, långt från fasadtvätt och målarfärg.
Laddat för hustvätt
Pust. Jag är trött. Och jag är mör i kroppen. Men jag är såååå nöjd.
I går röjde jag som en tok i trädgården. Inget finfix, bara rensa allt gammalt i rabatterna (nej, jag gjorde aldrig det i höstas), krattade löv (blev inte heller av innan snön föll) och så samlade jag allt i sopsäckar som dumpades på släpet. Plus den trasiga torkvindan och alla julgranar. Eftet fem timmars hårt trädgårdsarbete var släpet fullt - och jag helt slut. Jag hade så ont i rygg och nacke att den värsta huvudvärken ever slog knock-out på mig.
Men efter en god natts sömn var jag på banan igen.
Så i dag har vi åkt och tömt släpet på tippen. Handlat mögeltvätt för husfasaden (+ massa andra attiraljer som behövs), hämtat en byggställning vi fått låna av en vän och fixat det sista med barnens påskägg. Nä, de blir nog aldrig för stora för påskägg...
Så nu är allt förberett för den här påskhelgens stora begivenhet. Japp. Här blir ingen vila och ingen ro. Husfasaden - alla tre ytterväggar (på parhus slipper man den fjärde) ska skuras ren från mögel och smuts. Tror ni att jag är ledsen för att jag jobbar hela påskhelgen? Ha ha ha ha ha!!!! Skulle inte tro det va? I morgon när jag ska åka iväg för mitt elvatimmarspass på redaktionen kommer jag med glädje vinka hejdå till maken när han står uppflugen på ställningen med sina nya skyddsglasögon och skurmedel upp till armbågarna.
Helt ärligt. Jag har nog aldrig varit så glad över att tvingas jobba hela påskhelgen :)
I går röjde jag som en tok i trädgården. Inget finfix, bara rensa allt gammalt i rabatterna (nej, jag gjorde aldrig det i höstas), krattade löv (blev inte heller av innan snön föll) och så samlade jag allt i sopsäckar som dumpades på släpet. Plus den trasiga torkvindan och alla julgranar. Eftet fem timmars hårt trädgårdsarbete var släpet fullt - och jag helt slut. Jag hade så ont i rygg och nacke att den värsta huvudvärken ever slog knock-out på mig.
Men efter en god natts sömn var jag på banan igen.
Så i dag har vi åkt och tömt släpet på tippen. Handlat mögeltvätt för husfasaden (+ massa andra attiraljer som behövs), hämtat en byggställning vi fått låna av en vän och fixat det sista med barnens påskägg. Nä, de blir nog aldrig för stora för påskägg...
Så nu är allt förberett för den här påskhelgens stora begivenhet. Japp. Här blir ingen vila och ingen ro. Husfasaden - alla tre ytterväggar (på parhus slipper man den fjärde) ska skuras ren från mögel och smuts. Tror ni att jag är ledsen för att jag jobbar hela påskhelgen? Ha ha ha ha ha!!!! Skulle inte tro det va? I morgon när jag ska åka iväg för mitt elvatimmarspass på redaktionen kommer jag med glädje vinka hejdå till maken när han står uppflugen på ställningen med sina nya skyddsglasögon och skurmedel upp till armbågarna.
Helt ärligt. Jag har nog aldrig varit så glad över att tvingas jobba hela påskhelgen :)
Grusig morgon
Jag har aldrig missat det efter en firmafest.
Aldrig efter ett nyårsfirande.
Inte ens efter rolig natt med tjejerna.
Men i morse vaknade jag och fick knappt upp ögonlocken. Tog ett tag att inse, men sen slog det mig.
Jag GLÖMDE ta ur linserna när jag gick och la mig!!!
Hur kan man glömma det? Såååå trött kan jag väl ändå inte ha varit efter att ha återvänt till arbetslivet igen.
Ja, jisses... Jag slutar aldrig att förvånas över mig själv.
Nåja. Nu har jag schyssta hamsterpåsar under ögonen och så lär det väl förbli ett par timmar. Hoppas för i jösse namn att de (påsarna under ögonen) inte är kroniska...
Fick förresten ett telefonsamtal nu tidigt på morgonen från en glad man. Kunde inte låta bli att fråga hur vädret var där han befinner sig.
- Tja, jag är ju i Italien så vad tror du? svarade han glatt.
Jag är så grymt avundsjuk så jag ville inte ens svara på den passningen.
Hepp. Nu har jag inte tid att sitta här. Har fullspäckat schema så här min ledig onsdag. På garageuppfarten står ett lånat släp och väntar. Det är min uppgift att fylla det med fyra säsongers julgranar, trasig torkvinda och diverse annat skräp från trädgården och sedan ombesörja så att det hamnar på tippen.
Samtidigt plitar jag på en "att-göra-lista" som "vaktmästaren" ska få ta tag i när han kommer förbi över påsk. Fast punkterna på den listan nämnde jag inte på telefon. Risken är överhängande att han då stannar i Italien istället för att komma hem och spendera sina semesterdagar på familjen Hedlunds arbetsläger...
Aldrig efter ett nyårsfirande.
Inte ens efter rolig natt med tjejerna.
Men i morse vaknade jag och fick knappt upp ögonlocken. Tog ett tag att inse, men sen slog det mig.
Jag GLÖMDE ta ur linserna när jag gick och la mig!!!
Hur kan man glömma det? Såååå trött kan jag väl ändå inte ha varit efter att ha återvänt till arbetslivet igen.
Ja, jisses... Jag slutar aldrig att förvånas över mig själv.
Nåja. Nu har jag schyssta hamsterpåsar under ögonen och så lär det väl förbli ett par timmar. Hoppas för i jösse namn att de (påsarna under ögonen) inte är kroniska...
Fick förresten ett telefonsamtal nu tidigt på morgonen från en glad man. Kunde inte låta bli att fråga hur vädret var där han befinner sig.
- Tja, jag är ju i Italien så vad tror du? svarade han glatt.
Jag är så grymt avundsjuk så jag ville inte ens svara på den passningen.
Hepp. Nu har jag inte tid att sitta här. Har fullspäckat schema så här min ledig onsdag. På garageuppfarten står ett lånat släp och väntar. Det är min uppgift att fylla det med fyra säsongers julgranar, trasig torkvinda och diverse annat skräp från trädgården och sedan ombesörja så att det hamnar på tippen.
Samtidigt plitar jag på en "att-göra-lista" som "vaktmästaren" ska få ta tag i när han kommer förbi över påsk. Fast punkterna på den listan nämnde jag inte på telefon. Risken är överhängande att han då stannar i Italien istället för att komma hem och spendera sina semesterdagar på familjen Hedlunds arbetsläger...
Husmorsproblem
Jag undrar hur husmödrar klarade sig förr i tiden. Hur fick man någonsin någonting gjort utan maskinernas hjälp? Jag funderar över det när jag försöker fixa tvättberget i tvättstugan.
Okej. Jag ska väl inte klaga. För tvättmaskinen funkar. Än så länge.
Däremot är det nu ganska länge sedan som torktumlaren gav upp. Det resulterar i att tusentals strumpor måste hängas "för hand". Alla badlakan och handdukar blir knaster-hård-torra och fruktansvärt osköna att torka sig med.
Men jag har bitit ihop. Man SKA kunna överleva utan torktumlare (har jag hört). Jo, jo. Jag ska köpa en ny. Och själva köpet är säkert inget problem. Men jag har inte fysiken att kånka hem en sån där stor otymplig maskin. Än mindre kompetens att koppla in den rätt. Så jag avvaktar hemvändande hjälp.
Tills vidare har jag fått klara mig med tvättlinorna i taket i tvättstugan. Och tvättvindan i trädgården.
Men nu har de också gett upp. Linorna i tvättstugan har brustit en efter en. Och nej. Det är INTE bara att hänga upp nya. Det är någon speciell anordning och om jag ska ordna nytt måste jag kanske borra och ha mig i våtrumsväggen. Och det är liksom torktumlarinstallation icke min specialitet.
Och som lök på laxen har torkvindan också gett upp.
Altantaket höll för vinterns snötyngd.
Men det gjorde inte vindan när snömassorna beslutade sig för att åka rutschkana ner på gräsmattan.
Jag blir så trött.
Den här synen mötte mig förra gången jag kom hem från Polenlandet.
Men nu har, tack och lov, snövallen smält bort. Kvar finns nu bara en slokande torkvinda...
...och en skugga av mig själv...
Okej. Jag ska väl inte klaga. För tvättmaskinen funkar. Än så länge.
Däremot är det nu ganska länge sedan som torktumlaren gav upp. Det resulterar i att tusentals strumpor måste hängas "för hand". Alla badlakan och handdukar blir knaster-hård-torra och fruktansvärt osköna att torka sig med.
Men jag har bitit ihop. Man SKA kunna överleva utan torktumlare (har jag hört). Jo, jo. Jag ska köpa en ny. Och själva köpet är säkert inget problem. Men jag har inte fysiken att kånka hem en sån där stor otymplig maskin. Än mindre kompetens att koppla in den rätt. Så jag avvaktar hemvändande hjälp.
Tills vidare har jag fått klara mig med tvättlinorna i taket i tvättstugan. Och tvättvindan i trädgården.
Men nu har de också gett upp. Linorna i tvättstugan har brustit en efter en. Och nej. Det är INTE bara att hänga upp nya. Det är någon speciell anordning och om jag ska ordna nytt måste jag kanske borra och ha mig i våtrumsväggen. Och det är liksom torktumlarinstallation icke min specialitet.
Och som lök på laxen har torkvindan också gett upp.
Altantaket höll för vinterns snötyngd.
Men det gjorde inte vindan när snömassorna beslutade sig för att åka rutschkana ner på gräsmattan.
Jag blir så trött.
Den här synen mötte mig förra gången jag kom hem från Polenlandet.
Men nu har, tack och lov, snövallen smält bort. Kvar finns nu bara en slokande torkvinda...
...och en skugga av mig själv...
På lätta fötter
Nu j-lar ska det bli ordning och reda på torpet. Har införskaffat skorna som utlovar underverk på både ben och häck.
Alla som känner mig vet ju vilken fantastisk fysik jag har. Hrm... Och hur träningsmotiverad jag är! Hrm...
Nåja. Oavsett vilket så har jag varit på jakt efter nya skor. Två par närmare bestämt. Ett par enkla svarta gympaskor att ha på jobbet och ett par mer träningsvänliga skor att ha på mina långa regelbundna promenader (alltså de jag ska börja med, snart...).
Mina gamla svarta gympisar är nämligen för små och de gamla träningspjucken har fått en ny garderob i Polenhemmet där de får samla damm.
Så när jag och bästa kompisen rymde till huvudstaden i går hoppades jag på att hitta nya skor. Och visst kom jag hem med skor - ett par som funkar för BÅDE jobb och promenader. Two in one liksom. Och så fick vi en lektion i hur de funkar av den jättegulliga tjejen som demonstrerade dem för oss.
Efter att ha prövat dem, och konstaterat att jag inte ragglade runt som ett fyllo, slog jag till på ett par som dessutom delvis är i gore-tex (perfekt för regniga dagar).
På köpet fick jag en stark rekommendation, att inte som "nybörjare" ha dem på ett 11-timmars pass på jobbet. Då kommer träningsvärken bli outhärdlig.
Jo, det är sant! Det här är skorna som tränar MIG utan att jag tränar! Det är så nedrans fiffigt så man inte tror det är sant. Men de små "bollarna" under sulorna gör vanligt gående till värsta träningspassen, stärker både ben och rumpa. Fantastiskt! Det låter som en bluff, men jag har hört flera som är supernöjda med sina skor av den här varianten och dottern intygade också att man får en träningsvärk från h-vetet i början av användandet.
Så nu är jag så in i bomben nöjd med mitt skoinköp.
Nu ska jag bara hitta byxorna som ger mig en vältränad och platt mage utan att jag behöver träna. Sen kommer jag vara fit for fight för beach 2011!
Toaproblem
Jag vaknade i natt vid tvåtiden av ett brummande läte. Till slut var jag tvungen att gå upp och leta efter oljudet.
Vad roligt det är att mitt i lördagsnatten finna att toaletten pajat. Man blir liksom så lycklig i hela kroppen och tänker att "hrm.... vilken av alla mina rörmokarkontakter ska jag ringa i natt då?"
Fy f-n.
Jag försökte laga spolningsanordningen själv. Gick inte alls. Vattnet bara fortsatte forsa ner i toan medan "motorn"(?) brummade.
Så jag gav upp.
Gick och la mig igen. Med dubbla kuddar över huvudet och fingrarna djupt inkörda i öronen. Det är sådana här nätter man skulle ha ett par öronproppar på lut.
Och nu har jag varit uppe sedan i ottan. Att gå upp halv sex en ledig söndagsmorgon måste väl ändå vara att betrakta som ottan, va?
När tiden kändes rimlig ringde jag maken för att få hantverksbistånd via telefon. Okej. Jag har inte LAGAT toaletten, men jag har i alla fall lyckats stoppa vattenflödet.
Ett tag funderade jag på att ta en spritpenna och skriva "TRASIG" stort på ett papper och tejpa fast på toalettsitsen. Men sen tänkte jag att min provisoriska lagning måste anses som så väl synlig att ingen normalt funtad människa går på den här toaletten.
Men man ska aldrig ta något för givet...
För en kvart sedan fick jag rusa upp på övervåningen och tjoa på sonen som precis vacklat in på muggen. Han hade inte noterat att det var något annorlunda i badrummet. Tack och lov hann jag få stopp på honom i tid. Och tack och lov för att vi har en toalett till.
Har man inte silvertejp funkar presentsnöre finfint :)!
Vad roligt det är att mitt i lördagsnatten finna att toaletten pajat. Man blir liksom så lycklig i hela kroppen och tänker att "hrm.... vilken av alla mina rörmokarkontakter ska jag ringa i natt då?"
Fy f-n.
Jag försökte laga spolningsanordningen själv. Gick inte alls. Vattnet bara fortsatte forsa ner i toan medan "motorn"(?) brummade.
Så jag gav upp.
Gick och la mig igen. Med dubbla kuddar över huvudet och fingrarna djupt inkörda i öronen. Det är sådana här nätter man skulle ha ett par öronproppar på lut.
Och nu har jag varit uppe sedan i ottan. Att gå upp halv sex en ledig söndagsmorgon måste väl ändå vara att betrakta som ottan, va?
När tiden kändes rimlig ringde jag maken för att få hantverksbistånd via telefon. Okej. Jag har inte LAGAT toaletten, men jag har i alla fall lyckats stoppa vattenflödet.
Ett tag funderade jag på att ta en spritpenna och skriva "TRASIG" stort på ett papper och tejpa fast på toalettsitsen. Men sen tänkte jag att min provisoriska lagning måste anses som så väl synlig att ingen normalt funtad människa går på den här toaletten.
Men man ska aldrig ta något för givet...
För en kvart sedan fick jag rusa upp på övervåningen och tjoa på sonen som precis vacklat in på muggen. Han hade inte noterat att det var något annorlunda i badrummet. Tack och lov hann jag få stopp på honom i tid. Och tack och lov för att vi har en toalett till.
Har man inte silvertejp funkar presentsnöre finfint :)!
Som en mosad banan
Det känns att man är tillbaka i verkligheten. Jag är helt SLUT, och ändå har jag bara hunnit en bråkdel av allt jag föresatt mig att göra i dag. Bara att erkänna att jag blivit ringrostig.
Men de allra, allra, allra viktigaste har jag i alla fall hunnit med. Däckbytet. Och bankbesöket som verkligen började tangera "bäst-före-datum". Skönt att ha det ur världen.
Fast jag har hunnit mer än så. Jag har skurat duschen - och då menar jag verkligen SKURAT. Sen fyllde jag bagageluckan med pantflaskor och tomma läskbackar från jul och åkte och pantade - och storhandlade. Fick en hel del påskinköp avklarade också. Det känns bra.
När jag hade plockat in alla varor hemma skuttade jag in i bilen igen för min tredje tur till stan. Nu för presentinköp. Och så passade jag på att köpa lite blommor så jag kan ersätta dom som dött under mina tio dagars frånvaro... Sen har jag förstås både tvättat och diskat och lagat middag och servat sonen med fruktsallad och piller.
I stort sett är jag nog nöjd med dagen. Kruxet är bara att jag inte hunnit städa, och det ser ut som en rövarkula här hemma. Morgondagens schema är dessutom redan spikat för andra ändamål än städning... Hrm... Nä. Jag kan inte ta städningen i helgen. Jag MÅSTE bli klar med det värsta före klockan 23 imorgon kväll. Då anländer nämligen sonens flickvän för ett drygt veckolångt besök (hon verkar inte banga för sin pojkväns krassliga tillstånd som tack och lov verkar vända nu). Ska bli jättemyyyyysigt att få ha henne här igen, men jag VILL VERKLIGEN INTE att hon ska se vårt hem i det här skicket.
Hmmmm.... Tja. Finns nog en lösning på det också. I värsta fall får hon väl husera i duschen. Den är i alla fall renstädad :)
Nähä. Jag känner mig verkligen som en mosad banan så nu tänker jag ta mig friheten att stupa i soffan! Zzzzz....
Studentmat - check!
Nu är studentmaten beställd! Ett dåligt samvete mindre. Jisses, så skönt.
Det där har grämt mig och gnagt i mig länge nu. Jag vet att när dottern tog studenten för tre år sedan så var jag ute i vääääääldigt god tid och beställde maten. Ändå sa tjejen (då) i charken att jag absolut inte var för tidig. Resurserna är nämligen begränsade under den där veckan då studentfirandena haglar.
Den här gången har jag dock dragit ut på beställningen. Helt enkelt för att jag inte klarat av att klura ut hur många som vill komma och fira vår student. "Inget problem" sa tjejen jag beställde av i dag.
Vi bestämde helt enkelt ett preliminärt antal portioner och så kan de justera galet mycket åt båda hållen om jag är helt ute och cyklar i mina antaganden.
Fast lite hum har jag ju förstås. Men det kom ju inte på rak arm direkt. Fick helt enkelt slå upp albumet med bilder från dotterns student och börja räkna gästerna på bilderna... Funkade finfint.
Känns i alla fall skönt att jag nu kan stryka den punkten på den absolut viktigaste MÅSTE-GÖRA-LISTAN.
Punkt två på den "akut-listan" måste jag försöka beta av imorgon.
V-I-N-T-E-R-D-Ä-C-K-S-B-Y-T-E
Det där har grämt mig och gnagt i mig länge nu. Jag vet att när dottern tog studenten för tre år sedan så var jag ute i vääääääldigt god tid och beställde maten. Ändå sa tjejen (då) i charken att jag absolut inte var för tidig. Resurserna är nämligen begränsade under den där veckan då studentfirandena haglar.
Den här gången har jag dock dragit ut på beställningen. Helt enkelt för att jag inte klarat av att klura ut hur många som vill komma och fira vår student. "Inget problem" sa tjejen jag beställde av i dag.
Vi bestämde helt enkelt ett preliminärt antal portioner och så kan de justera galet mycket åt båda hållen om jag är helt ute och cyklar i mina antaganden.
Fast lite hum har jag ju förstås. Men det kom ju inte på rak arm direkt. Fick helt enkelt slå upp albumet med bilder från dotterns student och börja räkna gästerna på bilderna... Funkade finfint.
Känns i alla fall skönt att jag nu kan stryka den punkten på den absolut viktigaste MÅSTE-GÖRA-LISTAN.
Punkt två på den "akut-listan" måste jag försöka beta av imorgon.
V-I-N-T-E-R-D-Ä-C-K-S-B-Y-T-E
Hemma!
Åh, vad det är skönt att vara hemma. Hemma som i Sverigehemmet. Fast jag älskar faktiskt att vara i Polenhemmet också, men just i dag var det omåttligt härligt att få kliva in genom dörren och ge sonen en sån där stoooor bamse-mamma-kram. Helt fairplay var det förstås inte från min sida, skälet till att han inte lyckades parera mitt kramutfall berodde på att han var helt däckad.
Jo, för gårdagens doktorbesök och akutröntgen tog i morse en ny vändning när sonen var ÄNNU SÄMRE. Riktigt jäkla skitdålig faktiskt. Så jourhavande mormor ryckte (som vanligt) ut, ringde högsta chefsdoktorn som gav rådet att åka raka vägen till akuten.
Och där satt jag i en taxibuss i Polenlandet och skumpade fram mot flygplatsen. Kändes ännu värre än i går. Min ljusglimt var ändå att jag nu faktiskt var på väg hem - och att sonen var i tryggt förvar med sin mormor förstås.
När jag väl landade på svensk mark hade sonen dessutom fått komma hem (om än med ÄNNU högre sänka). Och doktorn på akuten hade varit underbar, och två minuters väntan (sonens uppskattning) i väntrummet på akuten innan sonen låg på ett rum och tömdes på blod och genomgick EKG tycker jag nästan låter för bra för att vara sant. Nu hoppas vi att det vänder. Hoppas, hoppas, hoppas!!!!
På fredag morgon väntar dock nya provtagningar, men då ska väl baske mig det värsta blåst över.
Till dess ägnar jag mig mest åt att puffa kuddar åt sonen, servera honom vatten och piller, har inhandlat värsta stora blandade fruktskålen (den innehåller till och med både persikor och jordgubbar!!!) så att sonen ska få lite vitaminer i sig. Glassen är självskriven och just nu jobbar jag hårt på att muta honom så han tar sin hostmedicin. Sonen som ALLTID varit svag för belöningar verkar dock vara en svår nöt att knäcka just i det här sammanhanget. Han tycker verkligen att hostmedicinen smakar vedervärdigt. Eller som han själv beskrev det.
- När man har svalt den vill man verkligen ta livet av sig!
Men hallå! Har han överlevt hittills, kan ha ju för fanken inte ta kål på sig själv på grund av lite "medusin" som Pippi skulle ha sagt.
Ja, ja. Vi får väl se vem som vinner kampen till sist. Det är mest bara hiskeligt skönt att vara hemma igen.
Jo, för gårdagens doktorbesök och akutröntgen tog i morse en ny vändning när sonen var ÄNNU SÄMRE. Riktigt jäkla skitdålig faktiskt. Så jourhavande mormor ryckte (som vanligt) ut, ringde högsta chefsdoktorn som gav rådet att åka raka vägen till akuten.
Och där satt jag i en taxibuss i Polenlandet och skumpade fram mot flygplatsen. Kändes ännu värre än i går. Min ljusglimt var ändå att jag nu faktiskt var på väg hem - och att sonen var i tryggt förvar med sin mormor förstås.
När jag väl landade på svensk mark hade sonen dessutom fått komma hem (om än med ÄNNU högre sänka). Och doktorn på akuten hade varit underbar, och två minuters väntan (sonens uppskattning) i väntrummet på akuten innan sonen låg på ett rum och tömdes på blod och genomgick EKG tycker jag nästan låter för bra för att vara sant. Nu hoppas vi att det vänder. Hoppas, hoppas, hoppas!!!!
På fredag morgon väntar dock nya provtagningar, men då ska väl baske mig det värsta blåst över.
Till dess ägnar jag mig mest åt att puffa kuddar åt sonen, servera honom vatten och piller, har inhandlat värsta stora blandade fruktskålen (den innehåller till och med både persikor och jordgubbar!!!) så att sonen ska få lite vitaminer i sig. Glassen är självskriven och just nu jobbar jag hårt på att muta honom så han tar sin hostmedicin. Sonen som ALLTID varit svag för belöningar verkar dock vara en svår nöt att knäcka just i det här sammanhanget. Han tycker verkligen att hostmedicinen smakar vedervärdigt. Eller som han själv beskrev det.
- När man har svalt den vill man verkligen ta livet av sig!
Men hallå! Har han överlevt hittills, kan ha ju för fanken inte ta kål på sig själv på grund av lite "medusin" som Pippi skulle ha sagt.
Ja, ja. Vi får väl se vem som vinner kampen till sist. Det är mest bara hiskeligt skönt att vara hemma igen.
Packar ihop
Sådär. Då har jag nästan packat ihop mitt liv i dotterns lila resväska. I morgon bär det av hemåt igen.
Och just i dag längtar jag verkligen, VERKLIGEN, hem.
Sonen blev sjuk i förra veckan. Typ en klassiker med halsont och lite feber. Men sen har den där skitsjukdomen bara accelererat. Halsontet försvann och ersattes av hosta, värk i lungor, ont i öron och konstant feber. I morse fick jourhavande mormor rycka ut och köra honom till doktorn. Och den väldigt höga sänkan fick i sin tur doktorn att skicka sonen raka vägen till sjukan för lungröntgen.
Det är inte så där skitkul att sitta i Polenlandet vid sådana här tillfällen. Packade som en tok, redo att kasta mig på "nödflyget" som går via Köpenhamn för vidare transport till Arlanda.
Men när sonen blivit röntgad och gjort ett nytt doktorbesök stod det klart att det i alla fall inte är lungorna det är fel på. Och infektionen som tydligen slagit ut hela hans kroppssystem bör gå att bota med pencillin och kåvepenin. Hoppas vi. Ja, doktorn också förstås.
Så nu kan jag som planerat flyga hem i morgon förmiddag, med det vanliga lågprisflyget.
Men det ska verkligen bli skönt att få komma hem och pyssla om sonen själv ett par dagar. Fast honom går det nog egentligen ingen nöd på. Världens bästa mormor (tillika världens bästa mamma åt undertecknad) har förutom flängt runt mellan sjukhus, läkarmottagningar och apotek - fixat med mat och handling och stått stand by för all tänkbar hjälp. Och när hon inte servat sjukt barnbarn har hon och morfar rest runt i länet med sitt äldsta barnbarn (dottern) för att spana in potentiella segelbåtsköp.
Vad skulle jag göra utan den här back-upen? Ja, inte sitta i Polenlandet och rulla tummarna i alla fall... Jag har sagt det förut, men det är värt att säga igen: JAG HAR VÄRLDENS ALLRA BÄSTA MAMMA!!!!
Och just i dag längtar jag verkligen, VERKLIGEN, hem.
Sonen blev sjuk i förra veckan. Typ en klassiker med halsont och lite feber. Men sen har den där skitsjukdomen bara accelererat. Halsontet försvann och ersattes av hosta, värk i lungor, ont i öron och konstant feber. I morse fick jourhavande mormor rycka ut och köra honom till doktorn. Och den väldigt höga sänkan fick i sin tur doktorn att skicka sonen raka vägen till sjukan för lungröntgen.
Det är inte så där skitkul att sitta i Polenlandet vid sådana här tillfällen. Packade som en tok, redo att kasta mig på "nödflyget" som går via Köpenhamn för vidare transport till Arlanda.
Men när sonen blivit röntgad och gjort ett nytt doktorbesök stod det klart att det i alla fall inte är lungorna det är fel på. Och infektionen som tydligen slagit ut hela hans kroppssystem bör gå att bota med pencillin och kåvepenin. Hoppas vi. Ja, doktorn också förstås.
Så nu kan jag som planerat flyga hem i morgon förmiddag, med det vanliga lågprisflyget.
Men det ska verkligen bli skönt att få komma hem och pyssla om sonen själv ett par dagar. Fast honom går det nog egentligen ingen nöd på. Världens bästa mormor (tillika världens bästa mamma åt undertecknad) har förutom flängt runt mellan sjukhus, läkarmottagningar och apotek - fixat med mat och handling och stått stand by för all tänkbar hjälp. Och när hon inte servat sjukt barnbarn har hon och morfar rest runt i länet med sitt äldsta barnbarn (dottern) för att spana in potentiella segelbåtsköp.
Vad skulle jag göra utan den här back-upen? Ja, inte sitta i Polenlandet och rulla tummarna i alla fall... Jag har sagt det förut, men det är värt att säga igen: JAG HAR VÄRLDENS ALLRA BÄSTA MAMMA!!!!
Ingen babka - en colomba!
Men hallå???!!! Var är alla mina italienvänner??? Ho ho! Where are youuuuu?
Äsch. Strunt samma. Jag löste gåtan själv :)
Det är ingen babka jag har i min nya fina kakburk. Det är en colomba! Och inte är det en polsk påsk-kaka heller, det är kakan (desserten) som varje italienare med självaktning har på sitt påskbord. Jajamensan. Så är det.
Ni fattar att jag har hyggligt lite att göra om dagarna när jag har tid att grotta ner mig i sånt här va? I vilket fall som helst fick jag också lära mig (prisa internet!) att colomba betyder duva på italienska. Och det är just som en duva som kakan ska vara formad.
Ja ja, jag vet. Det tog ett tag innan jag såg det också.
Men den ska ses ovanifrån, som en fågel med utsträckta vingar. Och tja, med lite god vilja så kanske man kan ana det. Fast helt ärligt trodde jag nog att det var ett lite för utjäst kors... Men. Säger italienarna att det är en duva så är det så. Kakan/duvan symboliserar i sin tur fred och den helige anden.
Jamen då så. Då har inte bara jag lärt mig något nytt i dag. Det har också ni gjort mina kära bloggläsare :)
Babka = polsk påskkaka (ser mer ut som en traditionell sockerkaka)
Colomba = italiensk påskkaka (ser ut som en flygande fågel)
Äsch. Strunt samma. Jag löste gåtan själv :)
Det är ingen babka jag har i min nya fina kakburk. Det är en colomba! Och inte är det en polsk påsk-kaka heller, det är kakan (desserten) som varje italienare med självaktning har på sitt påskbord. Jajamensan. Så är det.
Ni fattar att jag har hyggligt lite att göra om dagarna när jag har tid att grotta ner mig i sånt här va? I vilket fall som helst fick jag också lära mig (prisa internet!) att colomba betyder duva på italienska. Och det är just som en duva som kakan ska vara formad.
Ja ja, jag vet. Det tog ett tag innan jag såg det också.
Men den ska ses ovanifrån, som en fågel med utsträckta vingar. Och tja, med lite god vilja så kanske man kan ana det. Fast helt ärligt trodde jag nog att det var ett lite för utjäst kors... Men. Säger italienarna att det är en duva så är det så. Kakan/duvan symboliserar i sin tur fred och den helige anden.
Jamen då så. Då har inte bara jag lärt mig något nytt i dag. Det har också ni gjort mina kära bloggläsare :)
Babka = polsk påskkaka (ser mer ut som en traditionell sockerkaka)
Colomba = italiensk påskkaka (ser ut som en flygande fågel)
Får det vara lite babka?
Kolla! Visst är kaklådan gudomligt söt? Av en händelse sprang jag rakt på den inne på mataffären i helgen och den slog knockout på mig direkt! Preciiiiiis en sådan här låda för mina hembakade kakor har jag saknat! Okej, det är väl troligare att den kommer att rymma min mormors kakor, men det gör INGENTING för nu har jag världens sötaste kakburk!
Fast man kunde tyvärr inte bara köpa lådan. Innehållet ingick liksom i köpet. Och det vete katten om jag är så sugen på att smaka... Det är en stor otymplig mjuk kaka som doftar mandel och russin (om man sniffar på plastförpackningen som den är insvept i).
Jag misstänker starkt att det är någon form av traditionell polsk påsk-kaka. Varför jag tror det? Enkelt. Lådan stod bland alla andra kakor som formligen skrek ut påsk med sina motiv av harar och ägg. Men helt säker kan man ju inte vara, så i dag har jag i brist på annat, googlat runt på nätet. Jag tror att det kan vara en "babka" som ligger i min fina kaklåda. Om jag förstått det hela rätt (vilket absolut inte är säkert) så är babka en traditionell polsk påsk-kaka.
Kolla så får ni se hur den ser ut!
Hrm... Någon som vet något om kakan som jag inte vet? Tjoa till i sådana fall för jag är uppriktigt nyfiken! Fast jag är inte ett dugg sugen på att smaka om jag ska vara ärlig. Särskilt inte efter att jag tittat på "bäst-före-datumet"... Den här kakan håller sig tydligen i toppform fram till den 28 oktober 2011.
Wohoooo! Då kan vi äta den på sonens 19-årskalas! Han fyller den 16 oktober så då borde det ju funka finfint, eller hur?
Ja ja... Jag tror jag lämnar kakan åt sitt öde här i Polenhemmet när jag flyger hem i veckan. Men kakburken ska varsamt förpackas i resväskan och nåde den bagagekrängare som kastar min väska (okej då, dotterns...) så att burken knölas till!
Vårutflykt
Det är helt obegripligt, men sant. I det här landet går det inte uppbringa ett nytt batteri till min stegräknare. JA! Det är helt sant!!! Vi har varit i tre olika sportaffärer, i två radio- och tv-butiker, i en datorbutik och i en fotoaffär. Men ingen - SÄGER INGEN - har det lilla batteriet som jag behöver.
Jag blev skitsur. Hur ska man kunna ta tag i sitt liv när batterigudarna är emot en???
Maken tyckte väl kanske att vi kunde promenera ändå. Helt meningslöst enligt mig. Ja, om jag nu ändå inte kan stoltsera med ett stort antal räknade steg så hade jag faktiskt ingen lust att knata runt bara för att solen skiner.
Till slut blev det en kompromiss.
Vi tog bilen och åkte på en liten vårutflykt till en badort cirka fyra mil hemifrån. Vi har varit där en gång tidigare, vid mitt första Polenbesök för tre år sedan, så det kändes lite kul att åka dit igen.
På vägen såg vi massor av vårtecken! Storkar till exempel, fleeera storkar! Jag vet inte vad det är med de där flygfäna, men jag blir ALLTID lika glad när jag ser en stork. Och skogsbackarna var helt täckta av vitsippor. Hur mysigt som helst. Så till slut slutade jag sura över stegräknaren, men var ändå lite lack över att jag glömt ta med mig kameran...
Väl framme i Darlowo (tror orten stavas ungefär så) tog vi en promenad (utan att räkna stegen) genom byn och ut till havet. Härligt! Men jäkligt blåsigt, så det var ganska skönt och återvända till bilen efter en stund.
Och äntligen har vi börjat ro ihop lite tankar kring makens kommande födelsedagskalas. Det är förvisso ett tag kvar, men det känns ändå skönt att ha börjat dra upp lite riktlinjer.
Det bekymmer som nu kvarstår, och som skaver i mig, ligger hemma i sitt pojkrum. Har nyligen fått rapport från sonen om att hans feber fortfarande inte vill ge med sig, trots att han försökt döda den i fyra dagar med allehanda tabletter. Ljusningen är att halsontet i princip är borta, men i gengäld har han fått en ruskig hosta. Det känns inte bra, inte alls bra. Men jag håller alla tummar (okej, har bara två) för att det vänder nu.
Jag blev skitsur. Hur ska man kunna ta tag i sitt liv när batterigudarna är emot en???
Maken tyckte väl kanske att vi kunde promenera ändå. Helt meningslöst enligt mig. Ja, om jag nu ändå inte kan stoltsera med ett stort antal räknade steg så hade jag faktiskt ingen lust att knata runt bara för att solen skiner.
Till slut blev det en kompromiss.
Vi tog bilen och åkte på en liten vårutflykt till en badort cirka fyra mil hemifrån. Vi har varit där en gång tidigare, vid mitt första Polenbesök för tre år sedan, så det kändes lite kul att åka dit igen.
På vägen såg vi massor av vårtecken! Storkar till exempel, fleeera storkar! Jag vet inte vad det är med de där flygfäna, men jag blir ALLTID lika glad när jag ser en stork. Och skogsbackarna var helt täckta av vitsippor. Hur mysigt som helst. Så till slut slutade jag sura över stegräknaren, men var ändå lite lack över att jag glömt ta med mig kameran...
Väl framme i Darlowo (tror orten stavas ungefär så) tog vi en promenad (utan att räkna stegen) genom byn och ut till havet. Härligt! Men jäkligt blåsigt, så det var ganska skönt och återvända till bilen efter en stund.
Och äntligen har vi börjat ro ihop lite tankar kring makens kommande födelsedagskalas. Det är förvisso ett tag kvar, men det känns ändå skönt att ha börjat dra upp lite riktlinjer.
Det bekymmer som nu kvarstår, och som skaver i mig, ligger hemma i sitt pojkrum. Har nyligen fått rapport från sonen om att hans feber fortfarande inte vill ge med sig, trots att han försökt döda den i fyra dagar med allehanda tabletter. Ljusningen är att halsontet i princip är borta, men i gengäld har han fått en ruskig hosta. Det känns inte bra, inte alls bra. Men jag håller alla tummar (okej, har bara två) för att det vänder nu.
Sångstund på Skype
Jag ääääääälskar skype!!!! Det är min livlina till social gemenskap när jag sitter ensam om dagarn i Polenlandet.
Dessvärre är det ju inte så många daglediga hemma i Svedala så samtalen är begränsade, men ack så älskade och välkomna med dem som hör av sig.
I dag har jag exempelvis fått en snabb uppdatering av min mor om vad hon har för sig.
Sen ringde syrran (som har en ledig dag så här före sin långa helgtjänstgöring). Okej. Syrrans o mitt videosamtal kanske inte kan beskrivas som direkt djupsinnigt eller utvecklande. Hrm... Vi pratade nämligen bort någon timme på Skype i förrgår så de flesta samtalsämnena var liksom uttömda. Men skulle det stoppa oss från att socialisera på Skype? Aldrig i livet!
Vi vet hur vi roar oss ändå, he he he...
Vi har exempelvis gjort fula grimaser i webbkameran (det blir av någon konstig anledning nästan ett tvångssyndrom när man kan se varandra på datorn...). Sedan har vi sjungit. Johodå. Vi brände av den ena Björn Skifs låten efter den andra och syrran klämde in en Ledinklassiker också när vi ändå var i farten. Efter 40 minuter konstaterade vi att vi faktiskt kan roa varandra utan att egentligen ha ett smack att säga. Det är vad jag kallar riktig syskonkärlek :).
Fast sen behövde hon gå ut och klippa äppelträd.
Det är skillnaden mellan en ledig dag i Sverige och en ledig dag i Polenlandet.
I Sverige har man almanackan fullspäckad med saker man MÅSTE göra när man är ledig.
I Polenlandet finns det absolut ingenting som helst att göra när man är ledig. Utom möjligen borsta bort smulorna efter frukosten. Och det har jag redan gjort.
Dessvärre är det ju inte så många daglediga hemma i Svedala så samtalen är begränsade, men ack så älskade och välkomna med dem som hör av sig.
I dag har jag exempelvis fått en snabb uppdatering av min mor om vad hon har för sig.
Sen ringde syrran (som har en ledig dag så här före sin långa helgtjänstgöring). Okej. Syrrans o mitt videosamtal kanske inte kan beskrivas som direkt djupsinnigt eller utvecklande. Hrm... Vi pratade nämligen bort någon timme på Skype i förrgår så de flesta samtalsämnena var liksom uttömda. Men skulle det stoppa oss från att socialisera på Skype? Aldrig i livet!
Vi vet hur vi roar oss ändå, he he he...
Vi har exempelvis gjort fula grimaser i webbkameran (det blir av någon konstig anledning nästan ett tvångssyndrom när man kan se varandra på datorn...). Sedan har vi sjungit. Johodå. Vi brände av den ena Björn Skifs låten efter den andra och syrran klämde in en Ledinklassiker också när vi ändå var i farten. Efter 40 minuter konstaterade vi att vi faktiskt kan roa varandra utan att egentligen ha ett smack att säga. Det är vad jag kallar riktig syskonkärlek :).
Fast sen behövde hon gå ut och klippa äppelträd.
Det är skillnaden mellan en ledig dag i Sverige och en ledig dag i Polenlandet.
I Sverige har man almanackan fullspäckad med saker man MÅSTE göra när man är ledig.
I Polenlandet finns det absolut ingenting som helst att göra när man är ledig. Utom möjligen borsta bort smulorna efter frukosten. Och det har jag redan gjort.
E.R.R.O.R.
Failed. Fiasko. Error i systemet. I TVÅ DAGAR!!!!
Alltså. Kan bara konstatera att jag inte är skapt för att göra ingenting. Eller okej. Ingenting att göra i total ensamhet är helt okej en dag. Till och med dag två. Men sen... Suck. Sen får jag krupp. Klättrar på väggarna. Surar. Vägrar absolut göra de få saker som man faktiskt KAN göra. Istället ger jag bara upp. Lägger mig raklång på rygg och bara låter tiden gå i hopp om att livet ska bli roligare.
Intelligent? Inte direkt va?
Men precis så har de två senaste dagarna sett ut i mitt liv. Det har stormat som f-n utanför kåken (och gör så fortfarande) och jag har suttit inne och inte tagit mig för någonting. Inte ens träningen. Inser ni då hur illa det är ställt? Jag är HELT SYSSLOLÖS I 48 TIMMAR/2 DYGN och lyckas inte ens ta mig i kragen och göra ett par ynka magövningar. Det är för sorgligt.
Men nu tycker jag mig ana ljuset i tunneln.
Det är fredag = jag kommer snart få sällskap. Ikväll väntar lite sociala aktiviteter, likaså imorgon. Någon har sagt att den hemska stormen ska avdarra och att det till och med kan bli sol i helgen. Tja, plötsligt känns livet lite lättare igen.
Kanske, kanske, kanske lyckas jag till och med ta mig an helvetesmaskinen under dagen. Jag lovar inget. Men om det funkar att trycka ctrl + alt + delete i min hjärna så kanske jag kan komma igång igen. Blir det error i hjärnkontoret är det faktiskt värt att prova en omstart. Håll tummarna för att det funkar!
Alltså. Kan bara konstatera att jag inte är skapt för att göra ingenting. Eller okej. Ingenting att göra i total ensamhet är helt okej en dag. Till och med dag två. Men sen... Suck. Sen får jag krupp. Klättrar på väggarna. Surar. Vägrar absolut göra de få saker som man faktiskt KAN göra. Istället ger jag bara upp. Lägger mig raklång på rygg och bara låter tiden gå i hopp om att livet ska bli roligare.
Intelligent? Inte direkt va?
Men precis så har de två senaste dagarna sett ut i mitt liv. Det har stormat som f-n utanför kåken (och gör så fortfarande) och jag har suttit inne och inte tagit mig för någonting. Inte ens träningen. Inser ni då hur illa det är ställt? Jag är HELT SYSSLOLÖS I 48 TIMMAR/2 DYGN och lyckas inte ens ta mig i kragen och göra ett par ynka magövningar. Det är för sorgligt.
Men nu tycker jag mig ana ljuset i tunneln.
Det är fredag = jag kommer snart få sällskap. Ikväll väntar lite sociala aktiviteter, likaså imorgon. Någon har sagt att den hemska stormen ska avdarra och att det till och med kan bli sol i helgen. Tja, plötsligt känns livet lite lättare igen.
Kanske, kanske, kanske lyckas jag till och med ta mig an helvetesmaskinen under dagen. Jag lovar inget. Men om det funkar att trycka ctrl + alt + delete i min hjärna så kanske jag kan komma igång igen. Blir det error i hjärnkontoret är det faktiskt värt att prova en omstart. Håll tummarna för att det funkar!
Ingen solskenshistoria direkt
Det råder verkligen variation på vädret här nere i Polenlandet.
I söndags hade vi drygt 20 grader och sol. Och så blåste det. Men det var så fantastiskt att få uppleva känslan av VARMA vindar. Det känns som man blivit så van vid de isiga nordanvindarna att jag liksom fått för mig att blåst alltid är = kallt. Men så var det icke.
Vaknade i måndags av hällregn. Say no more...
I går sken solen igen. Varmt var det också. Låg faktiskt en halvtimme på solsängen och tankade ljusenergi. Sen gick solen i moln för resten av dagen. Ångrar mig bittert att jag inte gick ut i solen tidigare, men jag hade ju mitt träningspass på förmiddagen ;)
Och i dag. Tja, vad ska jag säga. Kanske "hej regn!". Känns ganska lämpligt eftersom det regnar ute. OCH blåser. Trist. Men jag ska nog få den här dagen att gå också :)
I söndags hade vi drygt 20 grader och sol. Och så blåste det. Men det var så fantastiskt att få uppleva känslan av VARMA vindar. Det känns som man blivit så van vid de isiga nordanvindarna att jag liksom fått för mig att blåst alltid är = kallt. Men så var det icke.
Vaknade i måndags av hällregn. Say no more...
I går sken solen igen. Varmt var det också. Låg faktiskt en halvtimme på solsängen och tankade ljusenergi. Sen gick solen i moln för resten av dagen. Ångrar mig bittert att jag inte gick ut i solen tidigare, men jag hade ju mitt träningspass på förmiddagen ;)
Och i dag. Tja, vad ska jag säga. Kanske "hej regn!". Känns ganska lämpligt eftersom det regnar ute. OCH blåser. Trist. Men jag ska nog få den här dagen att gå också :)
Sälen floppade
Helt säker är jag inte, men jag TROR att man ska sluta träna när det dansar svarta prickar framför ögonen. Kan det stämma? I mitt fall i dag var det dock värre. De där enstaka prickarna övergick jäkligt snabbt till myrornas krig. Men jag härdade ut!!!
Och hör och häpna: Jag har klarat ytterligare ett 25 minuters pass på helvetesmaskinen!!!! Vilket program? Aerobic tror jag det var. Ni förstår väl vad det här innebär? Precis. OM jag skulle gå på ett riktigt aerobicpass (vilket aldrig skulle falla mig in) så skulle jag faktiskt klara halva passet innan jag stupar. För ett aerobicpass är väl typ 50 minuter va?
I´m so proud!
Och så är jag skitstolt över att jag i dag klarade 35 magövningar. 10 fler än i går! Weeeheeee!!!!!
Men sälen blev en flopp. Fick typ skrapsår på hakan. Eller brännmärke kändes det som. Ni vet av den där typen man fick i grundskolans gympasal när man vurpade på golvet (vad använder de för golv egentligen???!!!).
Det var en god vän som tipsade mig om att sälen är en bra övning för magen (och kanske ryggen, minns inte riktigt). Nu är det ju inte så lätt att beskriva en övning i telefonen, men jag tolkade det som att jag skulle göra som Anja Pärson när hon kommer i mål efter ett strålande åk i backen. Men kombinationen otränad, ovig och i total avsaknad av uthållighet gjorde att jag hamnade med hakan i golvet så fort jag provade. Så sälen går bort. Finns icke längre med på mitt program (om jag nu hade haft något).
Ja. Jag är mörbultad. Ja. Jag fick mjölksyra i benen nästan direkt. Men jag ger mig inte. Någon gång måste det bli bättre. Hoppas jag...
Och hör och häpna: Jag har klarat ytterligare ett 25 minuters pass på helvetesmaskinen!!!! Vilket program? Aerobic tror jag det var. Ni förstår väl vad det här innebär? Precis. OM jag skulle gå på ett riktigt aerobicpass (vilket aldrig skulle falla mig in) så skulle jag faktiskt klara halva passet innan jag stupar. För ett aerobicpass är väl typ 50 minuter va?
I´m so proud!
Och så är jag skitstolt över att jag i dag klarade 35 magövningar. 10 fler än i går! Weeeheeee!!!!!
Men sälen blev en flopp. Fick typ skrapsår på hakan. Eller brännmärke kändes det som. Ni vet av den där typen man fick i grundskolans gympasal när man vurpade på golvet (vad använder de för golv egentligen???!!!).
Det var en god vän som tipsade mig om att sälen är en bra övning för magen (och kanske ryggen, minns inte riktigt). Nu är det ju inte så lätt att beskriva en övning i telefonen, men jag tolkade det som att jag skulle göra som Anja Pärson när hon kommer i mål efter ett strålande åk i backen. Men kombinationen otränad, ovig och i total avsaknad av uthållighet gjorde att jag hamnade med hakan i golvet så fort jag provade. Så sälen går bort. Finns icke längre med på mitt program (om jag nu hade haft något).
Ja. Jag är mörbultad. Ja. Jag fick mjölksyra i benen nästan direkt. Men jag ger mig inte. Någon gång måste det bli bättre. Hoppas jag...
I uselt skick
Har jag nämnt att jag besökte en provhytt för ett par veckor sedan? Det var den mest tragiska upplevelse jag haft på länge.
Min gode vän, som jag beklagade mig för efteråt, läxade upp mig via telefonen.
- Man provar ALDRIG kläder i ett provrum Lillan! Man köper, bär hem och provar hemma. Aldrig provhytt. Aldrig, förmanade hon mig.
Det var ju så dags då. Bilden av "henne" (jag) i spegeln har liksom etsat sig fast på näthinnan och vill inte försvinna.
Det var en sådan sorglig syn.
Ja, ni skrattar ni. Men det är f-n mig inget att skämta om. Vid ett par tillfällen, när folk tvärvägrat att fatta vad jag beklagar mig över, har jag helt enkelt tvingats visa dem. Och ingen - jag säger INGEN - har opponerat sig efter att ha sett det svart på vitt.
Och för all del. Jag kan säga det igen. Jag har inget emot siffrorna på vågen, absolut inte. "På pappret" ser det liksom helt okej ut. Mitt problem är att den tvåsiffriga viktökningen bara satt sig på ett ställe. Runt magen. Och ja, jag tycker det är ett problem. Ett f-cking jäkligt stort dessutom.
Så inför den här vistelsen i Polenlandet beslutade jag mig för att vända trenden. Eller i alla fall försöka. Så nu kommer ni i flera dagar få läsa om min brottningsmatch mot en usel fysik, en medicinboll till mage och den uppriktiga avsky jag känner för all form av fysisk träning.
Ett pass på crosstrainern (helvetesmaskinen ni vet) blev måndagens första utmaning. Målet var 20 minuter. Efter 3,34 sänkte jag ambitionen till 8 minuter. Det säger väl en del om vilket skick jag är i???
Nåja. Efter 8 minuter flashade bilden från provhytten förbi min näthinna så jag trampade mot alla odds vidare.
25 minuter blev det. Inte mycket i andras ögon, men en riktig Mount Everest klättring i min lilla otränade värld. Plusade på med 25 situps.
Och nu är jag död. Om ni undrar.
Min gode vän, som jag beklagade mig för efteråt, läxade upp mig via telefonen.
- Man provar ALDRIG kläder i ett provrum Lillan! Man köper, bär hem och provar hemma. Aldrig provhytt. Aldrig, förmanade hon mig.
Det var ju så dags då. Bilden av "henne" (jag) i spegeln har liksom etsat sig fast på näthinnan och vill inte försvinna.
Det var en sådan sorglig syn.
Ja, ni skrattar ni. Men det är f-n mig inget att skämta om. Vid ett par tillfällen, när folk tvärvägrat att fatta vad jag beklagar mig över, har jag helt enkelt tvingats visa dem. Och ingen - jag säger INGEN - har opponerat sig efter att ha sett det svart på vitt.
Och för all del. Jag kan säga det igen. Jag har inget emot siffrorna på vågen, absolut inte. "På pappret" ser det liksom helt okej ut. Mitt problem är att den tvåsiffriga viktökningen bara satt sig på ett ställe. Runt magen. Och ja, jag tycker det är ett problem. Ett f-cking jäkligt stort dessutom.
Så inför den här vistelsen i Polenlandet beslutade jag mig för att vända trenden. Eller i alla fall försöka. Så nu kommer ni i flera dagar få läsa om min brottningsmatch mot en usel fysik, en medicinboll till mage och den uppriktiga avsky jag känner för all form av fysisk träning.
Ett pass på crosstrainern (helvetesmaskinen ni vet) blev måndagens första utmaning. Målet var 20 minuter. Efter 3,34 sänkte jag ambitionen till 8 minuter. Det säger väl en del om vilket skick jag är i???
Nåja. Efter 8 minuter flashade bilden från provhytten förbi min näthinna så jag trampade mot alla odds vidare.
25 minuter blev det. Inte mycket i andras ögon, men en riktig Mount Everest klättring i min lilla otränade värld. Plusade på med 25 situps.
Och nu är jag död. Om ni undrar.
Den gubben gick inte
Redan på långt håll hade jag lagt märke till honom, och jag såg att det var ömsesidigt. Han studerade mig på avstånd, noga och avvaktande. Men jag låtsades som ingenting utan gick bara i min sakta lunk förbi gästerna i restaurangen med sikte på den helt öde ingången till säkerhetskontrollen.
När jag närmade mig den snitslade banan, där det för en gång skull inte var kö utan helt folktomt, såg jag i ögonvrån hur mannen slöt upp vid min sida och började gå i min takt. Som om vi hade sällskap. Sedan, precis innan jag skulle ge mig in i labyrinten av uppspända band sa mannen lågmält (på perfekt engelska):
- Ursäkta mig fröken. Men om inte du har så tungt handbagage, skulle du kunna vara så snäll och hjälpa mig att bära den här?
Och så log han artigt och belevat.
Varpå jag började skratta innan jag ruskade på huvudet åt honom och kort men enkelt svarade:
- Nej.
Men den främmande mannen gav sig inte.
- Bara den här, det är bara min laptop. Snälla? bad han igen.
Jag log fortfarande, men gav honom en blick där jag tyst frågade om han trodde jag var helt dum i huvudet. Sen skakade jag på huvudet och gav mig in i labyrinten.
Ibland undrar jag verkligen hur folk är funtade. Visst. Det är möjligt att hans lilla kabinväska vägde över tio kilo och att hans minidator var vad som räckte för att göra skillnad. Men den propert klädde mannen hade faktiskt två alternativ i sådana fall.
1. Betala extra och checka in väskan.
2. Jag antar att någon del av hans packning bestod av kläder - jamen klä på dig dem då!!! Det har alltid varit min reservplan när jag reser med handbagage och inte vill betala för incheckning. Det må så vara att man kommer bli uttittad om man kommer klädd i dubbel uppsättning av byxor och tröjor. Och det lär garanterat bli en svettig flygning. Men vaddå???!!! Är man för snål för att checka in pga övervikt - ja då får man väl ta det då (tack och lov har jag hittills sluppit den nödlösningen).
Men att försöka få folk att bära ens bagage genom säkerhetskontrollen är ingen bra idé. Verkligen inte. Vad f-n, man har väl sett Bangkok Hilton??!! Okej. Nu kanske vi inte ska jämföra Skavsta och flygplatsen i Bangkok. Men ändå.
Jag gillar det inte. Och händelsen fick mig att oroa mig för att någon dum-snäll idiot skulle hjälpa karln. Men faktum var att jag aldrig såg honom passera säkerhetskontrollen och komma in i avgångshallen under den dryga timme som jag satt där och väntade.
Och helt ärligt. Det kändes riktigt bra att slippa honom i lokalen.
När jag närmade mig den snitslade banan, där det för en gång skull inte var kö utan helt folktomt, såg jag i ögonvrån hur mannen slöt upp vid min sida och började gå i min takt. Som om vi hade sällskap. Sedan, precis innan jag skulle ge mig in i labyrinten av uppspända band sa mannen lågmält (på perfekt engelska):
- Ursäkta mig fröken. Men om inte du har så tungt handbagage, skulle du kunna vara så snäll och hjälpa mig att bära den här?
Och så log han artigt och belevat.
Varpå jag började skratta innan jag ruskade på huvudet åt honom och kort men enkelt svarade:
- Nej.
Men den främmande mannen gav sig inte.
- Bara den här, det är bara min laptop. Snälla? bad han igen.
Jag log fortfarande, men gav honom en blick där jag tyst frågade om han trodde jag var helt dum i huvudet. Sen skakade jag på huvudet och gav mig in i labyrinten.
Ibland undrar jag verkligen hur folk är funtade. Visst. Det är möjligt att hans lilla kabinväska vägde över tio kilo och att hans minidator var vad som räckte för att göra skillnad. Men den propert klädde mannen hade faktiskt två alternativ i sådana fall.
1. Betala extra och checka in väskan.
2. Jag antar att någon del av hans packning bestod av kläder - jamen klä på dig dem då!!! Det har alltid varit min reservplan när jag reser med handbagage och inte vill betala för incheckning. Det må så vara att man kommer bli uttittad om man kommer klädd i dubbel uppsättning av byxor och tröjor. Och det lär garanterat bli en svettig flygning. Men vaddå???!!! Är man för snål för att checka in pga övervikt - ja då får man väl ta det då (tack och lov har jag hittills sluppit den nödlösningen).
Men att försöka få folk att bära ens bagage genom säkerhetskontrollen är ingen bra idé. Verkligen inte. Vad f-n, man har väl sett Bangkok Hilton??!! Okej. Nu kanske vi inte ska jämföra Skavsta och flygplatsen i Bangkok. Men ändå.
Jag gillar det inte. Och händelsen fick mig att oroa mig för att någon dum-snäll idiot skulle hjälpa karln. Men faktum var att jag aldrig såg honom passera säkerhetskontrollen och komma in i avgångshallen under den dryga timme som jag satt där och väntade.
Och helt ärligt. Det kändes riktigt bra att slippa honom i lokalen.
Söndags"nöje"...
Vi har tydligen ett nytt söndagsnöje. Hur man nu kan kalla det för "nöje"...
Jag har förhört maken på polska fraser vid köksbordet. Funkar hyggligt eftersom jag har det engelska svaret på baksidan av lapparna. Och maken är faktiskt jätteduktig.
Men jag blir lite illamående. Kan absolut ingenting. Blev nästan sur när maken försökte tvinga mig att svara, så han lade ner det projektet.
Så nu nöjer vi oss med att jag förhör honom.
Tänk. Jag som trodde jag skulle slippa sitta och traggla glosläxor på söndagskvällar nu när barnen vuxit upp. Ack så man kan bedra sig.
Jag har förhört maken på polska fraser vid köksbordet. Funkar hyggligt eftersom jag har det engelska svaret på baksidan av lapparna. Och maken är faktiskt jätteduktig.
Men jag blir lite illamående. Kan absolut ingenting. Blev nästan sur när maken försökte tvinga mig att svara, så han lade ner det projektet.
Så nu nöjer vi oss med att jag förhör honom.
Tänk. Jag som trodde jag skulle slippa sitta och traggla glosläxor på söndagskvällar nu när barnen vuxit upp. Ack så man kan bedra sig.
Standardbeställning
Man inser att man är en regelbunden gäst på Skavsta flygplats när grabben i baren (han som alltid jobbar) tittar upp, ler och säger:
- En kaffe och en muffins?
Japp. Jag är en hemsk vanemänniska. Men i dag bröt jag mönstret. Bytte ut blåbärsmuffins mot en muffins bakad av choklad. Vågat av fru Hedlund, väldigt vågat. Eller inte...
- En kaffe och en muffins?
Japp. Jag är en hemsk vanemänniska. Men i dag bröt jag mönstret. Bytte ut blåbärsmuffins mot en muffins bakad av choklad. Vågat av fru Hedlund, väldigt vågat. Eller inte...